Komplicerat inlägg

Jag som haft en dröm om att ha en blogg med korta, snabba inlägg - jag kommer aldrig att lyckas med det, tror jag. Här kommer återigen ett ganska långt inlägg.... hm... hur ska jag bära mig åt? Hoppas ni orkar läsa, trots allt!

Under kvällen igår fick jag tillfälle att utvärdera lite om det finns något som trycker Turbo extra mycket. Det är ju mycket nytt runt honom så det vore inte konstigt om något bekymrar lite extra. Men det verkar inte som att det finns något jätteallvarligt, förutom internetstrulet på skolan då. Jag radade upp en massa olika saker för honom med hjälp av papper och penna, men det mesta var bara positivt. T o m de båda nya personerna: läraren Ulla (som han träffat två gånger) och korttidspersonalen Alex (som han träffat en gång) fick med beröm godkänt av Turbo så långt. Skönt det!

Sen har vi allt annat nytt som händer här hemma: nytt kök snart, ommålning av matrum och en annan ny sak under våren som inträffar. Både "den andra saken" och det nya köket var varken positivt eller negativt, utan det kändes mitt emellan för Turbo. Lugnande besked, tycker jag, att det inte är ren pest. Det som han tycker är värst..... är..... ommålningen av matrummet! Han tycker att huset blir förstört av det! Det är hans syn på det hela. Jag får väl ligga lite lågt med de mest radikala grejerna som är kvar att måla och ta lite smågrejer så länge. Det mesta stora är gjort nu iaf.

Jag tror nog att många saker sammantaget gör att han är lite påverkad i största allmänhet. Idag har det varit lugnt här iaf, men å andra sidan har vi gått i skift, mannen och jag, från innan Turbo vaknade. Inte förrän nu på kvällen var vi samlade alla igen.

Kvällen igår gick mycket bra. Melodifestivalen (andra chansen) såg vi alla tre tillsammans och åt gott samtidigt. Vi får förstås välja noga vad vi sätter fram på bordet så det är lätt att torka upp om det skulle gå snett. Nu flöt allt på bra och vi är mer än nöjda. Filmen som vi satsat på att se, blev det inget av med. Turbo såg att det var snooker på TV och ville hellre se det - ja, ja, allt för husfriden, men mannen var inte nödbedd han heller. Och filmen kan vi se en annan gång.
Läggningen gick lugnt tillväga och genast var jag framme med att ge positiv förstärkning (belöning). Ska försöka köra stenhårt med det, få se om man kan använda sig av det på allvarligare saker längre fram sen.

I o m detta kommer jag in på inlägget från igår och en kommentar/fundering som jag fick ang det på fb. Huvudtanken från B var att Turbo skulle få städa upp efter sig vid sina utbrott för att lära sig att inte göra likadant nästa gång han blir arg. Att inte heller få nytt när han slagit sönder något. Han ska alltså lära sig ta konsekvenserna av sitt handlande. Du nämner också att du aldrig läst här på bloggen att han får något straff för sina handlingar utan bara åt andra hållet. Det dina tankar är inne på är "vanlig" fostran i den "vanliga" världen och det är jättesvårt att förstå något annat när man inte upplevt den annorlunda värld man lever i när man befinner sig i Diagnoslandet.
Jättebra att du funderar och frågar. Frågar man inte så får man kanske inga svar....

Jag ska försöka förklara och bena ut så gott jag kan. Men detta ämne skulle man kunna hålla en hel föreläsning om.....
Jag önskar det vore så enkelt att "vanlig" fostran fungerar, men tyvärr, man är maktlös på det sättet. I ett tidigt skede i vårt liv med Turbo så läste jag mycket om olika diagnoser. Någonstans läste jag då ett uttalande av en som har asperger/autism. Den personen sa att " vi med as/autism är ouppfostringsbara!" Ja, något ligger det i det uttalandet som vi fått lära oss. Det går inte att fostra på "vanligt" sätt.

I början när ens barn växer och blir större och man inte vet bättre, så försöker man fostra på bästa sätt och lära sitt barn olika viktiga saker. Jag vet en gång när Turbo var väldigt liten och vi skulle sätta oss i bilen och åka iväg till affären. Jag sa till Turbo att sätta sig i bilen så vi kunde åka. Han vägrade gå till bilen. Vanlig konstring, tyckte jag. "Sätt dig i bilen annars åker jag", sa jag som "vanliga" föräldrar kan säga. Ett standardbarn hade till slut sprungit och satt sig i bilen för att inte riskera att bli kvar. MEN INTE min son, han rörde sig inte ur fläcken. Han stod kvar och skrek på gräsmattan. Vid det tillfället förstod jag att Turbo inte fungerar som "alla" andra utan att ha en aning om vad orsaken var. Men helt klart var iaf att han inte kunde se steget längre - vad händer om jag inte gör som mamma uppmanar mig?

I detta sammanhang kommer jag att tänka på en vuxen med någon form av autismdiagnos som berättade om en bestraffning denne fick när han var liten. Pojken satt och kastade klossar på ett sätt som föräldern inte ville att han skulle göra. Pojken blev tillsagd att sluta, men när han inte slutade fick han som bestraffning att sitta still på en stol mitt i rummet en viss tid. Detta hände upprepade gånger.
Den nu vuxne personen berättar att han aldrig förstod varför pappan gång på gång satte honom på en stol mitt i rummet när han hade så roligt med att kasta klossar. Så fort han fick lämna stolen så gick han direkt och fortsatte sitt kastande som var så roligt!
Lärde han sig av denna bestraffning? Nej, inte ett dugg! Bestraffningen var helt obegriplig för pojken.

Nu är det kanske dags att komma in på Turbo och hans agerande vid utbrott..... Det allra viktigaste vid utbrotten är att man bemöter honom på rätt sätt. Gör man inte det så triggar man igång honom till ett ännu värre utbrott. Det är inte bra om man blir rädd, uppjagad, arg m m (vilket kanske kan ligga nära till hands för den oerfarne och "vanliga" människan som inte är van vid Diagnoslandet). I fredags när jag hämtade Turbo så möttes jag av assistent Kent som var lugnet och tryggheten själv. Detta påverkade Turbo att komma ner i varv snabbare än han gjort vid fel bemötande. Samma erfarenhet hade vi sist på korttids när Turbo fått ett utbrott. Där gjorde Valle ett grymt bra jobb med Turbo med sitt lugn i närheten av honom. Att vara mjuk och fin och bevara lugnet är A och O i såna situationer. (Man lär sig utöva tålamod, mer än vanligt kan jag säga.)

Efteråt är det heller ingen idé att ta upp och älta situationen igen med Turbo. Det triggar ofta igång ett nytt utbrott, så det bästa är att bara gå vidare och inte dra upp det alls. Det är bara att glömma och gå vidare. Detta hör heller inte hemma i det "vanliga" tänket, men man får helt enkelt lära sig att tänka på annat sätt.
Likadant är det om man skulle be Turbo hjälpa till vid städningen efteråt. Visst, det kan gå vid lämpliga tillfällen men det gäller att känna Turbo väldigt väl då. Han måste vara helt i balans igen annars tar utbrottet ny fart. I vissa fall skulle man kunna låta spillror ligga till dagen efter för att han ska få vara med och hjälpa till, men det fungerar ju inte alltid beroende på vad som hänt. Å andra sidan så ger det inget för kommande utbrott att göra så heller.

Hans utbrott beror ju på att han tyvärr inte klarar att sätta ord på sin frustration. I stället för att SÄGA "jag klarar inte det här!", eller "nu blir jag arg, fy vad det krånglar, hjälp mig lösa det här" så får han utbrott - det är hans sätt att tala, tyvärr. Förmågan att SÄGA vad han menar, i ord, saknas hos Turbo även om han är verbal annars. Att tvinga honom att plocka upp efter ett utbrott skulle inte hjälpa honom att göra annorlunda nästa gång - han skulle fortfarande sakna förmågan att PRATA fram vad han vill och vad han menar.

Det som duktiga psykologer framhäver är att köra med positiv förstärkning eftersom bestraffning inte har minsta funktion på dessa personer. Att lyfta upp dem när något positivt hänt, det tror jag på i det långa loppet.
Jag önskar att jag kunde ge Turbo nyckeln eller koden till att hantera sin frustration på annat sätt än genom utbrott. Vi kommer att jobba vidare med positiv förstärkning ganska intensivt nu så får vi se vart det leder. Förhoppningen är att så småningom kunna använda det så livet blir lättare för Turbo och hans omgivning. Tills dess kämpar vi på så gott det går.

Det finns hur mycket tankar som helst om det här ämnet, men jag nöjer mig så här för idag.
Till dig Nina, kan jag säga att jag kan också tycka att det är rektorn som har huvudansvaret att få allt att fungera runt Turbo. Det som krånglar till det är att Turbo sitter i gymnasiets lokaler och därför blir det kanske lite krångliga vägar att gå, men visst ska han kunna se till att det blir ordnat. Tur att vi har driftiga assistenter. Nisse och Kent har ett gott samarbete och de löser det de kan för att få en mer harmonisk elev att jobba med.

Oj, orkade ni läsa till slutet? Tack för att ni kikar in här! Kramar till er alla ♥