Fruktansvärt kaos... enorm lycka... åsså ner igen!

Här gäller det att hänga med i svängarna för det har verkligen svängt det senaste dygnet. Jag hade helst velat skriva två inlägg om detta dygn, men tror inte jag får ihop det då. Men jag börjar väl nånstans mitt på dan igår...
Assistent Kent fick följa med Turbo in när han skulle släppa av honom hemma på em, och titta på det nya tillsammans med honom. Jag höll på att skruva ihop lite möbler och hade hunnit få i ordning sovrummet rätt skapligt tills de kom.
Vi tyckte det kunde vara bra att ha en assistent med sig och titta och på så sätt få lite positiv respons från honom. Men i det läget var Turbo bara negativ - allt nytt var fult och hade negativa egenskaper. Men det måste förstås smälta in så blir det säkert bättre sen.


Under kvällen var jag också tvungen att berätta att en efterlängtad assistent helt plötsligt lämnade wo pga sjukdom (den som skulle jobbat idag). Sånt som händer och det måste det få göra, men det är likväl väldigt svårt att hantera för Turbo. Det blev lite dubbelsmäll för honom i o m att assistenten var väldigt efterlängtad och dessutom hade Turbo planerat in en speciell aktivitet som hörde ihop med denna assistent. Tjoff, vad han smällde av - precis som jag väntat mig! :(

Jag hade ritat upp förändringen, för jag inbillade mig att utbrottet kunde bli lite lindrigare om jag ritade i st f att ta det med enbart prat.


Vi tog oss igenom ett stort utbrott som varade några timmar faktiskt och det blir t o m så att vi måste måla om väggen i halltrappan....

Stackars Turbo! Vilket kaos det blir för honom i såna här lägen. Tänk om det fanns ett sätt att nå honom med negativa besked och få honom att bearbeta det på ett "snällare" sätt! Det måste vara frustrerande för honom att må så här, när det blir snabba förändringar. Men man är maktlös när man står på sidan om och ser på. :(

När Turbo sen tinade upp lite så var klockan väldigt mycket. Men vilken härlig upptining! Helt plötsligt hjälpte han till, iaf i fem minuter att städa upp efter sig. Det hjälpte inte långt efter allt kaos, men det har faktiskt ALDRIG hänt innan att han självmant hjälpt till. I mina ögon är det ett stort framsteg och jag har ingen förklaring vad det kunde bero på.



Sen satte vi oss och tittade på lite gamla foton och han började prata lite mer med mig. Vi drog oss in i utbyggnaden och han började fundera på att sova därinne på natten till idag. Men vågade inte sova själv. När han frågade om jag ville sova i bäddsoffan så tänkte jag tre varv innan jag svarade. Skulle jag göra det och det lätt blir en vana att jag sover där? eller skulle jag neka och det kanske dröjer innan han öht vill sova där? Jag kom fram till att det var bättre om jag sov där när han ändå fått smak för det och verkligen ville det. Varför stoppa honom liksom? På natten innan vi kom i säng så verkade han så glad och lycklig över sitt nya krypin. Nu återstår det att se hur det blir inatt.



Glad och lycklig var han när jag väckte honom i morse också. Han hade sovit gott de timmar som blev. Frukosten ville han sitta och äta i den nya avdelningen också. Härligt att få inviga det innan han och assistenterna ska ta det i bruk. I morse märkte jag ju lite vad som är kvar att ställa i ordning innan det är helt färdigt. Mer växer säkert fram med tiden.

Sen vände det härliga och glada neråt nu i em. Själv är jag ganska blå lite här och var och en del svullnader och smärta finns med i bilden som antagligen är ännu värre i morgon. Men det är en heeeelt annan historia. Och vet ni... jag överlever det här med även om jag kommer att vara ledbruten i morgon....
Och vet ni en sak till - detta blev, som ni sett, ett tråkigt inlägg, dvs helt utan bilder. Orkar bara inte leta och göra i ordning bilder nu ikväll. Är nämligen dödens trött så jag stupar snart. Men min blogg är ingen blogg om den är utan bilder, men ikväll gör jag ett undantag.

Kram på er ♥