söndag 23 mars 2014

Lång sammanfattning

Det var längesen ni fick några rader från mig, det blev nog ett rekordlångt uppehåll, men här kommer det. Och nu blir det långt, för jag ska försöka rapportera från där jag skrev sist och mycket har hänt.
På tisdagskvällen fick Turbo ett utbrott, som jag nämnde, och det kom fram att han tycker det är mycket i skolan nu. Tillsammans gick vi igenom schemat för onsdagen och strök någon lektion så han tyckte det blev en ok skoldag som han kunde orka med. Frid och fröjd och Turbo kom iväg som han skulle på onsdagsmorgonen.

Under onsdagen känner jag att febern drabbar mig också. Mannen har ju legat några dagar i feber och influensasymptom, och nu är det tydligen min tur... Typiskt! Jag hankar mig igenom dagen, jobbar och går på ett skolmöte på eftermiddagen. Vi har möte varje vecka med den assistent som jobbar för dagen och läraren Ulla. Vi stämmer av hur den senaste veckan har gått och vi gör förändringar där vi ser att det behövs. I onsdags diskuterade vi hur pass Ulla skulle backa med sitt ganska späckade schema med Nationella prov. Vi bestämmer att Turbo ska bli så delaktig som möjligt och försöka få honom att säga till innan det går för långt för honom. Vi försöker få honom att utvecklas och att växa på det sättet.




Onsdagen går och Turbo verkar nöjd med dagen efter de ändringar som gjordes.
Jag slänger mig i soffan när jag kommer hem och känner att febern stiger och har rätt hög feber när kvällen kommer. Vi bestämmer rätt sent att jag inte kommer att orka ta morgonpasset med Turbo på torsdagsmorgonen. Mannen får rycka in och ta det. Eftersom febern är så pass hög så orkar jag inte ta varje detalj med mannen och det blir lite dåligt förberett även för Turbo, känner jag. Det är ju typiskt att det ska inträffa när det är så mycket ändå för honom! Men vad gör man!?!

Morgonen flyter på ända fram tills den sista kvarten är kvar - alltid lika kritiskt. Där får jag masa mig upp ur sängen och ta över. Turbo ligger och gråter i soffan, men jag lyckas koppla på psykologen, trots allt, och får honom på bättre humör och påklädd och färdig till slut. Han kommer iväg i taxin med glatt humör - pust!!
Alltså, mannen fixar det här - jag var ju bortrest några dagar i höstas och mornarna funkade bra för dem. Men då hade vi gjort en detaljerad genomgång innan och Turbo var väl förberedd, nu gick det inte att gå igenom så noga för jag var så dålig. Och bytet kom väldigt hastigt för Turbos del. Men han kom iväg iaf!




Torsdagen gick bra i skolan och han skrev sitt nationella prov som det var uppgjort. Skönt det!
Efter skolan åkte han direkt till korttids (igen). Tätt mellan omgångarna nu, men det sammanfaller lite olyckligt med en massa saker på en gång. Torsdag - måndag är det som gäller den här omgången som är en extra period.

Sen kom fredagen. Jag ligger hemma och är sjuk. Jag får ett sms på förmiddagen från Turbo. Då har det varit brandövning i skolan och han har inte blivit förberedd på detta! Åh!! Alltid är det något som ska ställa till det! Genom alla år under sin skolgång så har Turbo alltid fått veta i förväg att det ska vara brandövning så han har sluppit bli oroad. Denna gången har det missats och det beror inte på personalen runt honom. Alla var lika ovetandes. Eftersom han sitter i utkanten av gymnasiets lokaler så tänker inte den ledningen på att han finns där och såna här missar blir det lätt då, men det får inte hända!
Turbo skriver iaf i sms:et att han vill därifrån NUU! Jag får ringa chefen för korttids och fråga om han får åka dit med sin skolassistent (Nisse) och vara där tills Valle kommer sen. Det är helt ok.



Mitt i allt så blir jag glad här! Vilka fantastiska framsteg vi börjar se hos Turbo! Han säger till innan det brakar loss hos honom! Det har faktiskt hänt ett par gånger nu de senaste veckorna. När det händer så är vi snabba med att ge honom positiv förstärkning. Tänk om vi ser ljuset i det mörka med hans utbrott! Tänk om vi kunde hjälpa honom att säga till innan utbrotten kommer! Jag ska inte dra för stora växlar på detta, men nu känns det lite mer positivt än vad det gjort innan.
Det blev inget utbrott så länge Nisse var kvar iaf och jag hoppas det var lugnt sen under Valles dygnspass också.




Nu backar jag en dag och går tillbaka till torsdagen. Den dagen drabbas jag av akut andnöd pga influensan och kom nog så nära en nära-döden-upplevelse man kan komma. Och med andnöd så menar jag inte att det gick att andas lite grand, utan det var bomstopp. Det kom inte in en gnutta luft och det gick heller inte att andas ut en endaste gnutta luft. Det var verkligen TOTALSTOPP!

Paniken var nära, samtidigt som jag försökte intala mig om att med både mannen och tre snickare i huset så måste ju någon av dem kunna hjälpa mig att andas igen. Men som sagt, tankarna hann snurra en hel del under den där stunden. Sen ska jag bespara er en massa smaskiga detaljer, men jag lever och andas normalt idag. Efter den här erfarenheten så tänker jag att egentligen borde man lära sig de mest grundläggande livräddande kunskaperna. För egentligen kan man rädda liv rätt så "enkelt" bara man vet hur man ska göra i vissa paniksituationer. En tankeställare! Och glad är jag över att Turbo inte var hemma....

Orkar ni läsa mera?? Jag måste bara få beklaga mig lite till, för det är ännu mer synd om mig..... ;) Tidigt i fredags morse åkte mannen och de övriga i firman, på en firmaresa till Stockholm. Jag skulle naturligtvis ha varit med och gissa om det var surt att inte kunna åka med!! Först på programmet stod ett mässbesök på några timmar och sen lite middag på min favorit Friday´s innan kvällen kom. På kvällen skulle vi gå på thrillermusikal med Peter Jöback och Vanna Rosenberg bl a.


Bild lånad från Kulturhuset Stadsteatern

Ja, de andra gick ju förstås och såg "Sweeney Todd", men jag missade hela baletten! Blä, vad surt :( Så visst är det liiiiite synd om mig??

Helt stilla har jag förstås inte varit när jag varit ensam här hemma över helgen. Snickarna blev nästan färdiga i fredags med köket, bara finlir kvar. Så jag har försökt plocka in det vi haft utspritt i TV-rummet så de hamnar på sin plats i köket igen. Fy vad rörigt det varit och är fortfarande. Jag har ju inte orkat så mycket så det är en hel del kvar tills vi är i ordning. Bilder kommer sen när allt är klart, men lite mysigt försökte jag göra det för mig i min ensamhet, kunde inte låta bli för jag gillar mys!



Nu har jag precis hämtat hem mannen från tåget så nu är jag inte ensam längre. Hoppas ni alla får en fin söndagskväll därute!
Kramisar härifrån till den som vill ha ♥

1 kommentar:

Nina sa...

Men snälla nån!!! Du behöver nog en assistent som ser till att du inte kör på för mycket (som Sandra, tills hon däckar...) *skäller pårej*

Vilken tur att det där andningsstoppet inte kom när du var ensam... Lilla vännen, nu får du ta det lite lugnt! Ska jag komma och binda fast dig nånstans??

Sån där "vad-det-nu-heter" första hjälpen-kurs tror jag nog att assistansbolaget är skyldiga att ge er typ vartannat år eller nåt. Kolla det! Vi får det samt ergonomi vartannat år. Viktiga grejor!!

Kan damen ta det lilla lugna nu, tills du blir tvungen att jobba igen. Ta bort det där andra som du bara tror att du måste!!! Du vet, sitter du i väggen igen så kan du inte ens göra det du måste. Var rädd om sej!

Kramar om!
Nina