Det är alldeles som att sonen klarar att skärpa sig en av helgdagarna, sen orkar han inte nästa dag. Vi skulle iväg alla tre på fm idag, men sonen sa att han inte ville åka. Då får man försöka pejla hur han mår idag, är det nån idé att vi ens försöker åka?
Mannen kollade läget ett par gånger och pratade med honom, men det avgörande kom när han klämde tån i köksdörren när han skulle stänga den. Då brast det för honom. Mannen och jag förstod då att det är ingen idé att pressa honom med något han redan innan inte kände att han skulle klara av idag. Vi försöker ju att peppa honom till att kunna tala om för oss vad han klarar och inte klarar. Då gäller det att förvalta det på rätt sätt, de gånger han säger något om det.
Tänk om vi hade varit så här pass lyhörda för sonens behov och annorlunda behandling direkt när vi hamnade här i diagnoslandet. Vad mycket onödiga konflikter vi hade besparat oss. Men det är inte så lätt att känna till det här "landets" lagar och regler när man inte varit där innan. Så visst tänker man på hur mycket fel man gjort under åren. Fortfarande blir det fel ibland, men kanske inte lika ofta som i början. Det blir ju så mycket lugnare om man kan anpassa vardagen någorlunda efter sonens behov, även om det blir ett annorlunda liv. Men vi lever ju i ett annorlunda land....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar