Ritprat och varm i hjärtat ♥

Det blev en lång dag igår med mycket innehåll och bara trevliga sådana! Dagen började med en seg Turbo som var jättetrött. Till slut fick jag upp honom ur sängen och i med frukost snabbt. Och sen i ordning för att bli skjutsad till stan. Mannen och Turbo skulle ju iväg igen. Till Stockholm förstås. Det var inte många veckor sen de var dit, men Turbo propsade på att de har som tradition att åka dit i maj, så det var väl bara att följa de rutinerna! Jag lämnade iaf av två glada resenärer vid stationen.
(Här får ni en suddig iPhonekamerabild på resenärerna :) Kan någon tala om hur man blir bästa kompis med mobilkameran så vore jag glad.... ;) )

Eftersom jag ändå var inne i stan passade jag på att shoppa lite kläder till Turbo. Han växer kopiöst och kläderna börjar sitta lite väl tight nu. Jag hittade ganska snabbt vad jag skulle och det kändes riktigt skönt.

Sen fick jag träffa en god vän som jag inte sett på 20 år! Så härligt!! Våra vägar har korsats igen tack vare NPF-diagnoser och en grupp på fb och vi kände igen varann! Eller ska jag vara ärlig så var det hon som kände igen mitt namn och kollade upp mig.... För 20 år sen träffades vi under en period på ett par år under helt andra omständigheter och i ett helt annat sammanhang.
Det blev en go´ långlunch, härliga kramar och mycket att prata om med en underbar människa!

Men kära nån, vad en del får gå igenom mycket i det här annorlunda Diagnoslandet som vi lever i! Huh... blir ändå tacksam över att vi har det som vi har det, det finns de som har det värre.....
När vi var mer än mätta tog vi en stund tillsammans med ytterligare shopping. Sen bestämde vi att det inte får ta 20 år till innan vi träffas, nu när vi ändå bor så pass nära varann igen. ;)

En liten, liten fotonad tog jag mig tid med också. Egentligen skulle jag gått en längre runda, men jag tog det viktigaste. Ville se om de svarta svanarna med röd näbb fanns i parken i år också, och det fanns ett par som gick där. De är så vackra, tycker jag!

När jag kom hem på kvällen sjönk jag ner i en fåtölj på verandan och tog mig ett glas vitt med lite jordgubbar till. Mmm.... jag fick mig en mysig och go´ stund där :) :)

Dagen idag hade jag tänkt bli en dag då jag gjorde minsta möjliga. Men i stället blev det en dag med hantverkare i huset så gott som hela dagen. Men gott att få saker gjorda när Turbo inte är hemma, det blir så mycket besvärligare annars. Golvläggaren var tvungen att komma hit och rätta till en sak som inte riktigt ville sig, men efter mycket möda och stort besvär så är det ordnat. Nu får vi hoppas att det blev som det skulle :)

Nu tänkte jag återkoppla till mitt förra riktiga inlägg, det som handlade om att spåra ur. Först och främst: stort TACK för era fina och värmande kommentarer både här och på fb!! Jag blir så rörd och era kommentarer värmer mig långt in i hjärteroten, ska ni veta! ♥
Som Marielle skrev, jag och Turbo kunde sätta oss en lugn stund efter vår dust och få till ett bra ritprat, vilket kanske inte blivit av annars. Så nån nytta med dagen hade vi ändå, om man nu får se det så. När det gäller att ritprata med Turbo så måste man ta det i exakt rätt sinnestillstånd hos honom, annars gör det mer skada än nytta. Det där rätta tillståndet infann sig efter ett tag och då passade jag förstås på.

Lena: jag skulle så gärna vilja hjälpa dig och komma igång med någon typ av ritprat för dig och ditt barn! Men eftersom avståndet mellan oss sätter stora käppar i hjulet så visar jag en mycket enkel metod här. Det här gjorde jag när det varit utbrott efter att Kent varit här på helgen och dagen efter var det jobbigt och tisdagen hade vi vår dust då jag pressade honom. Av hela situationen förstår jag att något inte är som det ska, något oroar. När Turbo hamnade i ett tillstånd då jag bedömde det som att jag kunde nå honom så ritade jag ihop detta väldigt snabbt och slarvigt, men det gäller att ta tillvara på stunden direkt.

Eftersom man som förälder känner sitt barn väldigt bra så har man lättare att ringa in det som möjligtvis kan vara fel/oroa barnet. Här tog jag det jag kom på i hastigheten. Vi hade ju varit borta och Kent hade bott här med Turbo hela helgen. Av diagrammet som Turbo fått kryssa i, ser man att helgen med Kent var toppen och han hade kunnat fortsätta med det ett tag till. Han tyckte inte det var bra att vi kom hem och avbröt och han tyckte inte det var roligt att Kent åkte härifrån.

Denna helgen är Turbo och mannen (pappan) i Stockholm. Jag tog med det och testade om det var resan som oroade. Men det var bara glada gubbar som markerades där också, så det kunde det inte vara heller. Skolsköterskan har blivit jobbigare att gå till, men det visste jag. Men den oron skulle varit borta på tisdagseftermiddagen eftersom det var tisdag morgon det berörde. Alltså kunde det inte vara det som satt i fortfarande.
Lektionerna med matteläraren och Ulla tycker han om och trivs bra med. MEN sen kommer det: han ville sätta kryss långt åt höger, så långt så papperet inte räckte till, på den raden där jag skrivit "helg mitt i veckan". Sen kunde han berätta att han känner sig konstig när veckorna inte är som de brukar. Nån typ av inre oro skulle jag tro.

Turbo är iaf sån, att när väl tillfälle ges att ta upp sånt här, så öppnar han sig lite grand när vi har ringat in en oroande sak. Det kan oftast bara vara en eller två meningar, men de kan säga så mycket att jag kan nysta vidare med inblandade personer och på så sätt utröna vad som felar och behöver rättas till.
Hade Turbo markerat ledsen mun på någon lektion så har jag fått nysta vidare för att se om det är bemötandet, upplägget, omgivning, tidpunkt eller vad det kan vara som inte stämmer för honom. Det hade jag isf gjort på samma sätt.

Detta är EN metod och det finns många fler sätt, men detta tycker jag fungerar bra många gånger.
Nu ska jag röja färdigt efter hantverksbrötandet här så kanske jag hinner koppla av lite sen ikväll.
Ha en underbar fredagskväll alla som kikar in här och en stor kram får ni av mig ♥