Dagen efter....

Med tanke på gårdagens test av att jag var hemma en stund samtidigt som Turbo hade en annan assistent, så kan jag säga att min kropp skriker efter att få gå hemma och skrota en hel dag emellanåt utan att behöva assistera. Jag körde ju ett test igår då Kent var här. Turbo blir orolig av flera vuxna här hemma, och när oron kommer så blir han gärna hårdhänt mot den som är närmast honom även om det inte blir något utbrott. Igår blev det alltså Kent som var närmast....

Jag visste sen innan att Kent skulle fixa detta, annars hade jag inte testat. Det är förstås inte alls roligt när Turbo blir hårdhänt mot sin omgivning, men det var ändå en underbar känsla att jag inte behövde gå på nålar och vara rädd för vad som kunde hända. Det finns de som har råkat ut för Turbos framfart här hemma en endaste gång, och som inte kommit tillbaka igen..... den risken känner jag att den inte finns i det här fallet. Kent har varit  med om värre saker och - framför allt - han har full förståelse för autismen och varför saker och ting händer. Detta är så viktigt att ha med sig och han kan hantera situationen efter konstens alla regler!

Sen förstod jag ändå att gränsen snart var nådd för Turbo med mitt lilla test och då kastade jag mig iväg illa kvickt. Sen kom lugnet tillbaka hos Turbo bredvid Kent. Det är en ordentlig balansgång så man slutar testa innan det går helt över styr.
Jag pratade med Kent idag och även om han har lite ont/är lite öm idag, så tycker han att vi kör likadant nästa vecka.... !! Ja, ni fattar själva! Behövs inga fler kommentarer.... jag bara tackar och tar emot och känner mig helt trygg! Det betyder så mycket att vi som föräldrar kan slappna av!  
I förlängningen vet jag inte om vi kommer lyckas fullt ut utan bostadsanpassning. Men vi testar nästa vecka och ändrar en liten detalj bara, så får vi se om det blir bättre då.

Från det ena till det helt andra! Idag har vi satt in assistent Timmy på ett lååååångt pass med Turbo. Ikväll är det dags att köra det där skidloppet som mannen har anmält företaget till. Även om all utrustning krånglar så verkar det som jag inte kommer undan. Igår kväll trodde vi att vi skulle få lämna walk over, men tror ni inte att det löst sig?!? Ja, ja, det är väl bara att snöra på sig pjäxorna och sätta på sig skidorna och staka sig iväg. Bara jag inte vurpar för då är jag inte säker på att jag kommer upp, hahaha!! :)

Jag är glad om vi alla fyra i laget kommer i mål, men det är lite jippo över det hela och mest på skoj så det blir säkert bra hur det än går.

Nu ska jag och mannen snart pallra oss iväg till skidspåren och ni får gärna skänka oss en tanke....
Kram på er ♥

Beslutsförklaring och tuffa assistenttag

Jag fick någon kommentar igår angående hur fin stöttning vi har av våra erfarna assistanskillar runt Turbo, speciellt i den sits vi har just nu med ett svårt beslut att fatta. Jag önskar att alla föräldrar med barn med NPF-diagnoser kunde ha samma stöttning. Vi uppskattar det iaf enormt mycket och värdesätter deras åsikter och deras syn på saker och ting.

Det finns inget som hindrar att jag berättar lite vad det är för val vi står inför just nu, så jag beskriver lite kort här vad det är fråga om.
Turbo går ju om 9:an i år så han är inne på sitt 10:de grundskoleår. Vi har fått löfte om ett 11:e år om det skulle behövas - Turbo har rätt till det enligt skollagen. Men möjligheten kan finnas att gå IM-programmet på det gymnasium som är tänkt till Turbo (om han kommer in där förstås). IM betyder att man läser upp de betyg som fattas från 9:an för att vara behörig till gymnasiet.

Valet står alltså mellan ett 11:e år på samma plats där han är nu eller IM (om han kommer in) i en stad fyra mil från oss. Med IM kommer alltså allt att bli nytt för Turbo och klivet dit är stort. Det vi ska försöka utröna är vilket som blir bäst för Turbo - är han mogen eller är han inte mogen att ta det stora klivet?? Och hur tar man reda på en sån sak? Det är här både Timmys och Kents erfarenheter väger tungt och vi kommer att ventilera mer med dem och lyssna till vad de känner med tanke på Turbo. Vi vill absolut inte ha något bakslag för att vi tagit för stort steg, men vi vill heller inte stoppa honom i utveckling. Visst låter det lätt.......?!?

Där står vi just nu och vi lär stöta och blöta och ventilera och tjata hål i huvet innan vi fattar något beslut. Samtidigt känns det lite bråttom. Vi kan inte vänta för länge eftersom det måste planeras för Turbo oavsett vad beslutet blir.

Turbo är inne i en lugn period just nu, så idag testade jag lite gränser hos honom. Tyvärr var det assistent Kent som fick känna på baksidan av det och han fick känna att han levde..... Ja, det är så det blir.
Vi har ju problem med att vi måste åka hemifrån när vi har en utomstående assistent i huset hos Turbo. Men idag var jag lite seg och tog mig en ledig förmiddag. (Förra helgen tar nog ut sin rätt nu, tror jag, men det var det värt.) Jag fick inte mycket gjort på förmiddagen och kände därmed att jag behövde fixa en grej på hemmaplan när Kent kommit. Jag var hemma 1-1,5 timme, stängde in mig i köket och var så tyst jag kunde. Ändå fick han ut reaktioner på Kent! Till slut var jag tvungen att kasta mig iväg så assistenten kunde få det lite lugnare.

Phu!! Ni förstår att jag inte vill utsätta t ex en ny assistent för detta, utan det får vara någon som vi vet har erfarenhet och kan hantera situationen på ett lågaffektivt sätt och som inte triggar Turbo. Det var inget utbrott, men ändå väldigt hårda tag som gör ganska ont. Japp, lugn och ro är det som Turbo behöver runt sig för att fungera optimalt. I det här fallet undrar jag om det går att träna upp honom på att vi är hemma.... bostadsanpassning är nog ett måste!

Kram på er alla därute! ♥

Svåra beslut

Med tanke på mitt möte med en för mig ny diagnosmanma igår, så har diskussionen ang Turbos närmaste framtid fortsatt idag. På det sedvanliga onsdagsmötet på skolan så ventilerade vi ämnet. Vi vände och vred på det mesta i den frågan och vi kom väl fram till att det finns mycket frågetecken att reda ut.

Mannen och jag har förstås fortsatt att försöka bena ut det hela under kvällen här. Jag har också diskuterat saken med både Timmy och Kent ikväll. Och jag får säga att det känns oerhört skönt att det finns några i vår närhet som har erfarenhet av killar som min son. Det känns så tryggt att inte stå ensamma, även om det ändå är vi föräldrar tillsammans med Turbo som måste ta det slutgiltiga beslutet. Att få stöta och blöta med såna som är mer insatta är guld värt för oss! Vi är glada för att ni finns där!

Vi grubblar vidare..... Kram på er!

Skickat via Blogsy

Framtida beslut

Känslan efter helgen finns kvar i mig. Men samtidigt som dagarna går vidare så har jag ett leende i ansiktet OCH känner mig tom. Det är en märklig känsla - luften gick liksom ur. Det känns som man varit som en glad ballong och nu gick luften ur ballongen och den föll platt och tom. Ja, det var ett försök att beskriva hur det känns inom mig. Saknaden är stor efter bästa diagnosmammorna som finns djupt i hjärtat hos mig.... Men nu kör vi vidare!

Idag var jag tacksam över att tandläkaren ringde återbud igår. Turbo var otroligt trött i morse så det hade inte varit lämpligt med ett avancerat ingrepp i tandraden nu på morgonen. Sömnhjälpmedlet tog slut för ett par dagar sen och det har inte gått att få tag på i hela landet på nån vecka fick jag höra.

Lite tur hade jag iaf för på förmiddagen fick jag sms från vårt apotek om att medicinen hade kommit! Passade alldeles utmärkt eftersom Turbo skulle till korttids i eftermiddag efter skolan. Nu hoppas jag han kan sova gott där i natt och är piggare i morgon bitti.

Till lunch hade jag ett möte inbokat. En mamma jag har kontakt med som jag knöt kontakt med på en kurs på habiliteringen för nåt år sen, ville tussa ihop mig med en annan diagnosmamma. Så vi hade bestämt att vi skulle luncha ihop idag alla tre. Och vilket härligt möte det blev! Den mamman hade jag ju som sagt aldrig träffat så det var en aning spännande innan. Mamman jag kände sen innan, lämnade oss efter en timme eftersom jobbet kallade. Jag och den "nya" mamman satt kvar och pratade i mer än 3,5 timme!!

Jag kan avslöja så pass mycket att det där snacket kommer med all säkerhet att påverka våra beslut som vi kommer att fatta angående Turbos omedelbara framtid och även på lite längre sikt. Visst låter det spännande?!? Jag kommer att skriva i klartext när besluten väl är tagna och alla inblandade har fått vetskap om det. Fortsättning följer..... och visst är det underbart när man kan dra nytta av varandras erfarenheter!

Nu tänker jag natta mig själv för jag är trött efter en lång dag. Jag hann inte mer än hem efter vårt megalånga "lunchmöte" så skulle jag iväg igen. Nu har jag varit hemma en timme och nu är det alltså dags att leta upp den där lockande bingen.
Kram, kram! ♥

Kniviga kramar.....

Ja, helgen ja.... alltså, jag har skrattat så rösten blev lite hes ibland. Trodde inte det var möjligt, men det gick tydligen. Även idag har jag fånlett ibland när jag tänkt tillbaka på vissa episoder från helgen. Jag kan av förståeliga skäl inte gå in på detaljer här, men för mitt eget minnes skull tänker jag skriva ner lite stolpar här, så vet jag vilken av träffarna saker och ting hände på.

Vi har sen ett par träffar tillbaka, ett stående internt skämt om knivar. Därav denna rad på ett av schemaarken vi fick innan den här träffen:

Det var mycket som blev lite knivigt även denna gången:

Men knivskämtet blev till allvar efter ett dygn tillsammans. Matlagning kan vara farligt ibland:

Jag hoppas verkligen det där läker fint även om det hade behövts ett par stygn..... ♥

Vi har skämtat mycket om allt möjligt dråpligt vi får vara med om i vår vardag, som egentligen inte är alltför komiskt emellanåt. När en i gänget drog en story som hänt i deras vardag så höll jag ju på att dö av skratt. Andra dog nästan när jag berättade något från vårt liv.... hm..... Hur som helst så kommer jag att asgarva så fort jag ser en sån här i fortsättningen:

Ja, kära nån vilket gäng vi är!
Här sitter jag och Tina och skrattar och kramas vid ett tillfälle:

Nina var förstås framme med kameran utan att jag visste om det. Men det mesta fastnar på någons kameralins. Vi är flera i gänget som knappt går en meter utan att kameran är med.

Och vilka härligt vackra vyer vi fick fota vid havet när vi tog en uppfriskande promenad där!

Många minnen fick vi att bära med oss efter den här helgen. Nu får vi längta efter nästa träff, när det nu kan bli av. Det blir ju inte så ofta eftersom vi alla har svårt att komma ifrån och det måste passa så alla kommer loss samtidigt. Det är en massa pusslande bakom en sån här helg.

Under tiden har vi ett fantastiskt fint stöd av varann ändå. Och ingen behöver förklara sånt som i standardfamiljen låter helkonstigt. Vi förstår fullt ut hur livet kan vara och varför vi gör som vi gör i alla situationer. Vi har konstaterat hur olika barn vi har, men ändå så lika. Bara det låter kanske märkligt, men så är det.
Tänk om vi inte hade bloggat - då hade vi aldrig hittat varann. Nu har jag haft kontakt med vissa av dessa mammor i flera år och vi har blivit väldigt tighta med varann. Det är en härlig känsla! ♥

Här hemma går livet vidare och Turbo har haft det bra på korttids vad jag förstår. Den fina personalen där, gör ju så att han trivs!
Mannen har varit till huvudstaden med en arbetskamrat under helgen. Lite avis är jag förstås på att de har umgåtts med vår äldste son Charlie.... ♥ Ja, ja, man kan inte få allt.

I morgon har jag en del på schemat. Som tur är, får jag väl säga, så ringde tandläkaren återbud till Turbos inplanerade tid i morgon bitti. Den låg helt fel i tiden, men jag kan inte avboka då tandläkaren har ont om tider. Sömnmedicinen som Turbo äter är slut och finns inte att få tag på från tillverkaren enligt apoteket. Den verkar också vara helt slut på alla närliggande apotek. Därför lär han nog vara trött i morgon och då är det mindre lyckat med ett avancerat tandläkarbesök. Skönt att slippa.

En lunch ska jag äta tillsammans med två mammor i bokstavslandet, varav den ena som jag aldrig träffat. Det blir säkert ett spännande möte.

Kram på er alla och må gott! ♥

PS. Tyvärr Nina, så hittade jag inte min tappade släpvagn med bananer på vägen hem ;) Det var nog någon hungrig stackare som tagit den, eller också var den översnöad! ;)

Smälter

Efter frukost idag lämnade jag ostkusten och styrde hemåt en massa mil igen, jag tror det blev 30-35 mil. En snöig natt var det, så jag befarade väldigt dåligt väglag, men det gick bra att ta sig hem.

Helgen har varit helt fantastisk! Och det kan inte bli annat med dessa underbara tjejer som alla är diagnosmammor i bokstavslandet. Men jag måste landa och smälta helgen lite innan jag skriver något mer om den.

Jag lovar - jag har ont i skrattmusklerna både här och där. Jag har säkert skrattat så det egentligen skulle räcka för ett år framöver. Det här behövde vi - en otrolig energikick!

Som sagt, mer kommer när jag landat och när jag samlat mig lite.

Kram, kram! ♥

På väg mot kramkalas!!

Nu är äntligen dagen här - dagen som vi längtat efter så länge! När det här inlägget läggs ut så är jag antagligen redan en bit på väg mot bästa tjejgänget. Vi ska träffas någonstans på ostkusten så jag har en bit att köra. Jag har ju egentligen bara några mil till västkusten. Jag valde att ta bilen eftersom tågförbindelserna inte var de allra bästa. Men med lite spotify och lite annat efter vägen så ska jag nog trivas i bilen när jag kör.

Vi är alltså en handfull tjejer som ska träffas. Alla har vi träffats via bloggandet och det är jag tacksam för! Tänk vad bloggen har gett mig mycket genom åren.
Jag måste bara visa er vad Nina skrev igår på sin blogg angående gänget och träffen. Nina är nog den av tjejerna som jag känt längst i gänget. Hon beskrev så bra så jag kan inte skriva det bättre själv:

"Vi förstår varandra utan att vi behöver förklara nånting. Alla bara vet, känner igen och finns. Dessutom har vi samma strategier för att orka med dom jobbiga perioderna – Humor. Vi är alla väldigt positiva och fokuserar på det som är viktigt i livet. Och vi finns alltid för varandra i svackorna som kommer, oavsett hur stora eller små bekymmer vi behöver ventilera."

Det var Ninas ord från hennes blogg och vi känner alla precis likadant.
Och vet ni - jag känner mig heeeelt trygg i det här sällskapet! Vi har t o m fått ett schema (med glimten i ögat) av den kära värdinnan så vi inte ska bli osäkra på vad som ska hända. Det är ju så vi lever i vardagen med autismen m m. Då är det schema och struktur som gäller. Här är delar av det, vågar inte visa hela:

Här är en annan lapp vi fått:

Den innehåller en del interna skämt förstås, men jag blir lite förbryllad.... Jag dricker inte kaffe och jag ska köra hem på söndag förmiddag sen så jag kan ju inte pimpla hur mycket vin som helst på lördagen... Jag får hoppas hon har vatten i kranen!! ;)

Ja, jag vet, vi har nog lite sjuk humor ibland, men det är delvis så vi överlever här i bokstavslandet. Just nu ska jag ändå inte klaga - jag mår prima och Turbo är på topp. Jag/vi njuter så länge det varar!
Att mannen är mer sliten än mig just nu är kopplat till Turbo, även om Turbo är i harmoni just nu. Men livet med autism och adhd är inte ett liv som hos "alla andra", utan det är ansträngande och påfrestande även i lugna perioder. Jag ska nog förklara och utveckla det vid ett annat tillfälle så ni förstår. Men nu njuter vi av helgen, gott folk!

Kramen den stora till er alla ♥

Ont i tungan och ont i kroppen

En trött kille gick och la sig tidigt igår kväll. Turbo kom i säng före mannen (som är trött och sliten) och det var länge sen det hände. Just nu tar jag både morgon- och kvällspassen så mannen får komma ikapp sig lite och just nu har jag orken så det går bra. En annan gång är det min tur att ha tappat orken och då får vi växla.
Men skönt att Turbo fick sova ikapp inatt för i morse kunde jag ställa krav på honom igen, det krav som jag försökte ställa igår morse men som jag fick backa på.

Frid och fröjd och glada miner, det tackar jag för! Turbo skuttade iväg ut till taxin och kom iväg med ett leende på läpparna. Men synd att man inte kan lägga ut bilder hur som helst här.... när det var nio minuter kvar tills taxin skulle komma, så satt Turbo och käkade frukost i godan ro i soffan. Inte påklädd, inte tandborstat sig, inte alls redo att gå ut. Men vi hann! Men ni kan bara ana hur mycket jag fick bita mig i tungan för att inte knysta om att det var bråttom. Han får inte så mycket som ana att det är brådis, för då låser det sig för honom och det slutar med utbrott. Tydligen lyckades jag hålla igen, men jag har väldigt ont i tungan nu!! ;) ;)

Måste bara berätta vad vi gjort här ikväll. Jag och mannen var iväg och åkte lite skidor. Jag har inte åkt skidor sen Charlie var liten så det är nog 20-25 år sen sist.... Mannen har nämligen anmält oss till ett jippo nästa helg och ja, man får väl ställa upp och bjuda på sig själv antar jag!!
Mannen var också snabb med att fråga en assistent om han ville ha ett extra pass här den eftermiddagen och kvällen - allt för att jag inte skulle komma undan ;) Assistenten nappade direkt och ställde såååå gärna upp - asch då!!

Ja, ja, vi är tydligen många som inte stått på ett par skidor på många år så jag slipper nog känna mig ensam..... Men jobbigt var det för armarna, inte minst - lär nog kännas i morgon i kroppen.

Nu är det bara resten kvar på den här dagen, bäst att ösa på! Kram på er alla ♥

Trött, framsteg och oro

Jag hann väl inte mer än skriva det där positiva om hur bra vi har det med en Turbo som för det mesta är på bra humör, så fick jag känna på motsatsen. Igår kväll kom han i säng på tok för sent och det straffade sig i morse. Jag märkte direkt när jag väckte honom att det inte var någon bra morgon. Kör jag på som vanligt i ett sånt läge så får jag definivt inte iväg honom med taxin till skolan. Det var bara för mig att lägga i en lägre växel och sänka kraven så mycket det bara gick. När han märkte att jag backade, så blev han lugnare och på bättre humör.

Efter skolan hade jag lite kontakt med assistent Timmy som jobbat i skolan de här tre dagarna i denna veckan, och han gav mig glädjande besked! Ett arbete i skolan som stått och stampat har nu kommit vidare och Turbo har gjort framsteg. Härligt! Lärarna ger inte upp även om det går trögt ibland. De vänder och vrider på allt för att hitta de rätta vinklarna för att lyckas nå Turbo. Nu äntligen verkade det lossna lite och vi kom ett steg framåt!

Planeringen inför helgen går också vidare. Men ett stort orosmoment dök upp idag. Vi är en handfull med tjejer som ska träffas och vi lever alla i bokstavslandet. Vi har svårt att komma loss samtidigt med tanke på våra barn så det krävs en hel del planering innan vi hittar ett datum som klaffar för alla. Men idag är det sjukdom hos ett av barnen och då kommer den mamman inte loss om inte flickan är frisk till helgen. Vi håller alla tummar vi har att sjukan ger med sig snabbare än kvickt.

Dags att göra kvällsbestyren här. Kram på er!

Skickat via Blogsy

Segt

En seg dag har jag haft idag. Det känns som jag står och stampar och inte kommer nån vart, både på jobbet och här hemma. Idag har jag inte alls kommit så långt som jag hade hoppats på. Jag behöver jobba ikapp lite till helgen då jag ska vara lite ledig och träffa värsta (bästa!) tjejmaffian!! Åh, så vi längtar! Vi är några stycken från bokstavslandet som fått alldeles speciella och starka band till varann av förståeliga skäl. Nu äntligen är det dags att träffas igen, för det var nog ett år sen sist, tror jag. Men nu är tankar och planer i full gång inför helgen!

Bild från förra träffen :)

I morse tänkte jag på hur bortskämd jag egentligen är med tanke på Turbo. Även om mornarna är det allra mest slitsammaste passet, så är jag ändå glad över att han oftast är på ett strålande humör när jag väcker honom. Så länge vi vuxna runt honom inte ställer för höga krav och så länge vi alla bemöter honom på det sätt han behöver bli bemött, så har han alltid humöret på topp! Hur många tonåringar i värsta puberteten har det?? Vaknar han och är sur så vet jag att någonstans har vi vuxna gått över gränsen med antingen krav eller bemötande. Så är det bara! Men visst, balansgången är hårfin och svår många gånger....

En av assistenterna vi har, har också uttryckt att Turbo GER honom energi! Assistenten blir alltså uppiggad av Turbos goda humör, även om man förstås inte kan slappna av helt och hållet. Men de här två går superbra ihop och trivs förträffligt med varann. Kemin är helt och hållet rätt för dem båda. Och det märks förstås i vår vardag att det funkar bra mellan Turbo och personalen. Underbart, tycker jag!

Idag ringde arbetsterapeuten från habiliteringen upp mig. Det gällde min tanke om bostadsanpassning som jag förmedlade till sjukskötaren för drygt en vecka sen. Nu hade de tagit upp det i teamet på deras senaste möte. Resultatet blir att arbetsterapeuten gör ett hembesök hos oss och vi kommer att sitta ner och diskutera eventuella lösningar. Bostadsanpassningen tänker jag mig ska göra det lättare för oss att vara hemma när Turbo har assistenter hos sig. Tyvärr var arbetsterapeuten väldigt fullbokad så vi får vänta en månad på hembesöket. Jag som vill att det ska hända NUUU, så vi kan börja jobba på det med Turbo! Bara att ge sig till tåls...

Gokvällskram till er alla ♥

Något unikt?

Ett utbrott i fredags kväll fick vi avverka (Kent var sjuk och kom inte på sitt em-pass den dagen), och hur gick det sen då? Lördagen gick väldigt bra. Turbo är i grunden harmonisk, men ett utbrott ville iaf ut, men sen lugnade det sig igen. Vi hade en mysig kväll framför TV:n (med anpassning, förstås) och läggningen gick också kanonbra.

Söndagen flöt på som den skulle. Mannen var iväg bort några timmar på eftermiddagen och kvällen. Jag och Turbo försökte ha det så lugnt det bara gick. Skönt med en dag utan en massa måsten.

Redan i fredags bytte Kent och krånglade så han skulle kunna komma till Turbo som idag (månd) i stället, när det inte blev något i fredags. Vi har ansvarskännande assistentkillar och de vill att det ska bli så bra som möjligt för Turbo. Tyvärr tillfrisknade han inte så han kunde komma idag. Men det hade vi noga förberett Turbo på att den risken fanns, så det var han ganska inställd på, som tur var.

Assistent Timmy kom i eftermiddag i stället. Han var insatt sen tidigare eftersom det inte löste sig på annat sätt. Han hoppar in när det behövs här hemma ibland, även om han inte har något ordinarie schema hos oss längre (förutom i skolan) eftersom han har trappat ner lite i tid. Så det har inte gått någon nöd på Turbo trots allt. :)

Vet ni, nu håller det nog på att hända något unikt här. Jag har börjat läsa en roman som jag tror att jag kommer att ta mig igenom! Och?? kanske ni undrar. Jag ska försöka förklara.
Jag började läsa väldigt tidigt och älskade böcker. Under min uppväxt och framöver, kallade familjen mig för bokmal - jag satt ju alltid med en bok framför näsan! MEN, efter det att Turbo föddes, har jag inte läst en endaste bok - och han är snart 17 år! Fattar ni vad som hände? All tid har förstås gått till Turbo och tid och ork försvann för att kunna läsa böcker och att kunna koncentrera sig på det.

Jag har försökt många, många gånger och jag har börjat läsa många böcker. Men jag har bara lyckats läsa 10-15 sidor sen har det varit kört. Häromdagen laddade jag ner min första e-bok och läser nu på iPaden. Det är en bok som en vän rekommenderade och jag fastnade direkt. Jag hoppas och tror att jag kommer att läsa igenom den från "pärm till pärm". Jag tror det kommer att fungera, iaf så länge Turbo är harmonisk och tack vare att vi har så pass med avlastning så jag också kunnat komma ner i varv. Sen vet jag ju att Turbos harmoni kan bytas ut över en natt till något helt annat, men det tänker vi inte på nu....

Nu ska jag försöka få Turbo i säng. Mannen sover sen en stund tillbaka eftersom han är mer sliten än jag för tillfället. Eftersom jag har mer ork så tar jag mer med Turbo just nu. Det gäller att hjälpas åt och samarbeta efter de behov som finns hos oss alla i familjen.

Natti på er och kramen till er alla förstås. ♥

Pushning och utbrott

Igår morse njöt jag av ytterligare en morgon då jag bara hade mig själv att göra i ordning innan jobbet kallade, eftersom Turbo var på korttids. Jag tänkte på det en morgon tidigare i veckan, vilket engagemang det krävs för att få färdig Turbo tills skoltaxin kommer och hämtar. Man ska inte tro att det går att lägga fram kläderna framför honom och gå därifrån och han fixar påklädning själv. För att han ska få på sig kläderna, måste jag "mata" honom med ett plagg i taget och pusha på honom inför varje plagg - ett efter ett, i lagom takt och utan stress! Annars blir han sittande och gör ingenting, han fastnar i något helt annat i sin tankebana.

Väl på jobbet igår, får jag ett telefonsamtal från assistent Kent. Han skulle ha eftermiddags-/kvällspasset med Turbo här igår, var det tänkt. Men han låg i feber och det var omöjligt för honom att orka jobba det passet. Inget att göra åt, men vi vet alla hur hårt Turbo tar sånt här och speciellt när det blir förändringar så hastigt inpå.

Mannen hämtar Turbo på korttids efter lunchtid och meddelar detta i bilen. Det gick bra och de tog en omväg hem för att Turbo skulle få skingra sina tankar och landa i beskedet. Hemma hade det också gått bra hela eftermiddagen sen. När jag kom hem från jobbet frampå kvällningen var det också förvånansvärt lugnt. Mannen och jag undrade i vårt stilla sinne om/när det skulle komma någon reaktion??

MEN innan läggdags fick Turbo ett utbrott! Det gick inte att bryta som jag brukar kunna i ett relativt tidigt skede. Det var nog tvunget att komma ut något iaf och lite stryk och lite glassplitter blev resultatet. Det är smällar man får ta och det är otroligt vad härdad man blivit med åren.... och man har verkligen lärt sig att det där med att vara lågaffektiv är såååå effektivt! Turbo kom iaf i säng efter det och där lugnade han sig av sig själv sen. Idag är en ny dag....

Den här nya dagen har funkat bra. Jag och mannen har delat på oss hela dan. Jag stack till jobbet innan Turbo vaknade och sen har mannen åkt iväg för lite omvårdnad av en mycket smutsig bil. Men ikväll ska vi försöka oss på familjemys framför TV:n är det tänkt.

Jag hoppas ni alla därute får en fin kväll också! Kram på er ♥

Helg mitt i veckan

Sportlovet rullar vidare och igår lämnade jag Turbo på fritids/korttids på morgonen. Nu är han där i två dygn så vi får lite avlastning. Jag ska inte sticka under stol med att jag har njutit ett dygn nu. Turbo är ändå inne i en lugn period, men ändå är det krävande. Rätt skönt att få vila hjärnan från steget före-tänket lite. Just nu är det jobbigt öht att prata på sidan om Turbo. Allt ska förklaras för honom och inget missar han. Så jag och mannen får antingen viska i ett annat rum eller skriva lappar åt varann. Men ibland vill man ändå kommentera något och då åker man på att förklara ALLT! Men nej, jag ska inte klaga! Det finns de som har det värre.

Lite helgkänsla försökte jag och mannen fixa igår kväll här hemma. Helgkvällar då Turbo är hemma är vi ju inte lediga, vi kan aldrig slappna av eller strunta i att anpassa. Så vi lägger om veckodagarna nu och firar helg mitt i veckan. :) Ja, ja, det gick det med men roligt hade vi åt det hela. Det slutade med att vi faktiskt låg och asgarvade i sängen vid sömndags, när vi tänkte på hur annorlunda vårt liv är och hur komiskt det kan vara ibland. Egentligen kanske det inte är så komiskt, men vi har lärt oss att se livet med humor, för det tjänar vi nog på i det långa loppet.


Jag avslutar det här inlägget med att från hjärtat ge extra kramar till "någon" som just nu gått in i en tuff period i livet. ♥ Hoppas allt blir så bra det bara kan, trots allt....
En extra kram går också till en av mina närmaste vänner! ♥ Du vet vem du är, med tanke på gårdagens svåra ämne....

Kramar till övriga läsare också förstås, som vanligt ♥

Uppryckning!

Nähä, gott folk, nu får det bli uppryckning här!
Jag fick några irriterande tankar i huvet förra veckan som inte ville släppa, och igår höll det på att rinna över. Jag var helt enkelt tvungen att ta tag i dem idag, eftersom de inte släppte frivilligt. Så idag fick det rinna över och jag tackar K för att du tog dig tid att lyssna och försökte räta ut de frågetecken som gick att räta ut och för att du återigen snällt agerade slasktratt! Nu ser vi framåt med ett positivt tänk. Du gör ett otroligt gott arbete på alla håll och kanter!

Här har sportlovet satt igång och det flyter på som det ska. Turbo har fritids när jag jobbar och det funkar, som ni vet, numera väldigt bra.
Valle jobbar intensivt de första dagarna och Turbo är nöjd och belåten. Idag efter fritids hade jag lovat Turbo en rejäl omväg hem - han gillar ju att åka bil. Men det blir lite trubbel om man gör en sak en gång - det blir lätt en vana. Vi får se om jag lärt honom någon ny vana eller om jag lyckats få honom att förstå att det är en engångsföreteelse.... Kanske är jag för blåögd här (fastän jag har gröna ögon).... hmm.....

Under vår långa bilfärd hemåt, fick jag ändå min fotoabstinens stillad, iaf lite grand. Turbo gillar inte att jag stannar här och var, tar fram kameran, vevar (fast vevar gör man ju inte längre) ner rutan och fotar. Ett par rådjur fick jag plåta på nåder!

Förra veckan ringde jag iaf habiliteringen och pratade med den suveräna sjukskötaren där. Jag behövde medicinpåfyllnad till Turbo och samtidigt frågade jag lite om bostadsanpassningen vi funderar på. Han skulle ta upp det i teamet när de har möte och sen får jag se vad som händer. Antagligen blir jag uppringd av en arbetsterapeut. Men jag funderar på om jag ändå ska ringa den på kommunen som har hand om bostadsanpassning medan vi väntar på hab.... Det dumma är ju att vi skulle behöva bolla lite med idéer eftersom vi inte är helt säkra på vad som blir bäst.

Om/när bostadsanpassning är färdig är det tänkt att vi ska försöka jobba på att kunna vara hemma under tiden som Turbo har assistenter här. Men vi behöver få lite stabilitet bland assistenterna först och där står vi just nu också och stampar. Men det ska säkert bli bra så småningom bara vi kommer vidare.

Jag stoppar skrivandet här för idag, men mer kommer en annan dag, förhoppningsvis i morgon! Kram på er alla därute! ♥

Tyvärr....

......så kikar jag bara in här med en kvällshälsning. Jag hoppas ni haft en trevlig helg! På återseende och kram på er!

 

Skickat via Blogsy

Vad hände?

Oj, vad hände här igår? När klockan var 22 låg vi i respektive sängar här, alla tre. Det har nog inte hänt på flera år. Jag däckade fullständigt på kvällen - yr i huvet, megatrött och fruktansvärt seg och även lite feberkänning. Det hade nog varit en kämpig dag och hjärnan var överbelastad. Jobbet jag hade att göra blev svårt och intensivt, men bara att stånga sig igenom det utan hjälp. Ingen annan i företaget kunde ämnet så det var bara för kontorsBellan att fixa det. Samtidigt läste jag skollagen.... säger sig självt att hjärnan fick ta lite stryk. ;)

Resten av familjen var också trötta, så det blev en tidig kväll.

När vi vaknade i morse var det hyfsat bra igen och nya tag inför fredagen. Den här dagen har funkat ganska bra och nu är det filmtajm. Mannen och Turbo tittar på science fiction som jag inte är intresserad av alls, men sitter i soffan med dem iaf.

Ooops, det här blir ett konstigt inlägg. I den här familjen får man aldrig slappna av..... Dags för mig att assistera, så jag avslutar snabbt här. På återseende, kära läsare.
Godkvällskramen ska jag väl iaf hinna med. Kram, kram! ♥

Lagar, paragrafer och bortglömt hab

Angående gårdagens korta inlägg, så ska jag lugna er med att det är inget allvarligt. Men ändå en orättvisekänsla jag får och tankar om det snurrar i skallen. Jag skulle bara behöva ventilera dem, så är de antagligen borta sen......

Idag har jag försökt lägga det åt sidan, har haft fullt upp med ett invecklat jobb, samtidigt som jag lusläste skollagen. Bra kombo, eller hur?!? Är rätt slut i huvet nu, faktiskt! Men lugn - det är inte för egen del jag läste lagen, utan det var ett försök till att hjälpa en mycket god, nära och kär vän här i bokstavslandet någon helt annanstans i Sverige. Intressant är det, även om det kan låta lite tråkigt med lagar och paragrafer. Men man påminns också om hur trist det är att inte skolan följer lagen på alla ställen i landet. Man ska inte behöva läsa på själv för att ens barn ska få det den har rätt till och som skolan är skyldig att ge.

Morr! En inkräktare där ute.....

Jag blev så inne i lagarna så jag glömde helt bort att ringa habiliteringen. Fick ett tips från assistansbolagets Berget om att prata igenom lite angående en smärre bostadsanpassning. Jag tror jag ska börja med att bolla tankarna där med en arbetsterapeut, så får vi se vart vi landar. De brukar kunna ha lite idéer. Jag ska återkomma om det sen, men det är ett steg i att försöka vänja Turbo vid att vi föräldrar ska kunna vara hemma under tiden vi har en assistent i huset. Vi skulle kunna ha mer tid med utomstående assistenter om vi bara kunde vara hemma samtidigt. Som det är nu får jag och mannen fly fältet så fort det kommer en assistent. Och hur kul är det?!? Det finns en hel del som behövs göras i ett hem/hushåll och det vore inte fel att kunna göra lite nytta här hemma medan någon annan assisterar Turbo. Fortsättning följer.....

Turbo har varit på korttids ett dygn nu och kom hem efter skolan i em. Lugn och fin och det känns bra just nu. Jag hoppas verkligen det kan fortsätta så. Jag har även lite frågetecken jag vill räta ut med honom också, men fick en del bra tips från vår fina assistent Timmy igår. Ska så fort som möjligt använda mig av hans idéer. Härligt när man får lite hjälp av andra på traven!

Godkvällskramen till den som vill ha! ♥

Platt

Nu är det en sån där dag då jag inte borde öppna bloggen och skriva något. Om jag skriver, så riskerar jag att det inte blir bra. När saker runt Turbo tenderar till att vara orättvist så känner jag mig tilltufsad och tillplattad. Men, men, det löser sig på ett eller annat sätt även om jag känner mig lite platt idag.

Ja, ja, flera ord kommer så småningom...
Kram ♥

Fler tankar från gårdagen

Jag skulle vilja börja detta inlägg med att skänka några extra tankar till de av mina vänner i den innersta kretsen här i bokstavslandet, som har det extra tufft just nu. Ni är ett par stycken som kämpar i motvind och orken är på gränsen till att ta slut. Hoppas en lösning dyker upp i det snaraste så ni inte kraschar. En massa stora lass med styrkekramar lastar jag på er, tjejer! Kramar irl kommer inom kort!! ♥

Jag var nog lite trött igår, när jag skrev inlägget. Några fler tankar hade jag ju kunnat skriva om hur det gick med nytt folk i huset... men jag tar dem idag i stället.
Turbo var, som sagt, trött igår och var väl inte helt på topp inför inskolningen av en ny assistent här. Kent hade speciellt märkt av det mot slutet av deras tid här, då det blev mera oroligt. När jag kom hem tog det extra fart eftersom det blev ytterligare en vuxen runt Turbo för en liten stund. Kent fick känna på lite av baksidan av ett sånt här jobb, men han är otroligt rutinerad och reagerar exemplariskt. Turbo fick inget utbrott, men det är ändå ganska störigt och oroligt i en sån situation. Han går då gärna på någon person, inte elakt men ändå lite hårdhänt - i det här fallet blev det Kent.

Här ser man vad betydelsefullt det är att ha en riktigt van person som agerar föredömligt, när man introducerar en ny assistent. Hade Kent bemött Turbo på fel sätt och inte kört lågaffektivt, vad skulle den nya få för bild av det hela då? Och hur skulle han i sin tur bemöta Turbo om det händer mot honom en annan gång? Jag vet något annat ställe (inte inom detta bolag) där vikarier har lärt upp nya.... hur fel kan det inte bli när de är oerfarna på stället?

Visst är det tråkigt att Turbo inte var på topp igår, men samtidigt kan det vara nyttigt för den nye Erik att ha sett lite oroligheter också. Kent fick då tillfälle att förklara varför Turbo agerar på detta sätt.
En härlig inställning från Kent, visade han i en kommentar till mig efteråt. "Det är bättre att Turbo går på mig som är assistent än att han går på dig som är mamma!" Skön avlastning där och rutin och trygghet lyser igenom!

Vad Turbo tycker och tänker så här efteråt om att ha fått träffa Erik, är svårt att veta. Men jag tror det är positivt. Hade mötet mellan dem varit negativt, så hade han säkert uttryckt det på något surt sätt, men inget sånt har kommit ur honom. Igår var det inte lätt att prata med honom öht. Vi fick hålla oss på lagom avstånd och lotsa på ett lagom sätt, allt för att undvika utbrott. Som väl var kom han i säng i tid igår kväll och var piggare i morse. Så i morse var han så pass på hugget så mina extra krav gick bra att genomföra! Härligt!

En mycket mera harmonisk Turbo har vi haft här hemma i eftermiddag. Så skönt att en natt med bättre sömn hjälpte honom. Och det spelar förstås in också att första mötet med Erik är avklarat.
Det har varit så harmoniskt och lugnt idag så nu ska jag ta fram papper och penna och ritprata om en stor grej med Turbo. Det återstår att se om jag kommer någon vart, men det vore bra om jag gjorde det!

Kram till er alla ♥

Inte på humör

Redan i morse när jag väckte Turbo, märkte jag att han inte var på samma sprudlande glada humör som han oftast är. Han sa själv att han sovit dåligt under natten och att han därmed var extra trött. Jag fick lägga mig på en lägre nivå än vanligt, men ändå så pass alert så jag får iväg honom till skolan. Iväg kom han iaf och jag hoppades på att dagen i skolan skulle flyta på hyfsat iaf, och det tror jag den hade gjort.

Väl hemma igen så väntade ett nytt moment för Turbo. Assistent Kent var på ingång och han hade den tilltänkta assistenten (som jag kommer att kalla Erik här på bloggen) med sig. Det var ett första möte mellan Erik och Turbo och vi var förstås alla intresserade och spända över att se om de skulle funka ihop. Vi hade förberett Turbo väldigt väl på detta första besök.

Under fem timmar var de tillsammans här hemma och jag lämnade förstås hemmet under den tiden. När jag dök upp här hemma när tiden gick ut, så märkte jag direkt att Turbo var orolig och störig. Men inte så konstigt egentligen. Två vuxna är en för mycket och dessutom är den ena ny - ingen bra kombo. Men det är nödvändigt att ta sig igenom, vet inte annars hur man skulle lösa en inskolning av en ny personal.

Kraven fick sänkas rejält här under resten av kvällen, för Turbo var väldigt trött. Dålig sömn natten till idag och sen ett nytt ansikte tillsammans med en van assistent - klart det sätter sina spår. När mannen kom hem, avvek jag och tog en promenad i kylan. Det kändes som det var lite för mycket för Turbo, så det blev lugnare om en vuxen försvann en stund.
Som tur är klarade vi oss utan utbrott ikväll, men det har varit dallrigt. Nu hoppas jag han får sova gott och vara pigg i morgon igen.

Sängen väntar för mig snart också. Kramen till er alla ♥

En stor eloge.....

...... vill jag ge min kära man idag! ♥ Han var sliten redan före helgen och han är definitivt inte mindre sliten nu. Han har kämpat hårt för att denna helgen skulle bli hellyckad och det blev den verkligen. Han har bl a varit förste eldare och förste kock. Jag är inte betrodd att ta över ansvaret på någon av avdelningarna.... ☺☺☺ Har jag tur får jag hjälpa till på ett liiiiitet hörn ;)

Som ni förstår har Turbo varit på korttids över helgen och vi hade bokat in att ett par vänner från en av västkuststäderna skulle komma i helgen. Detta var inbokat sen några månader tillbaka och mannen avbokar inte sånt för att han är sliten så det var bara att köra på som vi bestämt. Kul blev det och som sagt, väldigt lyckat! Som ni såg i gårdagens inlägg så hade vi lite aktiviteter för oss och jag tror de blev mer än nöjda.

Vi upptäckte också ännu mer att vi trivs så bra ihop så vi planerar en liten semestertripp tillsammans. Men det är svårt att få till tiderna så de passar båda familjerna, det är inte lätt. De är barnlediga varannan helg och vi var tredje. Då kan ni lätt räkna ut att det blir inte så ofta det stämmer. Dessutom måste vår helg på korttids vara förlängd och så är det bara några enstaka gånger om året för oss. Pusslet är ganska svårt att lägga, men skam den som ger sig! Vi ska nog lyckas så småningom.

Nu när vi haft gäster har det varit extra skönt att allt flutit på med Turbo på korttids. Inte ett enda sms har jag fått från honom. Jag brukar ju få det när något bekymrar honom och måste lösas akut. Det hade ju kunnat bli några stycken med tanke på den dundertabbe jag gjorde inför denna omgång. Jag hade glömt att visa honom bilder på ommöbleringen som är gjord sen sist han var där. Tom fick jobba extra hårt och avleda och dona, eftersom Turbo blev orolig. Sorry, Tom, för att jag ställde till det! Men bra jobbat av personal som vet hur man ska bemöta på bästa sätt! Tom lyckades tydligen galant och det är lågaffektivt bemötande, avledning och en lagom mängd humor blandat med en grym fingertoppskänsla som gäller i ett sånt läge. Skönt när det reder ut sig!

En tidig kväll hade jag tänkt det skulle bli här, men vi får se hur det går. Det blev inte alltför mycket sömn inatt så jag har lite att ta igen. I morgon är det nya spännande saker på G och jag hoppas Turbo är laddad!

Gonattens och kram på er! ♥

PS. Svar på några frågor jag fått från er läsare, kommer inom kort!