Sammanfattning

Lovade ju att jag skulle komma med ett inlägg här idag... själv hade jag tänkt det skulle bli ett långt inlägg... vi får se hur det blir, känner mig helt däckad just nu men försöker samla ihop mina tankar.....

Ja, helgen har gått och som ni förstår har många av mina tankar varit hos min vän som så tragiskt miste sin son i torsdags ♥ Något av det mest fruktansvärda som kan hända, har hänt henne. Jag bara hoppas att hon kommer att ta sig igenom detta på ett eller annat sätt.....

Under helgen här så har jag och mannen träffat en del vänner och umgåtts från morgon till kväll. En del av våra vänner har själva diagnoser eller har barn med diagnoser. Tyvärr ser man hur det tär på familjerna, knappt så de orkar med sig själva längre. Det är ett tufft liv att leva med diagnoser och det är bara att hoppas att den rätta hjälpen finns för de som behöver det. Men det är så tragiskt när man ser att det går utför på olika plan hos vänner som ligger mig varmt om hjärtat :(  Suckar lite och inser att det är bara att kämpa vidare....

Det var helgen det... och det har varit mycket trevligt trots negativa saker, men trevligt att få träffa vänner som man inte träffar så ofta pga att vi inte bor så nära varann längre.

I fredags fick jag ha Turbo hemma från skolan - han vaknade och hade ont. Det där onda hade kommit tillbaka som kommer ibland. Nu har det gått några månader emellan de senaste gångerna iaf. Har varit i kontakt med vården men de har bedömt det som ofarligt men vi måste ändå hålla koll på vilken typ av smärta han känner. (För sonens skull vill jag inte skriva ut detaljer här) Smärtan gick väl över efter nån timme, men han ville INTE åka iväg till skolan eftersom det kändes lite konstigt att komma så sent. Och det fick jag väl inse att det inte var nån idé att pressa honom till. Försökte lite grand men märkte snart att gränsen kom ganska snart. Så det blev en hemmaförmiddag med honom.

Lite snabbt träffade jag läraren Nk på skolan när jag hämtade en grej till Turbo. Det var så roligt att prata med honom nu, det riktigt lyste om honom. Han var så glad och uppåt över de senaste dagarnas framsteg som gjorts med Turbo tack vare bilder och seriesamtal. Så mycket roligare jobbet måste bli när man ser att man lyckas ta tag i saker med bra resultat! Ser fram emot mötet vi ska ha med personalen om ett par veckor och jag hoppas utvecklingen fortsätter åt det håll som det går åt nu.

Vid lunchtid på fredagen körde jag Turbo till korttids där T mötte oss. T jobbade första dygnet och jag tror han hade det lite stökigt med Turbo för ovanlighetens skull. E skulle komma och jobba andra dygnet och det är nog några månader sen han jobbade så Turbo har inte träffat honom på länge. Därför tror jag han var lite spänd över det. Dygnet med E hade gått bra som det verkar iaf. De hade säkert haft det mysigt och trevligt. Även om det måste till en permanent lösning efter E så är det ju inte fel om han kan jobba med Turbo med jämna mellanrum så han finns att tillgå runt sonen ibland. Vi får väl se vad som händer på personalfronten framöver.

Det var en liten sammanfattning över de senaste dygnen. Nu ska jag fortsätta vila lite. Låg i soffan och nästan slumrade till lite här, men det passar sig inte att sova när man är ensam med Turbo. Det har varit lite väl hektiskt i helgen och aningen för lite sömn för min del. Men man får väl ta ikapp det sen, men just nu har jag lite feberkänning som jag brukar få när kroppen är helt slutkörd. Får nog skicka iväg gubben till affären och handla lite sen, så slipper jag  ☺

Kram på er alla ♥

PS. Om jag är på rätt humör i morgon så bjuder jag nog på en "unik" bastubild från i lördags ;) Det är en dimmig och suddig bild, men jag tror inte ni sett något liknande :) Det visar sig vilket humör jag är på....