Nervpärs idag

Pust, den här dagen blev en nervpärs för mig! Men jag ska ta det från början och jag börjar med gårdagen. Morgonen gick bra ända tills det är 10-15 minuter kvar tills taxin kommer. Turbo är lugn och glad tills dess, sen vänder det som på en hand och det är inte första gången det händer. Men han kom med i taxin och då är jag nöjd även om det är ett ordentligt pass jag får göra innan.

Jag grubblade på detta under gårdagen. Varför blir det så här? Har det med tandborstningen att göra, för det är ungefär då oron kommer? Eller är det bara "vanlig" stressoro över att han ska iväg strax?

I morse gick den här oron överstyr helt och Turbo kom inte iväg med taxin. Oron stegrade sig så det blev utbrott av det och i det skicket sätter han sig inte i taxin (och tur är väl det). När jag tänker på morgonens händelse så blir jag tveksam över om det verkligen hör ihop med tandborstningen?!? Jag får grubbla vidare för jag vill absolut ha en lösning på problemet - det är verkligen ett jobbigt pass.

Jag kunde iaf skjutsa in Turbo till skolan sen när han lugnat ner sig och assistent Kent tog emot honom. Men även om vi har världens bästa assistenter runt grabben just nu, så var dagen en nervpärs för den här mamman! Jag gick som på nålar hela dagen och så fort telefonen ringde (och det gjorde det många gånger eftersom jag har jobbtelefonen med mig överallt), så trodde jag det var från skolan. Men det klarade sig. Mest orolig är jag ju över att den nya läraren Ulla ska bli utsatt för Turbos utbrott nu när hon är ny och ovan. Men jag kunde pusta ut när Turbo rullade in här hemma med taxin efter skoldagens slut.

Igår var jag och mannen på möte på habiliteringen. Det var sista gången på den där introduktionskursen som vi äntligen fick gå. Den gav väl inte så jättemycket, men man får ändå en kick att fortsätta kämpa med de hjälpmedel och tekniker som finns. Nu kom det bara föräldrar till tre barn så det var väldigt få som nappade på erbjudandet, vilket jag tycker är väldigt synd. Samtidigt känner jag mig som ett ufo bland de andra. Även om Turbo var äldst av de barn vi berörde så ligger han på en helt annan nivå än de andra som var yngre. Det märks tydligt vilken skillnad det är på medvetenhet på barn med asperger och på barn med autism. Det går inte att jämföra. Även om det skiljer tre år till Turbos fördel, så ligger han långt efter på sånt som gäller medvetenhet och kommunikation.
Jag passade också på att stöta på dem lite om kedjetäcke. Det är ju vår önskan att få prova ett sånt till Turbo. Nu hade det gått en månad sen de skulle ta upp det till diskussion och jag skulle få ett telefonsamtal efter det mötet.....

Nu kommer det lite kuriosa :) Jag börjar känna mig liten! Fast egentligen är jag nog rätt normalstor. I morse fick Turbo för sig att han skulle väga katten som han tyckte blivit så stor och då blev det även att han vägde sig själv. För ett år sen ungefär, så vägde jag och Turbo exakt lika. Nu väger han nästan tio kg mer än mig och det beror INTE på att jag minskat i vikt. Jag väger ungefär som jag gjorde för ett år sen. Men oj, vad han växer till sig - ingen liten kille längre! Och vart tar tiden vägen?

I o m det så får det bli ett avslut här för idag. Nu laddar vi för en morgondag med allt vad den innebär. Kan tillägga - ifall ni undrar vad det är för ruckel på bilderna - att bilderna i dagens inlägg är från vår Istanbul-resa. Den där resan som jag inte redogjort klart för än här, vilket jag skulle.... Tid för det kommer kanske snart?!?
Kram på er ♥