Scoooooop!!!

Nu händer det grejer här - allt på en gång, så i dagens inlägg tänker jag scoopa lite! Håll i er!

I torsdags fick jag som sagt ett telefonsamtal. Det var handläggaren för vår ansökan om bostadsanpassning som hörde av sig. Han lämnade ett mycket positivt besked! Vår ansökan har gått igenom med råge! Kommunen har beviljat....... en utbyggnad av vårt hus. Det kommer att bli som en liten lägenhet till Turbo! Ett ställe där han kan bo för sig själv med en assistent när tiden är mogen för det. Alltså - visst är det helt fantastiskt! Vi kommer att kunna återta vårt hem, jag och mannen, inom en rimlig framtid. Det ska bli underbart!

Utbyggnaden kommer att fungera som så att det blir en öppning från vårt befintliga TV-rum så Turbo finns i anslutning till oss. När han har utomstående assistent hos sig, ska vi kunna stänga med ett ljudisolerat parti och draperi så han varken ser eller hör oss. Då kan vi börja vara hemma igen, när Turbo har andra assistenter hos sig. Som det är idag måste vi fly från hemmet för att han ska kunna vara lugn.

Dusch, toa, pentry, egen ingång m m kommer det att bli... Det är rena drömmen för oss att så småningom kunna leva som "vanligt" folk igen.
Om ett par veckor ska vi ha ett möte med inblandade i kommunen för att finslipa detaljer på ritning och andra grejer. Sen är det bara att köra igång. Jag hoppas det går fort! Vill ha det färdigt NUUUU!

Visst är det en fantastisk kommun vi bor i, som har de rätta personerna på rätt plats. Detta är personer som ser framåt, inte bara vad det finns för behov just nu. Jag och mannen såg inte flera år framåt när vi ansökte, så detta förslag ligger närmare Turbos kommande behov än vad vi såg. En stor eloge till dem att de vill bygga för framtiden och inte för stunden.

Detta blir alltså ett ganska dyrt projekt som tillhör ovanligheterna. Men det som säkert påverkat är att de inom några år förstått att de annars måste hitta ett annat lämpligt boende för Turbo. Det innebär en hel del kostnader och dessa kostnader har man snart tjänat in även om detta bygge kommer att kosta skjortan. Återigen - så bra tänkt att inte enbart se behoven för stunden.

Storleken på beloppet överskred långt vad handläggaren själv fick besluta om, så detta har beslutats i en av nämnderna i kommunen. Men man har tydligen lyssnat och sett hur stort behovet är, därför har det gått igenom. Underbart när de begriper vad det är fråga om.

Samtidigt blir jag så ledsen när mina närmaste vänner i Diagnoslandet får kämpa med näbbar och klor för sånt som de har rätt till enligt lagen, men ändå får avslag på avslag. De går på knäna och får ingen som helst hjälp. Jag fattar inte varför det ska vara så olika?! Jag är glad att vi bor där vi bor, kan jag säga. Det enda som inte riktigt gått bra här är Turbos högstadietid och det är förstås sorgligt. Men vi ser framåt även där och hoppas på att det är på väg att reda upp sig. Just nu sitter Turbo sysslolös på dagarna och det är inte alls bra. Men kanske kommer jag med ett scoop ang det också inom kort - det känns som att det kan bli så.....


Idag har mannen börjat riva lite på baksidan av huset. Både pooldäck och veranda ska bort innan bygget, men det gör vi så gärna.

Assistent Erik har varit här hela dagen idag och vi förberedde Turbo på att vi kommer att finnas, antingen i källaren eller ute. Inte populärt, men vi fick flera gånger påpeka att vi inte skulle störa honom inne i huset. Helt bekvämt är det inte för oss eftersom det inte finns toalett nere i källaren. Men det får gå. Jag röjde lite därnere medan mannen var på utsidan och slet.

Igår skulle Erik också varit här på ett em- och kvällspass. Men det strulade så han behövdes hos annan brukare. Inte lätt att byta assistenter så där plötsligt när Turbo är förberedd på en viss assistent. Det blev till slut så att Kent fick rycka in här hos oss för att få loss Erik härifrån. Det blev riktigt bra, för det var längesen de träffades nu. Kent är och förblir en av Turbos favoriter. De hade haft en mycket bra stund och det var glada miner när vi kom hem på kvällen.

Och vet ni.... jag blev full i skratt bara jag såg Kent igen efter onsdagens äventyr på "Alla kan" som jag skrev om i ett tidigare inlägg. :) Men jag har kommit fram till att det måste vara något fel på mig! En del av dem som var med på äventyret har jag haft kontakt med och alla är helt ledbrutna i kroppen. Jag känner knappt någonting.... Det måste väl ändå betyda att jag är vältränad, eller?? ;) Haha, man kan ju alltid inbilla sig.

Nä, nu får det räcka för idag här, så får vi se vad som händer härnäst....
Kram på er därute ♥