En enkel till Bahamas?

Om nu förra inlägget gick från dur till moll så blir dagens inlägg bara i moll, skulle jag tro. Det är en sån där riktig pestdag idag! Radera och glöm, ungefär! En enkel till Bahamas, var min tanke under dagen!

11 000 meter upp i luften - på väg låååångt bort!

Jag gick och la mig med en känsla i kroppen igår kväll, som var helt olugn. Jag hade en massa tankar och bryderier om nästa vecka som är en annorlunda vecka. Tyvärr har vi inte fått ihop assistanspusslet och vet inte alls hur vi ska lösa situationen. Lite småpanik så där, men andas djupt är väl det som gäller.
Försökte sova på det och vakna upp och se klart på situationen och försöka tro att det ändå ska lösa sig på något sätt. Tänk positivt, fick bli min uppgift idag!

Hur tror ni det gick att tänka positivt då? Jag kan väl säga så här att jag blev abrupt avbruten innan lunch. Utbrott från Turbo i skollägenheten!! Utryckning från mig fick det bli och sen kom utbrotten slag i slag. Ljud i trappuppgången var det som utlöste det hela. Tyvärr är det så med Turbo att såna här "vardagliga" saker som stör honom, är inget han lär sig leva med. Har han svårighet med ljud så är det inget han kan vänja sig vid. Ett måste är att man anpassar miljön runt honom, annars kommer utbrotten på löpande band - tyvärr!

Nu måste vi backa rejält på vissa grejer runt Turbo. Jag fick en magkänsla för ett par veckor sen om att en depression kan vara i antågande hos honom. Enda gången han haft tendenser till det tidigare, var för några år sen när han blev helt felbemött under ett par veckor av personal som inte visste bättre. Depressionen försvann direkt när felbemötandet upphörde. I vanliga fall är Turbo en glad och positiv grabb, så när jag ser de här tendenserna så stannar jag upp och tänker efter ordentligt om att något är rejält fel.

Jag skriver inte mer om detta i dagens inlägg, utan inväntar ett möte vi ska ha med kommunledning i morgon. Avvaktar och ser vad det mötet leder till.


Suck! Det var ju den här veckan jag hade bestämt att inget skulle få störa det lugn och ro jag skulle ha omkring mig. Vila, samla ihop lite krafter m m som jag vet kommer att behövas under nästa vecka som är lite smått kaotisk. Men så gick det med den fina planeringen. Turbo kommer alltid i första hand och det är bara att lägga sitt eget mående åt sidan och ta hand om honom när han behöver det - alltid!

Och förresten, det finns positiva saker även nu, och det är våra fina assistenter och Kent, som försöker och försöker så gott de kan för att förbättra läget som råder! Tack för att ni finns och gör allt ni kan för oss och Turbo!! Ni är guld värda!

Nähä, nu får det bli vila och försöka ladda inför en ny dag i morgon!
Kram på er ♥