Ett försök att andas....

Nu är det dags att kliva ur idet, och nu fortsätter jag skriva där jag slutade i onsdags kväll. Turbo var ju en aning labil och vi fick verkligen fälla ut alla känselspröt så långt vi kunde för att känna av honom och gå på tå så mycket vi bara kunde. Kvällen avlöpte efter omständigheterna rätt hyfsat.

Torsdagen kom och Turbo kom efter lite om och men iväg med Nisse på morgonen. Jag skulle sen snabbt packa korttidsväskan, åka och lämna den på korttids och sen dra iväg till ett långt möte med Kent på assistansbolaget. Vi hade en del att gå igenom. MEN det blev strul direkt när Nisse och Turbo kom till stugan, så Nisse kontaktade mig. Det var helt strömlöst i stugan och därmed befaras ett stort utbrott från Turbos sida, i o m att han är väldigt labil redan innan. Jag ringer och donar lite och får fatt i någon på skolan som ska ta tag i det.

Resultatet blir att Nisse och Turbo åker hem och tillbringar dagen här hemma, det skulle inte komma ström på flera timmar. Jag är ändå borta, så på det viset var det lugnt. Jag åker iväg - har nästan en timme till assistansbolaget - men efter vägen börjar Turbo smsa mig så jag får stanna stup i kvarten för att svara honom. Vid det här laget har min puls gått upp rätt rejält, eftersom jag vet vad som händer om jag inte kan lugna Turbo.... Jag gör mitt bästa och till slut känns det rätt ok. Hade förvarnat att jag skulle bli sen till mötet och när jag väl kom fram var jag väl inte nere på jorden direkt.... Men gott att landa på assistanskontoret bland goa människor där alla förstår hur livet kan vara ibland. (Ni är sååå bäst!! men det vet ni redan. ♥)

Jag och Kent hade en hel del att gå igenom. Bl a behövde vi göra ett nytt grundschema eftersom det om någon vecka, inte längre kommer att stämma när korttids byter helger för Turbo. Till slut fick vi ihop det ganska bra, fattas bara ett par finjusteringar så är det klart. Lite andra frågor fanns också att ventilera. Det känns sååå gott att kunna vältra över vissa problem på assistansbolaget, där vi vet att det löser sig så småningom. Känns hur tryggt som helst att ha dem, inkl Kent, i ryggen när det krisar.

Efter en lunch därborta och sen ännu mera frågesnack, så drog jag hemåt. Jag var hemma en liten stund innan det var dags för mig och mannen att åka iväg en sväng på kvällen. Jag kan väl lugnt erkänna att jag inte var speciellt skärpt på bortaplan bland vännerna. När vi kom hem hade jag ännu svårare att hålla mig vaken i soffan. Det var länge sen jag var så slut och trött. Kroppen och knoppen blir rätt så utpumpad när jag ska lotsa Turbo så som jag fått göra det senaste.

Ja, ja, upp och hoppa och jobba hela fredagen lång och sen äntligen slappa i soffan med fredagsmys. Men förstås... vi hade ett möte på habiliteringen på fredagsmorgonen innan jobbet väntade. Det ska jag redogöra för i ett annat inlägg.
Igår när det var lördag, tog jag mig en ide-dag. Jag ville inte ha en endaste tid att passa, jag ville inte vara bland folk öht, utan bara slappa här hemma och ta dan som den kom. Jag behöver såna dagar emellanåt och det måste ju sammanfalla med att Turbo är på korttids. Det enda jag gjorde utanför hemmets väggar, var att gå ut och äta med mannen mitt på dan. Resten blev mys hemma.

Snart är det dags att hämta hem Turbo från korttids. Jag är spänd på att se i vilket skick han är i nu. Kanske, kanske har han fått reda på något negativt där?? Vi får se. Jag hoppas att han inte ska vara alltför labil....

Kram på er ♥