Bo Hejlskov Elvén

Igår morse njöt jag. Jag kunde åka till jobbet i ett lugnt och icke alltför uppvarvat tillstånd och det är inte varje dag. Jag och Turbo hade den bästa morgonen på länge! Inte ens de sista kritiska minuterna blev det något av, allt gick lugnt tillväga. Vilken skillnad det var för mig att komma till jobbet och känna mig "normal" och hyfsat nedvarvad. Inte ofta man känner den stämningen inombords på morgonen.

Assistent Kent har känt av att Turbo varit lättretlig i skolan denna veckan. Idag är han likadan. Vi kopplar ihop det med hans allergi som har brutit ut på allvar nu. Han är lugn inombords, men vi måste hålla oss på avstånd, men ändå nära så vi kan rycka in vid behov. Men vi får absolut inte prata så han hör, för då tänder han direkt. Jobbigt med allergi och jag hoppas inte det ska hålla i sig så väldigt länge till, men det är tydligen det besvärligaste året på årtionden!

Igår hade vi det sedvanliga mötet och stämde av hur det gått i skolan den senaste veckan. Vi har mötet varje onsdag och då blir det så att varannan vecka är Kent med och varannan vecka är Nisse med. Dessutom är läraren Ulla med varje vecka förstås. När vi pratade så framkom det att Turbo gjort ett bra framsteg under onsdagen. Han brukar sms:a mig när något är galet eller om han vill ändra på något i t ex schemat av någon orsak. Oftast brukar det handla om att han kanske vill ställa in en lektion för att han är för trött. Igår hade han sms:at Kent i stället! Härligt att se att det går framåt! Det vore underbart om Turbo kunde vända sig direkt till Kent eller Nisse i stället för att jag ska vara mellanhand. Men hellre är jag mellanhand än att han får utbrott.

Nu tänker jag länka till en mycket intressant artikel på psykologförbundets hemsida. En intervju med psykologen Bo Hejlskov Elvén om lågaffektivt bemötande och här gällde det främst i skolan. Men allt som sägs där har man stor användning av även i hemmet. Artikeln hade rubriken: "Alla människor som kan uppföra sig, gör det."

Så här sas det bl a i ett stycke:
 Att den lågaffektiva pedagogiken kan provocera beror på att den utmanar skolans traditionella maktstrukturer, menar han.

– Den klassiska invändningen från lärare är: ”Men den eleven får väl inte kalla mig idiot!” Men det får eleven faktiskt. Ett barn kanske inte alltid hittar de bästa orden, men har all rätt att ifrågasätta makten – skolan är ingen diktatur. Dessutom har dessa lärare inte förstått grundprincipen för samarbete: För att två personer ska hitta en gemensam lösning måste bägge få behålla sin självkontroll. Utmaningen för all skolpersonal är inte att få en elev att lyda, utan att få honom eller henne att säga ja.

Här tänker jag förstås på min son som har väldigt svårt för att hitta de rätta orden vid jobbiga situationer. Då kommer det såna där ord som man helst inte vill höra, t ex idiot! Men vi har lärt oss att nonchalera såna uttryck. Vi vet att han inte menar det som själva ordet står för, utan det är hans sätt att säga att något är fel eller att något inte stämmer - han vill förmedla det till oss. Är man lågaffektiv här så tar man inte upp detta och bråkar med honom för att han använder hemska ord utan man går vidare som om inget hänt. I stället får man, på ett snyggt sätt, försöka ta reda på vad han egentligen vill.

En annan sak som kom fram i artikeln är detta med assistenter och att Bo förespråkar att statusen för assistenter i skolan höjs.
– Ofta har de elever som behöver mest stöd den minst utbildade personalen. Att ta in en assistent som i bästa fall har gymnasieutbildning kommer inte att bli någon lösning varken för eleven, för läraren eller för resten av klassen. Jag vet att det inte är realistiskt, men då vore det bättre att sätta läraren i assistentrollen och assistenten som pedagog till de friska barnen.

Exakt så resonerade den rektorn som Turbo hade i 4:an - 6:an. Som resursperson till Turbo sattes en utbildad lärare. Han fick inte bara en assistent utan även en som kunde ha regelrätta lektioner med honom. Detta var en stor hit. Rektorn tyckte att elever med min sons problematik behövde den allra bästa resursen! Om resursen var sjuk och reserven inte heller kunde hoppa in, så satte rektorn in läraren för klassen som assistent i stället och en person som var mindre känd för Turbo fick ta klassundervisningen i stället. Oj, vilken rektor! Sveriges bästa rektor med hennes insikt i NPF-diagnoser....

Som vi har det idag så är upplägget ett helt annat, men inget att klaga på. Vi har världens bästa assistenter runt Turbo och de behöver inte ha lektioner alls med honom som det är upplagt. Det är en specialpedagog som har lektioner med honom, så efter Turbos behov idag, så har vi nog hittat bästa lösningen nu. Eftersom han inte sitter i helklass utan har enskild undervisning så blir det på ett annat sätt och det bästa för honom.

Här i hemmet har vi haft mycket stor nytta av det lågaffektiva bemötandet som Bo förespråkar. Det är verkligen effektivt! Turbo är ju, som ni vet, ganska så utåtagerande. Men gör man sig så "liten" som möjligt och absolut inte gör motstånd utan är så oberörd som möjligt, så smittar det av sig på Turbo och han blir oftast lugnare då. I fredags morse hade jag en tuff morgon, men jag tänkte hela tiden på att följa Bos metod. Det funkade mycket bra, trots att Turbo var rätt speedad och på dåligt humör det sista innan han åkte med taxin till skolan.

Har ni inte varit och lyssnat på någon av Bos föreläsningar så gör det när ni får chansen. Det betyder så mycket att lära sig hans fina metod. Kanske känns metoden som att den går helt emot det naturliga i oss, men med tiden börjar det sitta i ryggmärgen när man märker hur effektiv den är.

Nu blir det lite myskväll här, hoppas jag! Kram på er ♥