torsdag 23 juni 2011

Ett nytt kapitel påbörjas

Luften gick ur mig lite grand efter tisdagskvällen. Denna kamp som vi kämpat under två års tid är över..... ett "kämpakapitel" kan avslutas och läggas åt sidan och ett nytt tar sin början. En helt ny period i sonens och vårt liv börjar. Ett oskrivet kapitel som vi inte alls vet hur det ser ut när det är färdigskrivet. Allt vi vet är att vi hoppas och tror att det ska bli ett bra kapitel.... Ändå kommer kapitlet att handla om den hittills känsligaste åldern i huvudpersonens liv - sonens högstadie-, tonårs- och pubertetsperiod. Brukar väl inte vara den lättaste perioden i en människas liv och ännu mindre lätt när man lever med diagnoser.


Trots detta hoppas vi att det ska bli bra! Med de förutsättningarna som finns nu med den nya resursskolan så tror vi på en bra fortsättning. Hur de ska lyckas få ihop organisationen runt skolan på den korta tid som är kvar förstår inte jag, men det löser sig säkert. Nu har man äntligen vaknat till liv och ska försöka ordna en träff med sonens assistent som han hade t o m 6:an. Hon sitter ju på så otroligt mycket kunskap, speciellt för sonens del. Detta måste de ta till vara på. Gör de det så kan skolstarten gå förhållandevis smidigt. Skolchefen och en av lärarna på nya skolan verkade väldigt måna om att få till en träff med henne. Det bådar ju gott!

Under sommaren kommer sonen och en korttidspersonal att få besöka den nya skolan hur mycket de vill. Allteftersom skolans uppbyggnad växer fram så får sonen mer och mer inblick i hur det kommer att se ut. Eleverna ska också själva få vara med om att välja hur de vill ha det i sitt egna rum. Det enda sonen hade pratat och frågat om var vad det var för slags dator de skulle få till rummen ☺☺☺. Haha, jag är inte förvånad!


Vad händer här annars då? Inte mycket egentligen. Igår assisterade N sonen medan jag jobbade. De hade varit hemma hos N precis som förra onsdagen. Sonen trivs så bra med N:s lillebror så det är en passande utflykt. Nu har de varit där två onsdagar i rad och har man gjort en sak en eller ett par gånger så blir det lätt rutin för sonen.... Igår var han lite labil på kvällen. Det berodde nog på att det varit lite för mycket folk där. Även om de höll sig på sidan om så kände han nog av det.


Idag har sonen varit på korttids medan jag ägnade mig åt jobbet. Reserven O har jobbat med sonen och det var nog som vanligt bara bra under dagen. Nu är jag och sonen hemma ensamma. Mannen har tagit bussen in till stan för att shoppa ett par skor. Att åka och shoppa är inget vi kan göra tillsammans när sonen är hemma så det är bara att dela på sig - lugnast så.

Helgen blir lugn. Sonen är hemma och det viktigaste för oss är att se till så att sonen mår så bra det bara går. Inte fresta på diagnoserna för mycket. Han behöver nog så mycket lugn och ro som det bara går inför allt det nya som kommer. Dessutom är det ju sommarlov och det brukar inte vara den bästa tiden på året för de här barnen som behöver ordentliga rutiner.

Ha nu en bra och mysig torsdagskväll alla läsare!

3 kommentarer:

ann sa...

Jag känner precis som dig..Vi har vår son på 13 år som börjar sexan till hösten och vi bara hoppas det går bättre detta år.Dessa 2 år har varit tuffa för att få det som passar bäst för vår son.Han har mått dåligt,skolan har inte tagit det på allvar och inte hittat rätta lösningen som passar honom.Vi har haft bra stöd av hans läkare,BUP och Talpedagogen,guld värt.Håller tummarna att allt blir bra för er son på den nya skolan.Kramar från Åland.

Nina sa...

Jamen så klart är datorn det viktigaste! :)
Hoppas ni får en ganska lugn sommar nu först, och sen ska väl allt ordna sig till det bästa i höst, får vi tro..
Skön midsommar!
Kram Nina!

Mib sa...

Vad skönt att det känns bättre inför skolstarten till hösten! Helt underbart även om ovisshet finns förstås ändå. Det gör det ju alltid. Och ibland är oron befogad. Tonårsperioden för Tjabolina blev tumultartad. Eller ja jobbig alla fall. Nu tror jag till viss del att det är mer hormoner i omlopp när det gäller tjejer än killar.
För Tjabo som trots att han inte fick nån diagnos nu då men ändå alltid haft sina svårigheter var tonåren ganska lugna ändå. Så man vet ju aldrig.
Tänker även på det där med sommarlov. Ja det kan vara jättejobbigt för våra barn utan rutinerna och ändå tidsfördrivet (!) som skolan kan innebära. Här tycker jag att det handlar om att jag får planera så mycket mer än annars nu när Tjabolina är hemma. Oftast gör det ju att dagarna flyter på bättre förstås, men ibland blir man dessutom trött på allt tankearbete det där innebär.
Kram på dej. När jag läser blir jag så himla imponerad av er vardag. Tycker det är så intressant att följa den.