På lunchen idag passade jag på att bjuda ut en vän från diagnoslandet! Jag lovade henne för många månader sen att när hon lyckats med en viss bedrift så skulle jag bjuda henne på lunch. Den bedriften klarade hon nån gång i november tror jag..... Hmm... inte förrän nu fick vi ihop det.... men så är det när man lever i familjer med diagnoser. Det är inte alltid så lätt att komma loss och ha orken och tiden. Men nu så! Det var riktigt trevligt, men tiden gick alldeles för fort....
Här hemma har allt löpt på ganska bra idag. Turbo kändes som sagt rätt lugn när han kom hem från skolan, sen har assistent Nisse varit här några timmar också. Det lät ganska avslappnat mellan dem idag och jag tror de hade trevligt. I samband med assisterandet så har jag en nyhet att berätta som assistansbolaget hjälpt till med, men den nyheten sparar jag på ett tag....
Den här veckan har vi varit lite försiktiga med Turbo eftersom vi inte vet riktigt vad som rör sig inom honom just nu. Jag tänker speciellt på detta att han inte vill sova i sin egen säng m m. Jag hoppas jag kan få tillfälle att nå honom med lite ritprat i helgen eftersom vi är hemma allihop då.
På tal om att inte veta vad som rör sig inom honom - ibland kommer det nån liten tanke från honom som gör att man förstår att det måste snurra en hel del funderingar i honom iaf. Igår frågade han t ex om han kommer att få ett eget rum eller egna lokaler på gymnasiet också, precis som han har nu (går i 8:de klass nu). Uppenbarligen trivs han bäst med detta upplägg. Skönt att höra att han inte saknar en riktig klass. Han har i dagsläget helt och hållet enskild undervisning och det är så han fungerar bäst - ensam med en vuxen.
Hur det går med gymnasiet vet vi ingenting om, men jag passade på att känna Turbo på pulsen lite. Jag frågade om han bestämt sig för vad han vill bli.... en otroligt dum fråga, tyckte Turbo! Jo, jag visste väl det, men ville ändå på nåt sätt få det bekräftat ordentligt. Och han vill gå i sin brors fotspår och bli spelprogrammerare. Vägen dit är lång - väldigt lång, men i dagsläget är han otroligt bestämd på den punkten.
Igår växlade jag några ord med läraren Palle som är lite förundrad över hur Turbo fungerar. Och visst är det lite speciellt med det upplägg de har på resursskolan. Palle sa att det en vanlig klass hinner göra på ca 15 vanliga lektioner tar kanske 50 minuter för Turbo att genomföra och klara av! Då går det undan! Men det är stor skillnad på att ha en hel skolklass för en enda lärare, mot att ha en enda elev. Denna enda elev har ju ingen som helst väntetid på att läraren ska ha tid med just honom, som det ofta blir i en vanlig klass.
Åh, jag måste bara berätta!! Igår fick vi klarhet helt och hållet att våra planer inför en helg om ett par veckor går i lås om inget oförutsett inträffar. Jag och mannen är lite upptagna både lördagen och söndagen men Turbo är inte på korttids utan det är en vanlig hemmahelg. Vi får naturligtvis lösa det med att vi delar på oss, mannen och jag om vi inte hittar en annan lösning. Men, nu har vi fixat det. Turbos storebror Charlie tar ut semesterdag från sitt jobb och kommer hit och tar hand om Turbo hela lördagen. När Charlie åker hem på söndagen så kommer assistent Kent hit och tar Turbo. Detta blir ju en helt underbar kanonhelg för Turbo!! Två favoritkillar omkring sig i två dygn.... oj, oj!!
Jag berättade detta för Turbo i går kväll med hjälp av bilder och veckoschemat och jag var lite spänd över hur han skulle reagera. Ja, att han skulle bli överlycklig visste jag ju, men hur han skulle hantera lyckan - det visste jag inte. Direkt som han fick reda på det roliga så vände han ryggen mot mig och drog täcket över huvudet och sa att han skulle sova! Sen sjönk det in hos honom och efter nån minut så ville han prata om det. Sen var det bara glada miner. Ganska intressant, men ändå en gåta, hur Turbo hanterar sina känslor - både glada och tråkiga saker.
Nu hoppas jag på en fin fredagsmorgon och jag hoppas naturligtvis att ni alla får det.
(För den som väntar svar på en fråga som kom i kommentaren för några dagar sen, så har jag inte glömt den utan det kommer vid tillfälle.)
Kramar om er alla ♥
2 kommentarer:
Ja om man bara visste vad som rör sig i huvudet på våra barn skulle vi nog bli både trötta och förvånade gissar jag ? Att det är mycket och hela tiden kan man ana men inte hur mycket och vad. Hoppas ni får en fin helg , kramar i massor
Det är så förundrande... varför vi fungerar olika... varför våra hjärnor... blir olika... vad är det som gör det...?? Jag tänker, jag funderar och jag förundras... för jag vet inte. Krraaam kära Bellan!!
Skicka en kommentar