Nej, inte var det lättare att få liv i Turbo denna morgonen! Det blev alldeles för sent igår kväll innan han kom i säng, jag visste ju det. Men vad gör man när han kommer på att han vill cykla... Vi har ju faktiskt peppat honom till att vilja göra det. Sen har han ingen tidsuppfattning och vi ville heller inte göra honom besviken när han hade sån lust. Och spännande var det för honom att utforska gammal mark och försöka komma på vad som funnits där för några årtionden sen!
Men tröttare kille fick man nog leta efter i morse! Jag fick använda hela mitt fantasiregister för att hålla honom vid gott humör när jag äntligen fick honom att vakna till. Denna japanska sak räddade morgonen:
Kudden tog oss genom hela morgonen, väckningen, frukosten, påklädningen, tandborstningen - ja allt fixades genom denna svarta figur! Turbo hade ett leende på läpparna hela morgonen och det sura var som bortfluget, vad glad man blir då!
När skoldagen tog slut idag så hämtade T från korttids Turbo. Det är korttidshelg och hemma kan vi lägga på mattan och hänga upp tavlor igen och leva som en Svensson-familj ett par dygn :)
Helgen är fullspäckad tyvärr, men så får det bli.... Det är t o m så fullt så jag och mannen får dela på oss lite trots att vi är barnfria, hmm.... Ja, ja, så får det också bli.... Vi skulle t o m behövt klona oss för vi blev också bjudna på lite grillpartaj i morgon, men var tyvärr tvungen att tacka nej till det :( Typiskt!
Just det ja, vi hade ju nätverksmöte igår. Med på det mötet var vår LSS-handläggare, båda korttidskillarna, chefen för korttids, läraren Nk och psykologen från Hab. Fattades gjorde rektorn men hon hade helt riktigt skäl för att inte vara med, men ändå synd att det krockade för hon är ändå en nyckelperson i det hela. Rektorn har mycket att jobba på eftersom det är skolbiten som inte fungerar i dagsläget. Korttids fungerar utmärkt och har ju gjort det ett bra tag nu. Men skolpersonalen behöver ha mera på fötterna och förhoppningsvis kommer de att få hjälp från habiliteringen.
Det som sen är det mest akuta är väl att försöka få Turbo att hantera sina utbrott och det är ingen enkel sak och inte kommer det att gå fort heller. Kruxet är bara att psykologen som är specialutbildad på KBT ska sluta! Som jag hade hoppats på henne!! Men vi får väl se hur det löser sig. Vi har iaf bokat in ett uppföljningsmöte i höst. Tyvärr verkar vi antagligen ha ny LSS-handläggare också då den nuvarande kommer att ha andra avdelningar att handlägga. Liiiite soppigt just nu....
Psykologen tryckte också på att det är oerhört viktigt att vi snabbt får in en till manlig lärare som kan bemöta Turbo på ett bra sätt. Det måste finnas två kompetenta lärare runt honom för en lärare orkar inte dra hela lasset själv. Vad händer om inte Nk orkar? Det känns som att hans sits är ohållbar.... Nk skulle iaf förmedla till rektorn vad som blev sagt under mötet. Dessutom ska vi ha ett möte på skolan om ett par veckor och vi ska försöka få med rektorn då, vi måste hålla efter det här nu.
Nähä, nu ska jag ta och fira helg! Har nyss tagit mig hem från jobbet (lite tidigare än vanligt). Måste få slappa lite innan morgondagen drar igång med allt som står på vårt schema. Kram på er kära läsare och ha en trevlig fredag ♥
4 kommentarer:
Hej. Vilka fantastiska föräldrar ni är. Ju mer jag läser desto mer förstår jag att han behöver kbt. Eran son han har klassisk autism? Eller har han atypsi autism? I min tankevärd har han klassisk autism men jag kanske har helt fel;)
Helt ärligt jag hade aldrig klarat av att ta hand om mitt barn med assistent 1 gång i veckan och kortidshelger. Jag hade försökt få iväg mitt barn åtminstonde varannan vecka. Har ju jobbat lite med autistiska och pust vad trött man är när man kommer hem efter en dag full av ligga steget före. Och helst att alla ska ha alla lemmar i behåll när dagen är slut. Jag jobbade med de som hade klassik autism .Och det var ofta man fick plåstra om dess barn. Antingen var dom på och slog och skrek på varnadra eller så var det vi personal som fick oss en smäll. Ofta man hade blåmärken när man kom hem och ens nära ooh kära var nära att anmäla brukarna för misshandel. Men specielt engång minns jag. jag skriver om det med lite andra ord och andra namn pgav sekretes. Vi var iväg på en offentlig plats med karl och amanda kan vi säga att dom heter. Och det var jag och en assistnet till. vi tänkte att ja men vi behöver bara vara en assistent när det bara är 2 ungdomar med oss. men jag säger bara så fort dom kom av bussen och vi personal sa att dom fick gå lite före oss. (vi försökte tränna på självständighet i viss mån med övervakning av oss vuxna. Det skulle vi inte gjort. För dom kommer i samspråk om en sak och håller inte alls med varandra om det. Du och jag vi skulle kanske på sin höjd höja rösten lite irriterat. Men dessa ungdomar dom blir gravallvarliga på 2 sekunder och hoppar på varandra och börjar slåss handgripligen. Och killen var stark som en oxe. tilläg här vi var 2 kvinnlig personal. Och vi får ju stå och slita isär dom handgripligen för det gick inte att säga åt dom att komma och sluta slåss. vi försökte med alla pedagogiska autism knep. inget gick. tillsist var vi tvungna att hoppa på dom och handgripligen hålla isär dom. Och såklart till kalla extra personal. Och de här ungodmarna var i gymnasieåldern. det gick så illa att vi fick tillkalla polis. För vi perosnal har ju inte rätt att hålla fast. Vi försökte först med seriesamtal avskilt prata om att man inte fick göra så. Vi hade färdiga serisamtal för vi hade använt det förut. Det gick inte .Tjejen var ursing och skrek och sparkade och bet och den stackars personalen som fick ta henne. ( jag tog killen för jag har lite mer armstyrka) hon var helt gul och blå och hon orkade ju klart inte hålla henne, och jag klarade inte att hålla i killen för bägge dom slet sig loss och hade gått in i autismbubblan som vi kallar det. pust.svettas bara jag pratar om det. och nej det var ingen rolig situation där hade vi i personalen sett att ungodmarna gått i kbt. För var och en så var dess ungdomar helt underbara man kunde ha riktiga samtal med dom om allt. Och dom hade ingen utvecklingstörning och var jätte duktiga för att ha autism. men man skulle aldrig kunna lämmna dom ensamna. Därför försökte vi öva på det genom att vi åkte 2 personal och 2 ungdomar .efter denna händelse så ändrades rutinerna snabbt till 2 manliga personal om man skulle åka ut 2 och 2 med dessa ungdomar med autism. detta drabbade hela verksamheten. Ingen litade på någon av ungdomarna med autism. utan tillit fick dom förtjäna. Det är hemskt att det blev så. Men vi i personalen blev rädda.För alla ungdomar hade problemet med ilska bland folk. Och precis så som du gör att du åker ut och cyklar med din son och inte släpper han själv det är helt guld värd. Om vi skulle cykla med 2 av ungdomarna var det 4 personal med. allt för att slippa obehagliga överaskningar. Jobbade vi en och en med ungdomarna kunde vi på vissa ungdomar jobba själva och med andra fick vi vara allt ifrån 2-4 personal på. och jag tror att det hade kunnat undvikas om dom hade fått kbt. för vi hade bara några få med lättare utvecklingstörnig. i en stad någonstans.
Så skönt att ni forfarande kan använda attribut såsom japankudden för att avleda. För vår del fungerade det förr när Sam var mindre..en kanin som hette Sassus och såsmåningom blev det ett till gossedjur som hette Sissus..jösses vad bus dessa kaniner gjorde och kunde av leda många utbrott..
Kramen du fina och ha det gott med allt!!
Oj vad jag känner igen så mycket som vanligt när jag läser hos dig. Att under några dagar få vara en Svensson-familj... Det brukar gå åt till att storstäda för mig och när det är klart är det så skönt.
Och fasen rentutsagt att bra folk ska sluta eller börja med andra saker... Jag tycker att ni ska kräva KBT på ett sånt sätt att även skolan blir involverad i nya tankebanor.
Sen vill jag ge lite hopp! Som du vet så hade Gabriella stora stora utbrott förr. Nu är dom i stort sett borta.
Idag ringde hon och var lite orolig för en personal på boendet hade tjatat på henne att hon skulle följa med på utflykt men hon sa nej. Personalen gav sig inte och Gabriella gav sig inte heller. Till slut blev hon så ilsken att hon slängde på telefonluren i örat på personalen. Sen blev hon orolig och ringde till mig för att fråga om hon gjort fel... Sån skillnad mot förr när hon kunde ha fått ett stort utbrott istället för att vara så där tålmodig att svara nej så många gånger.
Många kramar och hoppas att Turbo också får bättre sätt att hantera sig. Det tror jag han får ;-) <3
Hoppas verkligen att skolsituatinen förbättras för Turbo så att det blir hållbart för er <3
Fina bilder som vanligt , du är så duktig med kameran.
Kram Annelie
Skicka en kommentar