Hur länge håller kroppen?

Jag skriver ett inlägg idag trots att jag gått i ide. Mannen och Turbo åkte iväg bort igår eftermiddag. Detta är resultatet av det val som jag nämnde tidigare under veckan och som Turbo skulle göra. Jag kände förra veckan för att bara åka iväg ensam nånstans och koppla bort allt, men det passade inte i tiden med hänsyn till Turbo. Mannen tyckte jag kunde åka som igår i stället och vara borta över helgen för att vila upp mig lite. Men Turbo fick välja om han och mannen skulle åka bort eller om jag skulle göra det. Det blev alltså att jag blev kvar hemma ensam. De har inte åkt många mil bort utan satte sig på bussen igår em för en ganska kort resa. Men de verkar ha det mysigt iaf! Visst har jag världens bästa man?! ♥

Jag har som sagt gått i ide här hemma och tänker inte lägga några som helst krav på mig (eller ska jag måla om nåt rum kanske? ;) ). Nej, jag vilar hjärna och kropp och försöker ta hand om mig, för det behövs verkligen. Jag har lite saker att försöka få bukt med. Ska berätta lite för min egen dagboks skull....

Någonting hände under resan till Istanbul i mellandagarna förra året, alltså för snart ett år sen. Efter det har jag inte mått 100. Det har sakta men säkert blivit sämre och sämre. Och all denna stress, press och oro under året (för det har varit en del) har inte gjort saken bättre. Ett organ har tagit ordentligt med stryk och jag har bitit ihop och försökt fungera normalt ändå - jag är som sagt envis som en röd gris. Men nu känns det som botten är nådd, trots att det säkerligen kan bli mycket sämre. Inte ens när jag har lugna dagar mår jag bra. Blir det ännu sämre än nu, så blir det till slut ohållbart. Och visst kan det bli mycket sämre - jag står ju fortfarande på benen.... Så nu gör jag en radikal förändring på ett plan och testar om det funkar. Jag har mina misstankar nämligen och hoppas förstås att jag ska ha rätt teori, annars vet jag inte vad som händer. Jag ska lugna er med att det är inte hjärtat som krånglar!

Är det som jag misstänker så visst, livet blir mycket mer komplicerat men det kan jag leva med isf, det finns värre saker. Är det som jag tror så ska jag ju bli bättre även om det ställer till det en hel del i vardagen. Nu lever jag på hoppet och har fortfarande humöret uppe, inget depp än så länge :)

Tills vidare håller jag tyst här på bloggen med vad det gäller, men de som står mig närmast kommer säkerligen att få veta. Kanske berättar jag för er alla här på bloggen lite längre fram vad detta gäller. Men just nu vill jag inte ha några "goda råd" (typ: gå omedelbart till doktorn, gör si och så osv) även om de är välmenta. Orkar inte bearbeta en massa olika infallsvinklar i nuläget, så så länge kör jag på min egen teori och min egen åtgärd och hoppas jag har rätt.

Idag tar jag mina första steg mot ett annorlunda liv - precis som att vi inte lever tillräckligt annorlunda redan. Men nej, jag tänker inte klaga! Hjälper det så blir jag överlycklig även om det inte är enkelt! Och som sagt, jag vet många andra i bokstavslandet som har det värre. Inom ett par veckor borde jag se om min teori är rätt och kroppen börjar läka.

Lite små rapporter om hur Turbo och mannen har det ska jag dela med mig av i morgon, tror jag. Då kan jag bl a berätta om hur Turbo fått en spontan applåd på ett fik de var på. Haha, goa Turbo! ♥ Jag ler bara jag tänker på det :)

Kram på er alla därute ♥