Ladies Night och annat kul

Tre dygn har gått sen mitt senaste inlägg... tre innehållsrika och helt fantastiska dygn! Jag börjar från början och nu kan det bli långt beroende på hur mycket detaljer jag tar med.

Veckan som gick var ju ingen höjdare om man tänker på hur utvilade vi var. Fullt ös med möten och jobb och annat. När väl torsdagskvällen kom fick vi hastigt bestämma att mannen fick hålla sig hemma över helgen pga en sjuk katt. Vi kunde inte överlåta ansvaret till en kattvakt att avgöra om katten behövde tas till veterinär eller inte. Så jag skulle få åka själv... inte alls lika kul. Men på fredagsmorgonen var katten sämre så mannen åkte in med den och de la in den direkt. Mannen stressade hem och vi kastade oss på bussen och så småningom tåget så vi kom iväg båda två trots allt. Jag klev av tåget i Västerås och mannen fortsatte till Stockholm.

Ladies Night stod på menyn för min del tillsammans med ett härligt gäng andra mammor, mammor med barn med diagnoser inom NPF.

Bild lånad från en av tjejerna. TACK för lånet!

Detta har vi sett fram emot länge att få träffas. Jag hade träffat två av mammorna innan. Ett par andras bloggar har jag följt länge, men de övriga har jag inte haft kontakt med alls. Så fungerade det för de flesta av oss i gänget. Men det är så fantastiskt att vi ändå har såna enorma band till varandra och det kändes som vi känt varann hela livet.

Tio av oss hade bokat biljett där mat ingick, så vi befann oss på arenan ett par timmar innan showen satte igång.

Sen blev det fullt ös med ett showande som inte gick av för hackor! Om ni inte vill veta så hoppa över detta stycke... men den spontana reaktionen från oss alla efteråt var ju att Magnus Uggla tog över showen helt och hållet. Inte helt fel för han är medryckande, det går inte att sitta stilla till hans låtar. Sen blev jag också mycket imponerad av Andreas Johnsson - vilket proffs! En mycket duktig sångare och artist!

Efter showen hamnade vi i baren på hotellet och satt och snackade så gott det gick med den ljudnivån som var där.

Väl i säng så var det inte så lätt att sova så man vaknade upp till en ny dag och var rejält trött. Men vi hade en trevlig stund vid frukostbordet alla åtta som sov på hotellet. Tror vi satt vid det där bordet i närmare två timmar och "tjatade".

Sen var det dags att skiljas åt efter ett underbart dygn tillsammans. Vi var överens om att vi måste fixa en träff där vi inte har något speciellt inplanerat utan att vi i stället får tid att prata med varann. Det känns som mycket är osagt mellan oss och vi kan säkert prata med varann hur länge som helst.
TACK sköningar för detta dygn!

Jag rullade vidare mot Stockholm där mannen redan befann sig. Det blev till att umgås med äldsta sonen och hans flickvän. Vi var bl a på en stå-upp-show nånstans i stan. Inte riktigt läge för mig när jag var så pass seg och slut, men samtidigt ville man inte säga nej när vi ändå var där. Innan dess hade vi varit på en spansk? restaurang där vi käkade många olika rätter med ett annorlunda upplägg. Mysigt, tyvärr inga bilder därifrån mer än från entrén.

Söndagen innebar ett mycket speciellt möte för min del. Jag skulle få träffa en person som jag inte sett sen jag var i 10-årsåldern, alltså nästan hundra år sen ;) Vi gick i samma klass upp t o m 3:an, sen skiljdes vi åt. Eftersom personen har bytt identitet och alltså bytt namn helt och hållet så var det lite svårt med identifikationen. Men för att göra en lång historia kort så kom vi på varandra i en grupp på facebook som handlar om autism. Personen såg min ursprungsstad och började forska lite i vem jag var eftersom han såg att vi var födda samma år och han hade gått i skolan där några år i början. Han kom fram till att vi måste varit klasskamrater. Så vi bestämde att vi skulle ses nästa gång jag och mannen var i Stockholm eftersom han numera bor där.

Det var bara sååå häftigt att få träffa honom igen! Denna träff kom alltså till tack vare Turbos diagnoser och att klasskamraten jobbar med dessa diagnoser, annars hade vi aldrig råkat på varandra igen. Innan ett sånt här möte undrar man ju hur det kommer att flyta på... ska det bli stelt och tyst emellanåt eller..... Men vi satt och snackade över lunchtallriken i 3,5 timme! Ingen tyst minut där inte. Helt otroligt! Men vi hade ju nästan 40 år att ta igen och det blev ett mycket intressant samtal. Inte ens mannen blev otålig av att sitta stilla så länge, och det säger inte lite det! Jag är ganska övertygad om att det blir en fortsättning på samtalet en annan gång.

Så nu är jag och mannen på väg hem från Stockholm, sitter på tåget och skriver och har hemlängtan. Vill hem till lugnet som jag hoppas infinner sig i veckan för nu orkar jag inte mer. Sista veckornas hets med alla dessa möten vi haft och sen denna helg som inte varit lugn en sekund heller - nu behöver jag ta en time-out, men den får väl vänta tills nästa gång Turbo är på korttids. Nu får vi se hur Turbo mår efter ett extra dygn där, men jag hoppas att allt är bra.

Katten väntar vi besked om under dagen, men eftersom de inte hört av sig från djursjukhuset under helgen så antar jag att han blivit bättre och inte sämre.

Må gott alla därute ♥