Dagen efter....

Med tanke på gårdagens test av att jag var hemma en stund samtidigt som Turbo hade en annan assistent, så kan jag säga att min kropp skriker efter att få gå hemma och skrota en hel dag emellanåt utan att behöva assistera. Jag körde ju ett test igår då Kent var här. Turbo blir orolig av flera vuxna här hemma, och när oron kommer så blir han gärna hårdhänt mot den som är närmast honom även om det inte blir något utbrott. Igår blev det alltså Kent som var närmast....

Jag visste sen innan att Kent skulle fixa detta, annars hade jag inte testat. Det är förstås inte alls roligt när Turbo blir hårdhänt mot sin omgivning, men det var ändå en underbar känsla att jag inte behövde gå på nålar och vara rädd för vad som kunde hända. Det finns de som har råkat ut för Turbos framfart här hemma en endaste gång, och som inte kommit tillbaka igen..... den risken känner jag att den inte finns i det här fallet. Kent har varit  med om värre saker och - framför allt - han har full förståelse för autismen och varför saker och ting händer. Detta är så viktigt att ha med sig och han kan hantera situationen efter konstens alla regler!

Sen förstod jag ändå att gränsen snart var nådd för Turbo med mitt lilla test och då kastade jag mig iväg illa kvickt. Sen kom lugnet tillbaka hos Turbo bredvid Kent. Det är en ordentlig balansgång så man slutar testa innan det går helt över styr.
Jag pratade med Kent idag och även om han har lite ont/är lite öm idag, så tycker han att vi kör likadant nästa vecka.... !! Ja, ni fattar själva! Behövs inga fler kommentarer.... jag bara tackar och tar emot och känner mig helt trygg! Det betyder så mycket att vi som föräldrar kan slappna av!  
I förlängningen vet jag inte om vi kommer lyckas fullt ut utan bostadsanpassning. Men vi testar nästa vecka och ändrar en liten detalj bara, så får vi se om det blir bättre då.

Från det ena till det helt andra! Idag har vi satt in assistent Timmy på ett lååååångt pass med Turbo. Ikväll är det dags att köra det där skidloppet som mannen har anmält företaget till. Även om all utrustning krånglar så verkar det som jag inte kommer undan. Igår kväll trodde vi att vi skulle få lämna walk over, men tror ni inte att det löst sig?!? Ja, ja, det är väl bara att snöra på sig pjäxorna och sätta på sig skidorna och staka sig iväg. Bara jag inte vurpar för då är jag inte säker på att jag kommer upp, hahaha!! :)

Jag är glad om vi alla fyra i laget kommer i mål, men det är lite jippo över det hela och mest på skoj så det blir säkert bra hur det än går.

Nu ska jag och mannen snart pallra oss iväg till skidspåren och ni får gärna skänka oss en tanke....
Kram på er ♥