En dag i taget....

Som sagt var... vi tar en dag i taget här hemma och se hur utvecklingen blir med mannen och hur lång tid det tar innan han är återställd. Jag jobbar vidare och står i, men känner väl att energin börjar tryta en del av trötthet. Det ska bli skönt med en korttidshelg nu till helgen så man kan slappna av från en grej iaf. Då behöver man inte ligga steget före för att bana vägen fri för Turbo iaf, utan den biten kan jag koppla bort ett par dygn då.

Igår kväll var det lite smålabilt hos Turbo. I morse var morgonen bra - ända tills en kvart innan vi skulle åka till korttids/fritids. Då var det som att vända på en hand. Turbo blev orolig och allt blev bara fel. Anade att det berodde på att han då skulle få träffa personalen som inte dök upp i måndags enligt vårt schema. Det sitter i huvudet på honom när det blir en sån miss. Turbo tycker så mycket om denna personal, men det hjälper inte i såna lägen.

Efter nån timme kom det ett utbrott från Turbos sida på korttids. En motgång med datakrångel som han skulle tagit bra annars, men nu blev det nog för mycket. Tror det är en blandning av personalmissen i måndags och situationen vi har här hemma just nu. Jag beredde mig på en turbulent eftermiddag och kväll eftersom jag blev förvarnad om utbrottet under eftermiddagen. Men jag blev rätt häpen.... utbrottet var som bortblåst och jag märkte inga spår efter det! T som jobbade idag har en personlighet som verkligen går hem hos Turbo och jag har sett det innan att utbrotten rinner av honom i T:s närvaro. Detta är talang och en stor trygghet för Turbo när han blir hanterad på rätt sätt! Så vi fick en underbar em och kväll här hemma med lugn och ro! Inte fy skam när livet är rätt hårt just nu ändå.....

En aning inskränkt har man blivit här, nu när jag inte har så mycket hjälp av mannen. Jag kan inte lämna Turbo ensam med mannen som läget är nu. Han är för dålig och har för ont för att klara Turbo, speciellt om han är labil och orolig. Ett utbrott skulle absolut inte mannen fixa på egen hand. Ja, ja, bättring kommer väl så småningom....

Kram och godnatten ♥

Kämpar på

Nu tar vi en dag i taget i vårt hem. Mannen fick världens bakslag igår och kom knappt upp ifrån soffan på kvällen. Men efter så där en timme ungefär så var han uppe på fötterna, fast bara tillfälligt. Det ska väl så småningom bli bättre även om det inte blir just idag!

Får väl se hur länge jag håller ångan uppe... Först försöker jag peppa personalen på jobbet om att det löser sig om vi slår våra kloka huvuden ihop, och när jag kommer hem får jag försöka peppa mannen så han håller humöret uppe när han hänger som en trasa. Sen får jag försöka hålla Turbo så mycket som möjligt i de normala rutinerna som det bara går. Men visst märks det en aning att han är påverkad. Lite av harmonin är borta, men inte så det är katastrof. Hyfsat lugnt är det iaf och det hoppas jag att det fortsätter så, annars blir det för tungt för mig om han ska hamna i en svacka mitt i allt det andra.

Men det är inte alls konstigt att han blir påverkad. Turbo är inte van att se sin pappa så dålig som han är nu. Han är van att pappa är i farten och fixar och donar och löser problem och allt vad det nu är. Nu är han som ett paket som inte tar sig många meter....

Nähä, vardagssysslorna kallar på mig.... Kram ♥

Tufft läge

Jaa, kära läsare... vad händer här egentligen?!? Vet inte riktigt var jag ska börja berätta.... men försöker väl nånstans.
I vilket fall som helst så mår mannen fortfarande inte bra. Kalabaliken fortsatte i lördags morse. När han vaknade den morgonen så hade han 38,3 i feber - 6:e dagen med feber + alla andra symptom som inte gett med sig utan det är konstant lika illa. Jag sa till mannen att jag ringer sjukvårdsupplysningen och hör vad de säger. Men innan jag kom så långt som att ringa dit så såg jag mer och mer hur dåligt han mådde. Det slutade iaf med att det inte var någon tvekan, jag ringde akuten och sa att nu kommer han in... ingen fråga utan bara "så här gör vi", punkt slut! Jag kände att han började bli lite halvt dimmig och då tycker inte jag det är nån tvekan längre!

Utan att gå in på detaljer så kan jag berätta att han inte fått behålla någonting sen i söndags, alltså en hel vecka! Kroppen är ganska tom och orkeslös. Dessutom har han en enorm smärta efter fallen vid svimningarna från i onsdags. När han åkte ambulans in i onsdags var han ganska omtöcknad och fick också febernedsättande och som också är smärtstillande. Därför blev inte sjukvårdspersonalen medveten om hur ont han hade.

Så i lördags var det alltså dags för en ny färd till akuten. Men hur skulle detta lösas när vi hade Turbo hemma?? Inte helt lätt! Vi kunde inte ta med oss honom in dit och det är inte vem som helst som kan ta hand om honom här hemma heller. Detta är ett stort dilemma när det gäller autism - inte bara att lämna honom till nån okänd granne el. dyl. Jag ringde ett par stycken som Turbo är väl förtrogen med, men ingen fanns att tillgå. (Glömde tyvärr ringa en kille....) I stället fick jag ordna med en vän som körde in mannen så fick jag ta hand om Turbo.

Väl inne fick han en mer ordentlig genomgång. De konstaterade väl att enligt snabbsänkan så har infektionen vänt neråt lite grand och då är det bara att vänta ut det. Om det är influensa eller nåt annat kunde de inte svara på. Men dessutom konstaterade de att han har ett par knäckta revben efter fallen i badrummet! Illa, men samtidigt är jag glad över att han inte slagit i huvudet eller brutit handleder eller likande. Så.... ja... det får ta sin lilla tid.

Samtidigt som läget är tufft här så försöker vi att inte visa för mycket inför Turbo, vi vill inte oroa honom i onödan. Men säkert så blir han påverkad ändå. Lite småutbrott under helgen har vi haft här, men inga allvarliga och det är ju ändå skönt.

En extra börda läggs automatiskt på mig nu. Jag får ta hand om allt assisterande med Turbo för det klarar inte mannen alls med den smärtan och den förlorade orken nu. På jobbet får jag dra en del av hans lass också. Mannen är lite av spindeln i nätet på jobbet och jag får väl försöka vara nåt av spindelbenen iaf, för hela spindeln har jag inte rätt kunskap till att vara.... den kunskapen är det bara mannen som besitter. Idag tog jag tag i ett nytt moment för min del - personalvård! Har sett en period att det inte står rätt till med en av de anställda och idag kände jag att det måste tas tag i. Lilla jag..... tog tag i detta!! Jaa, det gick det med och jag kände mig glad efteråt att jag hade gjort det. Är man tvungen så fixar man mer än man tror!

Livet rullar vidare och jag hoppas förstås att mannen ska tillfriskna snabbare än kvickt!! Men, men..... just nu har han så ont så han tar sig inte ens ur soffan..... :(

Denna veckan är det skollov för Turbo. Han har korttids/fritids när jag jobbar på dagarna, och jobba det behöver jag sannerligen nu. Idag blev det lite streck i räkningen vid lämningen på korttids! "Fel" person tog emot oss..... alltså fel enligt schemat. Vi hade blivit underrättade om en viss person, men en helt annan öppnade! Och sånt kan gå hur som helst, men jag gjorde lämningen så kort som möjligt för det är bäst att jag avlägsnar mig. De hade nog rett ut det ganska bra iaf. Så kan det gå även på världens bästa korttids! Men visst, lite småutbrott har vi haft här i em och ikväll...


Nej, vad tror ni? Kan det lugna ner sig nu hos oss, eller........??
Kramar ♥

Akutresa

Dålig uppdatering här från mig och det blir inte så mycket av med uppdatering idag heller. Återkommer troligtvis i morgon för det är lite körigt och lite mycket här kan jag säga! Mannen är fortfarande dålig och det blev en akutresa till sjukhuset igår igen. Det känns som jag jobbar för tre just nu, men det gäller för mig att hålla nu - måste fixa detta! Som sagt.... jag återkommer antagligen i morgon med ett längre inlägg. Kramar om er alla så länge och längtar efter ett lugn som bilden nedanför utstrålar ♥

112 och ambulansfärd!

Vilka dygn vi haft här! Här händer det grejer i raketfart, jag som tänkte saker och ting skulle lugna ner sig. Jag hade en lugn vecka förra veckan och hann vila upp mig ganska bra och tur var väl det. Igår morse vaknade jag med dunder och brak strax efter kl 5. Först trodde jag det var katterna som fått stolleryck och välte saker i badrummet, för det har hänt förr. Sen hörde jag ett till brak och då reagerade jag snabbt. Det var defenitivt INTE katterna! Jag flög upp ur sängen och det var min man som inte mådde bra utan han hade svimmat iaf två gånger därinne. En tredje svimning kom medan jag ringde 112. Ambulans skickades direkt, men eftersom vi bor i en liten håla så tog det ca 15 min innan den dök upp hos oss. De plockade med sig mannen direkt och han fick dropp och vård i ambulansen.

Nån tanke hos mig dök aldrig upp att jag skulle följa med in till sjukan, jag hade ju Turbo hemma som låg och sov och märkte inget av kalabaliken. Tur var väl det, för han hade kunnat bli rädd av situationen och fått utbrott mitt i alltihop. Nu sov han och när han vaknade berättade jag bara att pappa hade åkt in till doktorn. Resten fick jag ta när det var nödvändigt på eftermiddagen sen, beroende på hur läget var.

Turbo kom snällt iväg till skolan igår efter att jag fått dölja min oro ordentligt för honom. Eller, jag var väldigt fokuserad på att det som hände hängde ihop med influensan och att det inte skulle vara nåt med hjärtat eller typ nåt sånt. Därför gick det väldigt bra på morgonen. Det var värre sen på fm på jobbet att koncentrera sig på att få nåt vettigt gjort. Men jag var tvungen. Lön skulle fixas till de anställda och det är bara jag som kan det på vårt jobb. Det tog längre tid än vanligt men jag grejade det iaf.

Sen fick jag åka och hämta mannen på sjukhuset. De skickade hem honom i det dåliga skick som han var och fortfarande är. Trodde åtminstone att han skulle få ligga inne till nästa dag. Men nu är han hemma och vi får pyssla om honom så gott vi kan.

Tidigt i morse ringde rektorn och sa att Turbo fick stanna hemma idag pga personalbrist. Tyra är ju sjukskriven och nu hade Palles fru blivit allvarligt sjuk så han kunde inte komma idag. Kvar blir då bara resurspersonen Tina och hon kan inte ha båda dessa elever själv. Så då fick Turbo bli hemma. Extra sovmorgon fick han och jag tror han behövde det. Men sen kom en massa frågor om mannen och hur han mår. Klart han blir orolig när han ser hur dåligt mannen mår. Vi får svara och avdramatisera så gott vi kan och hålla en positiv linje. Ett utbrott kom på förmiddagen men det är ju inte så konstigt.

Så nu har jag två stycken hemma att vara assistent till. Mannen fixar inte så mycket själv, han har fruktansvärt ont efter de båda svimningsfallen i badrummet. Han tar sig inte fram så fort eller långt och det kommer säkert att ta ett tag innan smärtan försvinner. Men samtidigt hade det kunnat vara så mycket värre, han hade trots allt tur när han ramlade..... Men tänk vad illa en influensa ändå kan slå! Jag hoppas fortfarande att jag och Turbo ska klara oss.....

Nu blir det skola i morgon är det tänkt och jag hoppas att allt ska flyta på i så normala former som möjligt. Det räcker med dramatik nu för ett tag framöver. Kramar från sjukstugan ♥

Grymt hot att leva under!

Just nu lever jag med blandade känslor - jag är både oerhört glad och (som jag skrev igår) väldigt upprörd! Jag blir så upprörd över hur många blir bemötta av myndigheterna i vårt land, när man drabbats av att ha en hemmasittare i familjen. Ett barn med diagnoser inom NPF som vägrar gå till skolan eftersom de mår dåligt av den. De mår dåligt av skolmiljön därför att den inte är tillräckligt anpassad efter elevens behov. Kraven blir övermäktiga. Flera familjer har nu blivit fråntagna sina barn - soc har satt LVU på dem, de har alltså omhändertagits eftersom inte föräldrarna får iväg barnen till skolan. Dessa barn har blivit satta i fosterhem och då oftast hos familjer som har bristfällig kunskap om autism m m.

Jag ryser när jag tänker på det!! Tänk om de skulle sätta Turbo i en helt främmande familj och som dessutom inte kan ett dugg om funktionsnedsättningarna han har! Oj, oj, vad dåligt han skulle må - törs inte tänka på hur djupt han skulle rasa och vad det skulle innebära! Jag vet bl a en familj som detta hände med. De fick nyligen tillbaka sin son efter att de överklagat domen till högre instans. Barnet mådde inte bra i den främmande familjen och skadan blev än värre. Usch och fy, till vilket pris gör man detta?! Okunskap om diagnoserna lyser starkt igenom här!

Vi har haft en otrolig tur med Turbo och detta är vi så oerhört glada och tacksamma för. Man har på ett tidigt stadium anpassat skolan efter Turbos behov och tack vare det så har han också älskat skolan. Även om det höll på att gå snett med skolan för några veckor sen för honom, så redde det upp sig i sista stund, men oj vad nära det var att vi hamnade i sitsen att ha en hemmasittare.... och därmed också leva under hot om vad som skulle kunna hända i förlängningen.... Nu är vi inne i en period då allt flyter på väldigt smidigt och jag är så tacksam för varje morgon då Turbo vaknar och glatt går iväg till skolan! Alla har det inte så bra förspänt.....

Det var det om detta. Ville bara få ur mig lite tankar för jag tycker det är en grym situation som en del får leva med. Många tankar till de som drabbats och de som lever under det grymma hotet. ♥ Kram ♥

Fortsatt sjuk man

Här hemma hos oss fortsätter mannen att ha hög feber. Antagligen en influensavariant och han är ordentligt dålig. Dålig tajming för han har mycket framför sig genom jobbet, men när är det egentligen läge att vara sjuk, har man tid med det nån gång?? Jag bara hoppas på att jag klarar mig för blir mannen frisk fram i veckan här så ska jag klara Turbo själv ett par dygn när mannen är bortrest. Det bli en aning svårt att fixa om jag ligger i 40 graders feber....

Turbo fortsätter att vara harmonisk och glad och positiv. Detta trots att de är en man kort på skolan - eller rättare sagt så är det en kvinna som saknas. Tyra blir säkert borta hela denna veckan också pga sjukdom. Även om hon vill komma tidigare så hoppas jag hon vilar sig så hon blir helt återställd, annars kan det komma surt efter. Så länge Palle och Tina orkar dra lasset själva så går det ju ändå.

Det får nog bli allt från mig för idag, har sovit lite för lite i natt så det är bäst att jag pallrar mig i säng nån gång. Dessutom är jag upprörd över hur föräldrar till hemmasittande NPF-barn ibland blir bemötta. Blev starkt påmind om detta nu i kväll då en av mina nära vänner drabbas.... Skrämmande!

Kramar till alla som behöver och till alla andra också ♥

Njutarlördag... och 40 grader

Vilken underbar dag vi hade igår, jag och mannen!! Det har varit korttidshelg och jag hade bestämt mig för att ta en ordentlig time-out från allting igår. Det hade jag bestämt innan. Nu var mannen lite sliten i fredags och hakade på min idé. Vi gjorde inte nånting på förmiddagen egentligen. Jag satt och rensade en massa papper - sånt där som aldrig blir av. Men nu fick jag det gjort och det kändes så skönt. Eftersom jag vilat så mycket jag orkat under veckan så blev jag ändå lite rastlös frampå eftermiddagen. Ville ut och fota, men typiskt nog så höll solen sig borta och regnet droppade titt som tätt under dagen.

Mannen kände sig piggare under gårdagen så vi åkte iväg ut på en fotorunda iaf. Och visst är det vackert med gråväder, dimma och dis också!

Nöjda och belåtna var vi när vi kom hem igen och hade tagit ett par hundra bilder. Skönt att komma ut lite och fota tillsammans, det blir faktiskt inte alltför ofta.
Lite filmmys på kvällen sen. Hade planerat badtunnebad egentligen, men det la vi på framtiden eftersom det var så regnigt väder.

Idag på förmiddagen var vi iväg och träffade en del vänner. Mannen hade ett åtagande som han ville fullfölja och det gick alldeles utmärkt. Han var relativt pigg och det märktes ingenting konstigt. Vi kom hem igen framåt två-tiden och då slog det till! Inom loppet av några timmar fick han över 40 graders feber! Wooosh! Var kom det ifrån?? Influensa, eller vad?? Jag fick hämta Turbo själv på korttids och sen fick jag korta ner min arbetstid rejält på jobbet ikväll. Det var bara att åka hem och assistera Turbo i stället, för det orkade inte mannen med med den höga febern.

Nu återstår det att se om det är vanlig influensa eller vad det är. Det återstår också att se hur många fler i familjen som kommer att bli drabbade..... JAG VILL INTE ha det!!!

Turbo fortsätter iaf att vara positiv och ha ett glatt humör. Den vanliga invanda personalen T och Mt har jobbat som vanligt på korttids under helgen. Vi har mycket god kommunikation med dem så de vet ganska exakt vilket humör Turbo är på när de tar över honom. Det är bra för dem att veta i förväg vilken nivå de ska lägga ribban på. Nu när Turbo är så harmonisk så hade T kunnat ställa liiiite mer krav på honom med nyttigheter och det hade gått alldeles utmärkt bra. Och glad och uppåt var han när jag hämtade hem honom också! Vi fortsätter njuta av den underbara harmonin!

Nu ska jag ta och bädda ner mig också så jag får den sömn jag behöver. Väl mött i morgon! Kramelikram ♥

Bara bra här!

Lite uppdatering så här på fredagskvällen är kanske på sin plats. Det blir nog bara positiva tankar från mig idag! Veckan har fungerat otroligt bra trots att det varit en personal på skolan som varit borta hela veckan. Tyra är sjukskriven och jag vet inte om hon tillfrisknat till måndag. Men jag tror att resurspersonen Tina har gjort allt hon förmår för att Turbo ska må så bra som möjligt. Och det har hon sannerligen lyckats bra med! Han är på topphumör och är hur harmonisk som helst. Gissa om jag är glad för att rektorn till slut svängde när det gäller att Tina ska få vara på resursskolan!! Hon behövs verkligen, iaf för Turbos skull. Nu när Tyra är sjuk så är det Tina och läraren Palle som finns däruppe. Palle har inte riktigt samma fingertoppskänsla för Turbo så det hade aldrig fungerat utan Tina.

En rejäl motgång på skolan med internetkrasch inträffade under veckan och kulmen kom igår då it-teknikern klampade in utan att förvarna som han blivit ombedd att göra innan han dök upp.... Undrar varför inte folk kan lyssna och ta orden på allvar?? Tina hade sagt till honom innan att hon måste förbereda en elev på detta innan han kunde komma. Turbo visste ATT han skulle komma, men Tina hade också sagt till honom att de skulle få veta tidpunkt innan. Men så blev det alltså inte!

Men även detta scenario klarade alltså Turbo av, utan att det blev något utbrott efteråt. Det var längesen han mådde så här bra och var i sån harmoni som han är nu. Det känns hur härligt som helst att vår kamp för Turbo nu gett resultat när personaluppsättningen äntligen är så den passar honom efter allt som varit. All denna bortspillda personal på skolan som kommit och gått.... det blev ju ändå bra till slut efter mycken möda och stort besvär.... Nu hoppas vi alla på att det får fortsätta vara så här bra, bara Tyra blir frisk.

Ja, jag har inte så mycket mer att tillägga för tillfället. Ska snart åka hem från jobbet och pyssla om mannen som inte är riktigt kry - han är lite sliten.... Det går ju an så länge vi går i skift när det gäller att vara slitna :)
Ta hand om er alla därute och var rädda om varann ♥ Kram på er ♥

Tandläkare och älg

Idag känner jag mig piggare efter den halva vilodagen jag fick igår. Ni är så söta i era kommentarer ♥ - och ja, jag ska verkligen försöka ta hand om mig nu :)

Efter att ha vilat när Turbo var i skolan på fm igår så var det dags för mig att ta honom de fyra milen till tandläkaren. Vi försöker alltid åka så vi är där lagom till hans tid är inne för att inte behöva sitta i väntrummet onödigt länge. Igår var tandläkaren lite sen och Turbo blev lite orolig. Jag fick försöka förklara och lugna honom med att det säkert var någon före oss som tog lite längre tid än de räknat med. Sen satt vi och läste tidningen i min mobil.
En riktigt bra tandläkare har vi fått tag på. Han har fått heta både det ena och det andra av Turbo, men han tar det med ett leende. Igår var det en massa "dumma" frågor från Turbos sida som han fick svara på... men det gick bra det med ;)

När vi är hos tandläkaren kör jag alltid med en belöning för Turbo om han försöker göra så gott han kan. Men jag ser i ansiktet på honom hur jobbigt han har det. Skärpningen är maximal, men jag vet att han kan lyckas. Och han fixar det varje gång med lite påminnelser emellanåt om belöningen som väntar i bilen! Men visst är det en pärs för oss båda så vi pustar nog båda två när vi är på väg hem de fyra milen. Under de milen hinner vi varva ner.

Höstrusk igår

Idag är det onsdag och enda dagen i veckan han är kvar på fritids/korttids efter skolan så jag får jobba heldag. Denna dagen har verkligen blivit lite speciell med rutiner som ska följas varje onsdag när jag hämtar honom strax efter kl 16. Först ska vi in på Willy´s (oftast går jag in ensam och Turbo väntar i bilen) och där ska det handlas tre saker som alltid ska vara samma. Nu var en av grejerna slut idag och jag väntade mig ett mindre utbrott när jag kom ut i bilen. Men det blev bara en liten protest, sen godtog han reserven jag köpte i stället.

När vi sen rullar hemåt så ska vi köra en omväg som tar drygt dubbelt så lång tid mot den vanliga vägen (15 min i stället för 6 min). Det är farligt att göra en sak en gång för det blir lätt rutin att man ska göra det varje vecka sen. Samtidigt är det lite mysigt att köra en skogsväg i stället för stora riksvägen. Varje gång vi kör där så säger jag att "idag ska jag stanna och fota älgen". Det har blivit ett stående skämt. Men idag så KOM ÄLGEN :)
Men hur lätt är det att få en skarp bild på en skygg älg?? Inte alls lätt, men den fastnade iaf om än lite kamoflerad!

För er som inte vet det så går eller åker jag inte många meter utan att kameran är med mig ;) Annars kan man ju missa nåt....

Nu på kvällen trodde jag också att det skulle köra ihop sig och bli ett rejält utbrott. Inloggningen till X-Box 360 när man ska spela via nätet har vi glömt bort..... Det var så länge sen han skulle logga in så ingen av oss kommer ihåg det. Ett rejält streck i räkningen för Turbo, men detta tog han också bra när vi lyckades förvilla honom till slut och leda in honom på något annat. Skönt - för den motgången hade kunnat leda till att han rev hela vardagsrummet om han varit på det humöret! Här ser man att han klarar vissa motgångar om han är i bra balans i övrigt.

Nu ska vi se om det blir nån ordning här så vi får i säng Turbo i god tid ikväll. Det märks att han är lite spattig och behöver nog säkert sova ikapp lite till. Jag har gömt mig i källaren så mannen får fixa det alldeles ensam :)
Sov gott allesammans när det blir dags för sömn ♥

½ tvärnit

Idag har jag bara varit tvungen att snika åt mig en egen stund på förmiddagen så jag fick vila mig lite. Har haft ordentliga stressymptom de senaste dagarna och jag känner hur den där eländiga febern kommer smygande och ligger på lur... Vi har haft mycket omkring oss ett tag och den där kampen med skolan de senaste veckorna var nog droppen som sög ur all kraft. Så en tvärnit fick det bli idag. Nu har jag vilat mig halva dan idag när Turbo var i skolan och känner mig mycket mera på banan igen. Som tur är har jag varit så förståndig så jag tidigare har tackat nej till en grej som är om ett par veckor (känns lite surt), men bara att inse att det inte går att stoppa in nåt i schemat nu. Så nu tror och hoppas jag att det ska bli lugnare, iaf fyra veckor framöver. Ska inte planera in nåt speciellt, utan nu är det STOPP! Jag hoppas verkligen att Turbo inte får en down-period innan jag är ikapp mig själv helt....

Soffmys i ensamhet på fm idag

Nu ska jag uppfylla mitt löfte om att lägga in några fler bilder från det fina bröllopet i lördags. Allt var så vackert och välordnat och ett helt otroligt roligt program. Bl a hade man gjort i ordning en lång teater om brudparet och deras föräldrar. Brudgummens ena lillebror spelade brudgummen och gjorde det fantastiskt bra och bjöd verkligen på sig själv.

Men innan vi kom så långt så hade vi fått ansvaret att köra brudparet till vigseln! Nää, inte helt lätt. Denna stora och yviga klänning skulle helst komma REN in i och ut ur bilen ;)

19 lager tyll som spretade utåt skulle vi försöka hålla ordning på. Mannen hade skrubbat bilen både utvändigt och invändigt på morgonen, men den blir ju smutsig så fort man kör en bit.... Men hur vi nu bar oss åt så klarade vi det bra. Skönt, då slapp vi förstöra deras dag med en smutsig klänning :P

Jättefint dukat var det på festen....

..... och nåt gott att äta fanns det också :)

Frampå kvällen kom den fantastiska tårtan fram, som var i fem våningar!

Sist men inte sämst: brudbuketten!

Det var det det! Inte varje dag man är på bröllop så den här karamellen får vi suga på länge.

Här hemma rullar det på. Turbos ena lärare, Tyra, har blivit sjukskriven minst en vecka. Hon var sjuk i slutet på förra veckan och kommer att vara hemma hela denna veckan också, sen får vi se. Hon har inte varit sjuk mer än ett par dagar under de åren hon pluggade till lärare så hon tycker detta är retligt. Hon vet ju hur känsliga eleverna är för personalstrul. Men detta är inget man rår över, nu får hon ta det lugnt tills hon är frisk helt enkelt. Turbo har hittills inte blivit störd av att hon fattas eftersom de inte har behövt ta in nån vikarie. De andra två får täcka upp för varandra och det funkar ju en kortare period, men inte så länge.

Turbo är trött efter helgen då jag och mannen var på bröllop och kom hem mitt i natten. Han var ju fortfarande i full gång tillsammans med assistent "Kent" och kom i säng väldigt sent. Detta har han nog inte sovit ikapp än, men vi jobbar på det. Det märks på humöret att han är trött, men det hade samtidigt kunnat vara mycket värre.

Kram till alla mina läsare ♥

Bröllop; följt av en sämre dag!

Nu är det dax för en tvärnit för mig här. Känner att det varit på tok för mycket för att jag ska hänga med. Nu tänker jag inte göra mer än nödvändigt denna veckan som kommer och till helgen när det är korttidshelg så tar jag en ordentlig time-out från allting. Förra helgen var det Ladies Night i Västerås och sen Stockholm ett par dygn. Veckorna innan hade vi ju fullspäckat med möten angående Turbo så det var otroligt intensivt. Förra veckan fick jag jobba ikapp massor som jag låg efter med. Så än har jag inte kunnat vila alls. Men nu så hoppas jag det lugnar ner sig lite.... för det måste det göra!

Fast idag har jag en riktigt risig dag, känns som dagen efter och mer därtill! Vi var ju på bröllop igår och nattsudd för en kropp som gått på högvarv alldeles för länge, det är ingen bra kombination! (Om nån undrar så drack jag inte en droppe igår, så det har inte med sånt att göra :))

Bröllopet ja.... får nog lägga in lite bilder från det i morgondagens inlägg om inget speciellt inträffar. Just nu har jag varken orken eller tiden till att välja ut bilderna, men det kommer! Några bilder får ni här men fler kan det alltså bli.
Det var iaf en av de bästa bröllopsfester jag varit på! Så fantastiskt bra organiserat och ett roligt program. Det var vår käre assistent till Turbo, N, som gifte sig. Det var ett otroligt vackert brudpar! Eftersom jag aldrig lägger in närbilder på folk här på bloggen utan att fråga, så får ni nöja er med bilder där inte ansiktena syns. Men lite synd är det för bruden var såååå vacker och söt! Så här såg de iaf ut på väg  till vigselakten.

Helgen som gått nu var ingen korttidshelg utan vi hade Turbo hemma. Ett bröllop vill varken jag eller mannen missa, svårt att ha turordning på sånt om vi är tvungna att dela på oss. Det är ju inte så ofta man blir bjuden på bröllop precis. Men tack vare att vårt nya assistansbolag övertalat oss att ge deras assistent "Kent" en chans att jobba med Turbo så kom vi iväg båda två. Vi har hela tiden sagt att det inte går att ta in nytt folk till Turbo - och det går inte att ta in vem som helst. Nu är inte "Kent" vem som helst tydligen.... Efter fyra träffar med Turbo så smälter han in i familjen och tar Turbo fantastiskt bra - det känns som de känt varandra i många, många år! Underbart att det faktiskt finns såna personer som behärskar diagnoserna, men de växer antagligen inte på träd :)

Igår fick han sitt stora prov här - han skulle vara med Turbo i ungefär tolv långa timmar då vi var borta. När jag och mannen kom hem mitt i natten så hade de fortfarande jätteskoj ihop. Härligt att se!
Tyvärr blev det väldigt sent i säng för Turbo (och oss andra) så det satte sina spår. Dagen har inte varit den allra bästa precis. Jag är så trött så jag kan stå och sova, har sprängande huvudvärk och har varit lite illamående. Samtidigt är Turbo dallrig i humöret. Så våra måenden har inte varit så bra tajmade, inte lyckat att ha en dålig dag för oss båda samtidigt. Man är inte så alert som man skulle behöva vara, inte så tålmodig som behövs i närheten av Turbo och speciellt en dag då han är dallrig. Men det spelar ingen roll hur man själv mår, man måste ALLTID ta hand om Turbos diagnoser på bästa sätt, annars triggar man hans humör ännu mer. Jag hoppas att en natts sömn ska reda upp situationen tills i morgon.

Kram på er fina läsare ♥

Orka med en vända till.... ?

Tiden bara flyger iväg här och det märks på frånvaron av inlägg på bloggen... Jag var ju ledig två dagar i samband med helgen också så jag har en del att ta igen på jobbet. Sen lever jag i sviterna efter alla dessa möten gällande Turbo som varit de senaste veckorna. Tar ett tag innan man kommer ikapp efter detta spring.

Ett möte har vi haft den här veckan också, ett möte med rektorn och skolpersonalen. Det var lite uppföljning på hur det går med åtgärdsprogrammet som blev ordnat för några veckor sen. Specialpedagogen på skolan håller i trådarna och visst går det framåt. Nu äntligen verkar det ha satt sig ganska bra. Fördelningen av ämnen mellan de båda lärarna flyter på bra och de verkar nöjda och belåtna. Anpassad studiegång har Turbo fått fr o m nu eftersom han inte har idrott, hemkunskap och slöjd. Övriga ämnen fungerar förhållandevis bra som det ser ut nu.

Den stora frågan som hänger lite halvt löst i luften fortfarande är om resursen Tina får vara kvar på resursskolan. Som jag skrev förra veckan så har nu äntligen både lärarna och rektorn förstått att det blir bäst om hon får vara däruppe. Tyvärr är det inte rektorn som har sista ordet utan det är både den rektorn hon tagit tillbaka henne ifrån och även skolchefen. Vi trodde vi skulle fått besked om hur det blir men jag har inte fått nåt sånt meddelande.

Jag vill inte tro att skolchefen ska ändra rektorns beslut... men man vet aldrig. Om det skulle vara så - orkar vi då med en vända till med att strida för Turbos bästa?? Just nu känns det som vi har gett allt i den kamp som varit och energin tryter. Jag hoppas innerligt att det stannar vid detta nu, annars vet jag inte.... Det är mycket tveksamt om vi orkar uppbåda nya krafter!

För närvarande har vi det ganska lugnt med Turbo eftersom han trivs så bra på skolan med allt nu. Vi håller ju på att få hjälp av psykologen Lisa när det gäller KBT. För att hon ska kunna komma ett steg vidare med oss så är det meningen att vi varje vecka ska dokumentera de utbrott Turbo har - vad som händer steg för steg och hur vi agerar steg för steg. Detta för att se hur hon (vi) ska jobba med honom för att hjälpa honom på bästa sätt. Men det här var sannerligen ingen lätt uppgift! Han har inte haft ett enda riktigt utbrott hemma sen vi träffade henne! Nu har det varit korttidshelg med ett extra dygn så det har ju försvunnit en massa dagar, men iaf. Ett endaste litet hade jag igår morse, men det är nog allt. Skönt förstås....

I fredags hade han haft utbrott på korttids pga kommunikationsmiss, men det är inget som jag kan rapportera om eftersom vi inte var inblandade alls. Men bara för att jag skriver om att det är lugnt så kan det vända väldigt snabbt, det vet vi av erfarenhet.

Nina frågade lite om katterna och hur det går med bl a maten. Det är väldigt svårt att hålla isär på dem och låta dem äta olika mat. Felix som legat på djursjukhuset ska gå på dietfoder ett par veckor medan Oswald kan äta den vanliga. När jag är hemma brukar jag kunna se till så de går på rätt matskål och ta bort skålarna mellan varven så inte Felix får i sig fel. Men för det mesta blir det att även Oswald får dietfodret, det blir bäst så för säkerhets skull.
Annars är de pigga och busiga igen och de har båda repat sig ordentligt nu. Felix är den busigaste av dem så det märktes väldigt tydligt när han blev sjuk. Men nu är det full fart igen!

Ni får alla ha en trevlig och skön helg! Jag och mannen ska på bröllop i morgon och vi är sååå förväntansfulla! Kram på er ♥

Komma ikapp och landa

Ojoj, vilken helg det blev för oss och jag har svårt för att smälta alla intryck med alla upplevelser - all glädje och allt underbart snack. Om jag tar Ladies Night så var det ju bara Nina och Mamma Z som jag träffat innan och dessa låg mig redan varmt om hjärtat ♥ Nu var det fler som landade i hjärtat hos mig kan jag säga! En ny träff är redan på gång och planeras, men vi får se hur långt fram i tiden det ligger. Vi har ju inte helt lätt att komma loss någon av oss eftersom vi lever med diagnoser som vi måste ta hänsyn till hela, hela tiden.

Även min träff på söndagen roterar i mina tankar. Jag blir så fascinerad över andra människors livsöden och hur livet blev.... och då tänker jag både på oss och på honom vi träffade....

Hela show-gänget från Ladies Night

En del av er läsare undrar om katten (Felix) och vad som hände och hur han mår. Tack för er omtanke! Som sagt så låg han inne på djursjukhus fredag - måndag. Någon form av magsjuka hade drabbat honom och han var dålig hela torsdagen. När fredagsmorgonen kom hade han inte repat sig det minsta utan snarare blivit ännu slöare. Ingen mat och inget vatten på ett helt dygn torkar ut en katt rejält. Så han fick läggas in med dropp och kvicknade till senare. Igår (månd) fick jag hämta hem honom och nu är han pigg och leker igen. Dietmat ska han stå på ett par veckor framåt nu för att magen ska komma ikapp långsamt.

Ett rakat ben - sviter från helgen

Jag har min egen teori hur den här smittan kom till oss.... En vecka innan hade jag varit hos veterinären med både Oswald och Felix för vaccination. Felix satt i buren hela tiden, men eftersom inte Oswald trivs i den så fick han gå med sele och koppel därinne. Där tror jag han kommit i beröring med smittan och han blev dålig några dagar senare. På honom blev det inte lika allvarligt, lite diarré en dag och sen var han pigg igen. Jag tror Oswald smittade Felix som fick det ett par dagar senare, och på honom tog det hårdare av olika anledningar.
Det var det om detta och jag hoppas de håller sig friska nu!

Oswald

Efter skolan igår kom Turbo hem efter ett extra dygn på korttids. Trots att det blivit lite miss i kommunikationen till vikarien Ok och därmed lite andra rutiner så var Turbo lugn när han kom hem. Nu var missen redan på fredagen och Ok hade fått känna på hur det är att jobba när inte jobbet är som allra bäst. Men det rann upp hos Turbo igen på söndagen när Ok skulle ta ett till pass, men sen lugnade det sig bara de kom igång.

Det är inte lätt med vikarier när det gäller Turbo. För att inte såna här missar ska uppstå så skulle man behöva skriva ned varenda steg den ordinarie personalen tar och det är ju en omöjlighet. Nu hade den här incidenten runnit av honom när han kom hem så vi märkte inget av det.
Däremot känns det som det är lite skört idag, men än har vi inte sett något utbrott och jag hoppas vi slipper det också. Men Turbo verkar extra känslig idag, speciellt på små ljud. T ex om katten hoppar upp på diskbänken (vilket vi andra tycker är nästintill ljudlöst) så reagerar Turbo och frågar oroligt "vad var det?". Vi  måste då snabbt förklara vad som händer - annars ligger utbrottet på lur. Så där är det hela tiden idag, för små ljud förekommer oftare än man tror....

Stockholmsvy

Nu måste jag ta tillfället i akt att välkomna nya läsare! Har förstått att det tillkommit några och jag blir bara så glad över att ni vill titta in här och läsa! Ännu mera glad blir jag när ni kommenterar och lämnar spår efter er (men det är förstås inte nödvändigt ifall ni inte vill)!
Dags att ta tag i kvällsbestyren här så man inte blir för sen att hitta sängen. Sömn har det varit brist på för mig ett tag så jag har mycket att ta ikapp :) Kvällskramen till er alla ♥

Ladies Night och annat kul

Tre dygn har gått sen mitt senaste inlägg... tre innehållsrika och helt fantastiska dygn! Jag börjar från början och nu kan det bli långt beroende på hur mycket detaljer jag tar med.

Veckan som gick var ju ingen höjdare om man tänker på hur utvilade vi var. Fullt ös med möten och jobb och annat. När väl torsdagskvällen kom fick vi hastigt bestämma att mannen fick hålla sig hemma över helgen pga en sjuk katt. Vi kunde inte överlåta ansvaret till en kattvakt att avgöra om katten behövde tas till veterinär eller inte. Så jag skulle få åka själv... inte alls lika kul. Men på fredagsmorgonen var katten sämre så mannen åkte in med den och de la in den direkt. Mannen stressade hem och vi kastade oss på bussen och så småningom tåget så vi kom iväg båda två trots allt. Jag klev av tåget i Västerås och mannen fortsatte till Stockholm.

Ladies Night stod på menyn för min del tillsammans med ett härligt gäng andra mammor, mammor med barn med diagnoser inom NPF.

Bild lånad från en av tjejerna. TACK för lånet!

Detta har vi sett fram emot länge att få träffas. Jag hade träffat två av mammorna innan. Ett par andras bloggar har jag följt länge, men de övriga har jag inte haft kontakt med alls. Så fungerade det för de flesta av oss i gänget. Men det är så fantastiskt att vi ändå har såna enorma band till varandra och det kändes som vi känt varann hela livet.

Tio av oss hade bokat biljett där mat ingick, så vi befann oss på arenan ett par timmar innan showen satte igång.

Sen blev det fullt ös med ett showande som inte gick av för hackor! Om ni inte vill veta så hoppa över detta stycke... men den spontana reaktionen från oss alla efteråt var ju att Magnus Uggla tog över showen helt och hållet. Inte helt fel för han är medryckande, det går inte att sitta stilla till hans låtar. Sen blev jag också mycket imponerad av Andreas Johnsson - vilket proffs! En mycket duktig sångare och artist!

Efter showen hamnade vi i baren på hotellet och satt och snackade så gott det gick med den ljudnivån som var där.

Väl i säng så var det inte så lätt att sova så man vaknade upp till en ny dag och var rejält trött. Men vi hade en trevlig stund vid frukostbordet alla åtta som sov på hotellet. Tror vi satt vid det där bordet i närmare två timmar och "tjatade".

Sen var det dags att skiljas åt efter ett underbart dygn tillsammans. Vi var överens om att vi måste fixa en träff där vi inte har något speciellt inplanerat utan att vi i stället får tid att prata med varann. Det känns som mycket är osagt mellan oss och vi kan säkert prata med varann hur länge som helst.
TACK sköningar för detta dygn!

Jag rullade vidare mot Stockholm där mannen redan befann sig. Det blev till att umgås med äldsta sonen och hans flickvän. Vi var bl a på en stå-upp-show nånstans i stan. Inte riktigt läge för mig när jag var så pass seg och slut, men samtidigt ville man inte säga nej när vi ändå var där. Innan dess hade vi varit på en spansk? restaurang där vi käkade många olika rätter med ett annorlunda upplägg. Mysigt, tyvärr inga bilder därifrån mer än från entrén.

Söndagen innebar ett mycket speciellt möte för min del. Jag skulle få träffa en person som jag inte sett sen jag var i 10-årsåldern, alltså nästan hundra år sen ;) Vi gick i samma klass upp t o m 3:an, sen skiljdes vi åt. Eftersom personen har bytt identitet och alltså bytt namn helt och hållet så var det lite svårt med identifikationen. Men för att göra en lång historia kort så kom vi på varandra i en grupp på facebook som handlar om autism. Personen såg min ursprungsstad och började forska lite i vem jag var eftersom han såg att vi var födda samma år och han hade gått i skolan där några år i början. Han kom fram till att vi måste varit klasskamrater. Så vi bestämde att vi skulle ses nästa gång jag och mannen var i Stockholm eftersom han numera bor där.

Det var bara sååå häftigt att få träffa honom igen! Denna träff kom alltså till tack vare Turbos diagnoser och att klasskamraten jobbar med dessa diagnoser, annars hade vi aldrig råkat på varandra igen. Innan ett sånt här möte undrar man ju hur det kommer att flyta på... ska det bli stelt och tyst emellanåt eller..... Men vi satt och snackade över lunchtallriken i 3,5 timme! Ingen tyst minut där inte. Helt otroligt! Men vi hade ju nästan 40 år att ta igen och det blev ett mycket intressant samtal. Inte ens mannen blev otålig av att sitta stilla så länge, och det säger inte lite det! Jag är ganska övertygad om att det blir en fortsättning på samtalet en annan gång.

Så nu är jag och mannen på väg hem från Stockholm, sitter på tåget och skriver och har hemlängtan. Vill hem till lugnet som jag hoppas infinner sig i veckan för nu orkar jag inte mer. Sista veckornas hets med alla dessa möten vi haft och sen denna helg som inte varit lugn en sekund heller - nu behöver jag ta en time-out, men den får väl vänta tills nästa gång Turbo är på korttids. Nu får vi se hur Turbo mår efter ett extra dygn där, men jag hoppas att allt är bra.

Katten väntar vi besked om under dagen, men eftersom de inte hört av sig från djursjukhuset under helgen så antar jag att han blivit bättre och inte sämre.

Må gott alla därute ♥

Äntligen i hamn med skolan!

Är inte helt jättekoncentrerad här men ska ändå försöka få ihop ett inlägg.... Lite strul och smått panik här och samtidigt ska vi inte visa nåt för Turbo. Svår ekvation!

Men iaf! Egentligen borde jag börja berätta om våra möten igår som gällde Turbo. Vi hade både Västbusmöte och Nätverksmöte.
Västbusmötet var först på morgonen och nu är det så rörigt med alla möten så jag och mannen vet knappt vilket av mötena som handlar om vad längre. Västbusmötet höll iaf rektorn i och det var ett uppföljningsmöte för att stämma av att det går framåt med de punkter som kommit upp. Och det går framåt! Äntligen!

KBT med hjälp av Lisa har påbörjats. Utbildning till skolpersonalen (och personalen på korttids) har också påbörjats. De ska nu äntligen få den där utbildningen i seriesamtal och sociala berättelser som jag tjatat om i drygt ett års tid. Men nu så, är det igång! Sen hade vi den stora och svåra punkten med Turbos trygghet att återkomma till. Efter mycket och slitsam strid fick vi rektorn att gå med på att sätta tillbaka Tina i skolverksamheten runt Turbo - den enda personen som finns i skolvärlden just nu som han är trygg med. Hon fick komma tillbaka på prov i sex veckor och sen skulle det utvärderas. Nu har dessa sex veckor snart gått och vi har inte vetat alls hur de resonerat kring henne. Jag och mannen är förstås beredda att ta fram stridsyxan återigen om det skulle behövas.

Men på mötet igår sa rektorn själv att man beslutat att hon ska få vara kvar på resursskolan!! Gissa om en stor, tung sten lossnade från våra hjärtan och axlar! Äntligen har man fattat!! Åhhh, allt detta slit och kämpande vi har gjort för detta, men så skönt att det nu äntligen gett resultat. Både rektorn och de båda lärarna är överrens om att hon behövs däruppe - åh, det är ju det vi sagt hela tiden! Mycket kraft har gått åt till denna strid, men nu har det iaf gett lön för mödan. Nu slappnar vi av och hoppas att den här konstellationen på skolan ska få fortsätta som det ser ut nu. Det enda som kan sätta käppar i hjulet är om skolchefen har en annan åsikt, men det får vi tro att han inte har! Men bortsett från det lilla frågetecknet så jublar jag och mannen just nu, det känns oerhört skönt att ledningen äntligen går på vår linje och Turbo kan få må bra!!!

Nätverksmötet senare på dan blev väl lite av en fortsättning av morgonens möte. Fanns inte så mycket mer att tillägga. Vi berörde korttids bl a, eftersom en flytt är på g innan årsskiftet. Man får försöka hitta på lösningar så det blir så smidigt som möjligt och än vet man inte så mycket hur det kommer att se ut. Men eftersom vi i dagsläget inte har nåt att klaga på så blev det mest rosor på det mötet. Både personal och chefen är fantastiskt bra!

Efter dessa möten skulle jag jobba lite och jag skulle ladda inför helgens bravader! Det gick inte så bra kan jag säga eftersom den ena katten - Felix - mådde jättedåligt. Han varken åt eller drack på hela dan igår och blev sämre och sämre. Jag ringde jourveterinären på kvällen som tyckte vi kunde avvakta natten. Det gjorde vi och vi försökte mata honom med några droppar vatten emellanåt. Men i morse insåg vi att det måste bli ett veterinärbesök. Hmm... mannen och jag som hade en buss och tågtid att passa eftersom vi skulle ut på galej på var sitt håll!! Mannen fick åka de fyra milen till veterinären och jag fick passa min busstid för vi var överens om att det var viktigare att jag kom iväg.

Nu sitter jag här på bussen, katten blev inlagd över helgen med dropp m m. Han var verkligen inte bra. Nu är han iaf i goda händer och jag tänker inte låta detta gå ut över glädjen och det roliga ikväll. Jag och 11 mammor till ska gå på Ladies Night-premiären! Det ska bli så häftigt att få träffa de andra mammorna. Jag har bara träffat två av dem i verkligheten, de flesta andra har jag bara träffat via nätet. Vissa har jag inte alls haft kontakt med. Men vi har det gemensamt att vi har barn med diagnoser och det binder oss samman. Nej, nu vill jag vara framme så vi får kramas irl! Ha det gott alla därute i hösten ♥

Strul!!!

När halva dagen hade gått idag så tänkte jag att jag skulle skriva ett långt och trevligt inlägg här på bloggen ikväll. MEN det har krånglat till sig en aning här hemma så jag har inte hunnit med nåt inlägg och inte lär det bli nåt vidare idag heller. Förhoppningsvis blir det nåt i morgon.... kanske, kanske....

Kurs på hab.

Ett kort inlägg får det bli här ikväll. Skulle egentligen inte skriva alls pga tidsbrist men för min egen del så måste jag nog få händelserna på pränt. Det är så bra att kunna gå tillbaka och titta när saker hände och vad som hände.

Turbo kom iväg som han skulle i morse också. Man är lika glad varje gång som det fungerar! Just den här veckan är jag lite extra orolig att det ska inträffa något som gör att det inte funkar. Det skulle ju ställa till det eftersom vi har så mycket möten och annat inplanerat. Men det skulle ju få lösa sig ändå naturligtvis.

Lite jobb fick jag gjort en stund på förmiddagen, men redan innan lunch var det dags att åka in till stan de fyra milen och så småningom vara med på en kurs på habiliteringen. Det var en kurs som gällde sociala berättelser och seriesamtal. Eftersom vi fått inbjudan så ville vi inte tacka nej. Kursen idag varade i fyra timmar. Den gav väl inte så mycket nytt, det mesta visste vi redan innan och en del har vi också använt oss av. Men även om det inte var nåt direkt nytt så är det bra att få en påminnelse och en knuff framåt. Kursen fortsätter om en månad och då får vi se vad som kommer fram den gången.

Eftersom kursen höll på så länge så fick Turbo vara kvar på korttids/fritids lite längre idag. Kl 18 hämtade jag honom där så det blev extra sent innan vi var hemma. Jag är lite orolig för att det blir för mycket för honom den här veckan och mycket riktigt så var han väldigt trött här ikväll. Jag tror han somnade rekordtidigt! Han satte inte ens igång sin dator efter det att vi kommit hem! Nu hoppas jag han får sova ordentligt i natt så han hämtat nya krafter inför morgondagen.

Dags för mig att sova en stund också. Godnattkram ♥