Nej, nu är det inget som kraschat denna gången.
I morse när jag klev ur duschen märkte jag att mitt hänge på halsbandet var borta. Det är ett hänge som jag fick av den som skulle bli min man sen. (Hittade det på golvet sen.)
Jag har t o m graverat in datumet på baksidan (22/3-80). Det är ett datum som betyder väldigt mycket för mig. Jag har haft det på mig nästan varje dag sen dess.
Jag trodde aldrig att man skulle kunna slita ut det men det syns på översta bilden att öglan är utsliten.
Men jag är otroligt glad och tacksam för att inte kärleken mellan oss är utsliten - den blir t o m starkare och starkare. Det är inte alltid så lätt att leva med dessa diagnoser i en familj. Undersökningar har ju också visat att skilsmässofrekvensen är hög bland familjer med AS och ADHD. Nu har vi haft turen, jag och min man, att kemin stämmer mycket bra mellan oss. Sonen har aldrig kunnat spela ut oss mot varandra. Sen försöker vi att se eländet med lite humor - inte alltid så lätt men vi försöker. Vi kan också peppa varandra när det behövs.
Jag har sagt många gånger att jag är glad att vi är två. Beundrar de mammor som lever ensamma och kämpar med diagnoserna. Starkt, tycker jag.
Nu ikväll har vi haft en mysig stund och spelat kort alla tre innan grabben skulle sova. Trots det som hände i eftermiddag....men det är ju liksom bara att gå vidare (se inlägget före detta).
I morse när jag klev ur duschen märkte jag att mitt hänge på halsbandet var borta. Det är ett hänge som jag fick av den som skulle bli min man sen. (Hittade det på golvet sen.)
Jag trodde aldrig att man skulle kunna slita ut det men det syns på översta bilden att öglan är utsliten.
Men jag är otroligt glad och tacksam för att inte kärleken mellan oss är utsliten - den blir t o m starkare och starkare. Det är inte alltid så lätt att leva med dessa diagnoser i en familj. Undersökningar har ju också visat att skilsmässofrekvensen är hög bland familjer med AS och ADHD. Nu har vi haft turen, jag och min man, att kemin stämmer mycket bra mellan oss. Sonen har aldrig kunnat spela ut oss mot varandra. Sen försöker vi att se eländet med lite humor - inte alltid så lätt men vi försöker. Vi kan också peppa varandra när det behövs.
Jag har sagt många gånger att jag är glad att vi är två. Beundrar de mammor som lever ensamma och kämpar med diagnoserna. Starkt, tycker jag.
Nu ikväll har vi haft en mysig stund och spelat kort alla tre innan grabben skulle sova. Trots det som hände i eftermiddag....men det är ju liksom bara att gå vidare (se inlägget före detta).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar