Funderingar kryper sig på

Tiden går fort ibland...när man har roligt.... eller bara har mycket att göra kanske. Det blev lite mycket i helgen. På lördagen var jag och mannen med äldsta sonen och hans flickvän till djurparken. Eftersom flickvännen inte är härifrån trakten så hade hon aldrig varit in där. Vi passade på att följa med och umgås med dem samtidigt. Tack vare de beviljade assistanstimmarna kunde vi boka in N som var hemma med sonen.
Säkert är ni några stycken som undrar varför han inte fick följa med i stället?? För det första: ska man åka till djurparken med honom så får det bli på hans villkor och då är det enbart honom som utflykten kretsar kring. Och vid det här tillfället när ungdomarna skulle resa hem på eftermiddagen så ville vi ha kvalitetstid med dem.
Och för det andra ville inte sonen åka till djurparken. Han gillar inte att titta på djur, sa han. Förutom Oswald då, tillade han ☺♥  Gulligt sagt! Så han trivdes bäst hemma med N i det här läget.

Oswald ser ut att vänta på en dusch ;)

Igår var det sista "semester"dagen. Då fick jag köra igång och jobba på fullaste allvar igen. Brukar alltid jobba söndagar för att förbereda för måndagen så alla kan sätta igång och jobba. Nu var det extra mycket eftersom vi haft stängt i fyra veckor, så det blev en sen kväll för mig. En rivstart alltså, så nu är man igång igen!

Världens vackraste djur om jag får bestämma!

Vi har haft en fantastiskt bra "semester" efter våra mått mätt! Inför varje semester bävar man lite över hur det ska flyta på med diagnoserna. Ledighet är ingen hit i diagnoslandet, det vet alla som lever där. Men här har det flutit på bra. Mycket tack vare att mannen tagit med sig sonen ett par omgångar och jag har fått ladda batterierna ensam här hemma.
Han tog också med sig sonen till Liseberg en heldag och hade skoj.
Vi har också utnyttjat en del av våra sparade dygn på korttids så han varit där ett par längre perioder. Vi kan lämna honom där och vet att han är i tryggt förvar. Guld värt med dessa personalkillar på korttids och att vi får ha lite längre perioder där ibland! Nu hade vi en period på fyra dygn och en på fem dygn - härligt att kunna koppla bort diagnospassandet ett tag. Man behöver det för att orka med vardagen bättre sen.

Idag har vi alltså börjat jobba och det drar ihop sig till skolstart i nästa vecka. Får ju säga att det börjar bli lite pirrigt. Den invanda gamla tryggheten är ju borta. Assistenten han haft i skolan i tre år finns inte med längre. Hon som hade sån otrolig fingertoppskänsla när det gällde sonen. Den gamla invanda skolan finns inte heller med. Hela förra terminen bestod ju av ett enda långt kämpande för mannen och mig inför detta läsår. Nu har det lagt sig eftersom kämpandet är färdigt, så nu kan tankarna och funderingarna börja komma - hur ska det bli, kommer det att gå bra, får man till resursskolan som tänkt? Ja, det vet vi när skolan kommit igång.

Den tryggheten som finns är ju att sonen får med sig korttidspersonalkillarna T och E som vi kämpat så mycket för och det kravet landade till slut hos cheferna. Men killarna får ett helt annat jobb än de är vana vid....i skolan ställs det krav på ett helt annat sätt än det gör på korttids. Men det viktigaste är att sonen känner sig trygg med dem så kan man lösa detaljer sen så det blir bra. Sen hoppas man ju att de ska orka med jobbet - det kan bli tufft, speciellt i början innan alla nya rutiner satt sig, men jag är övertygad om att de är beredda på det.
Spännande tider nu iaf, bara 1, 5 vecka kvar alltså. Och jag oroar mig väl inte så värst mycket egentligen, bara det att vi vet hur bra det kan fungera och vi vet också vad det innebär när det inte fungerar..... ja, ja, det blir nog bra till slut.

Fick precis ett sms med besked om att det är exakt 1 vecka kvar till det roliga, om allt går efter planerna. (Kan inte låta bli att retas lite ; ♥))

Anna: Tack för dina fina frågor, jag kommer att besvara dem antagligen i nästa inlägg!