Skolan är igång igen

Usch, jag råkade gå tillbaka och läsa ett inlägg här på bloggen som är ganska precis ett år gammalt. Det var verkligen ingen trevlig tid vi hade då. Det var mer än turbulent och Turbo blev hemmasittare under en period. Men precis innan han blev det så var jag rejält orolig varje dag när jag skickade honom till skolan. Pga att allt inte var anpassat för honom så väntade jag bara på en ännu större smäll än det som redan varit. Ja, det var en hemsk period. Så när jag tänker tillbaka så har det inte varit långa perioder det senaste året då det varit lugnt och skönt.... Inte underligt att kroppen tar stryk.

Men, men, inte blicka bakåt - bättre att se framåt. En ny tanke om framtiden har jag fått i min lilla hjärna och den ska jag nog ta och bearbeta en del. Ska bolla den först och främst med mannen, men också med några andra insatta och/eller berörda innan vi går vidare med tanken. Vi får se....

Igår började skolan igen efter lovet. Turbo blev jag inte riktigt klok på på eftermiddagen och kvällen. Han var lite så där konstigt uppåt, så där så det kan bero på att något oroar honom eller också att han helt enkelt var glad och uppåt. Men som sagt, jag blev aldrig riktigt klok på vilket av det som stämde. 

Nisse var här på eftermiddagen och assisterade några timmar och det flöt nog på som vanligt.   

Idag på eftermiddagen och kvällen har Turbo varit lite mer "nere på jorden" så då kan vi nog pusta ut. Det var iaf inget oroande som hänger kvar tills idag. Kanske var han glad för att skolan börjat igen så det blir vanliga rutiner. 

Jag har fixat lite med schemagrejer idag och jag känner att det drar ihop sig till att berätta för Turbo att assistent Timmy ska dra ner på sina timmar. Timmy ska ju inte assistera här hemma utan "bara" behålla tiden på skolan. Vi är jättetacksamma för att han fortsätter i skolan förstås, men han blir saknad här hemma eftersom Turbo trivs jättebra med honom. En tillfällig lösning för hemmatimmarna är iaf fixad (som jag återkommer till senare), men med lite strul i december. Jag måste ladda först och komma på hur jag ska lägga upp berättandet innan jag talar om för Turbo. Men det måste snart ske eftersom vi gått in på Timmys sista månad här hemma. Det ordnar sig på nåt sätt.

Jag avslutar det här inlägget med att tala om hur uppmuntrad jag blir av er läsare allt emellanåt. Igår fick jag ett långt meddelande på annat forum av en trogen läsare som också lever i bokstavslandet med allt vad det innebär. Avslutningen på meddelandet gjorde mig extra glad och visar ändå att bloggandet gör nytta för andra som läser om vårt liv. Så här skrev h*n:

"Ni är så fantastiska föräldrar och ger mig mycket stöd med bloggen bara av att läsa det! Orkar ni så ska vi orka!"

Såna värmande ord ger mig extra kraft att fortsätta blogga!

Kramar om er alla läsare därute ♥