Nu på förmiddagen trodde jag att den berömda väggen var nära för mig. Satt på jobbet (är fortfarande där) och höll på med siffror i oändlighet, löner, bokföring m m, kände mig vimmelkantig och orkeslös - och stressad som vanligt. Jag tänkte att nu blir det nog sängläge för mig snart. Tiden går och det närmar sig lunch. Då kommer min man in på kontoret och frågar om inte vi glömde äta frukost på morgonen!!! Det förklarar nog mitt tillstånd! Vi var så stressade att vi inte hann äta frukost, sen gick tiden bara. Nu har vi ätit lunch i alla fall och jag hoppas krafterna kommer tillbaka.
Vi ska köra sonen till stödfamiljen på eftermiddagen. Sen ska han vara där några dygn, han brukar vara där några extra dygn över sommarlov och jullov. Jag och mannen ska sova borta i natt och i morgon ska vi handla lite som behövs till katten som snart flyttar hem till oss.
I morse var sonen extra rörig och uppspelt. Han och assistenten skulle vara hemma hos oss idag i stället för på "fritids". Det gillar han när det händer emellanåt men han blir så fruktansvärt uppspelt innan hon kommer. Då blir det en del dumheter men man får försöka hålla god min så gott det går. Ska hem nu och se hur det gått för dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar