Livet svänger snabbt - från positivt till fullständig katastrof!

Skolavslutning idag och detta skulle bli Turbos sista grundskoleår - vilket inte blev fallet! Det blir ett tionde år för Turbo. Det är inte som vi tänkt oss från början, men i nuläget är det det bästa alternativet. När det senaste året blev som det blev, så är det en nödvändighet. Ingenting är ändå klart med hur det blir med gymnasium så det är lika bra att få den här tidsfristen. Som tur var så lyckades jag vinkla nyheten för Turbo så han tog det förhållandevis positivt.

Livet i grundskolan har verkligen varit som en berg- och dalbana! Tänk vad det svängt med åren. En av anledningarna till att jag började blogga för snart fem år sen, var att jag ville visa hur bra det kan bli i en vanlig skola, i en helt vanlig klass, även om man har diagnoser inom NPF. Ser tillbaka på tiden i mellanstadiet som faktiskt blev Turbos bästa skolår hittills. En rektor som förstod precis vad som behövdes. Hon tillsatte en utbildad pedagog till att vara Turbos assistent. En pedagog som aldrig jobbat med barn som mitt innan, men som fick gå ett par kurser först. Hon sög åt sig som en svamp och visade sig vara som klippt och skuren för jobbet med Turbo.

Skolavslutning i 6:an

Hon hade en sån fingertoppskänsla med Turbo så det finns inte egentligen. Hon var helt makalös på att läsa av honom innan han knappt visade något. Vi hade också en mycket tät kontakt mellan skola och hem, så det inte skulle hinna bli något stort av en liten bagatell. Vi saknar denna underbart fantastiska människa fortfarande och kommer aldrig att glömma hennes fina arbete med Turbo ♥


Sen började Turbo högstadiet och vi fick en helt annan rektor att tampas med.... Hela högstadietiden har varit en period då det gått upp ena stunden för att sjunka djupt ner en annan stund. Från första stund då Turbo började 7:an så har det pendlat upp och ner, tills vi kom till en totalkatastrof höstterminen detta läsår. ALLT kraschade fullständigt!! Helt sanslöst hur det kan gå åt skogen snabbt! Eftersom jag måste skydda både inblandad personal och Turbo så kan jag inte i detalj gå in på vad som hände, men tänk våldsamma utbrott och lite till så kanske ni är i närheten. Det blev avstängning och hemmasittning och orättvisor i en salig röra och på det en kamp för oss föräldrar som hette duga! För att inte tala om en Turbo som inte mådde bra! Huh... att vi överlevde denna period....

Sen ryckte två personer in, som blev våra räddare i nöden!! Våra underbara assistenter på hemmaplan: Nisse och Kent!!

            Nisse                              Kent              

Hur hela skolsituationen skulle löst sig utan de här grabbarna, har jag ingen aning om. Det fanns ju ingen i skolvärlden som fixade (läs: förstod) Turbo som det var då. Personalkillarna från korttids har ibland gått in och stöttat upp och gjort ett kanonjobb, men det är ju inte deras jobb att vara i skolan. De har ju fullt upp på korttids. Så rektorn hade inget annat val än att anställa våra fina assistentkillar och vi är oerhört glada för att de ville ta det jobbet. Det var tvunget att bli personer som Turbo känner väl och känner sig trygg med, annars hade det aldrig funkat. Vilka klippor dessa killar har blivit för Turbo och oss! Tack för att ni finns där!

Helt tvunget var det också att plocka bort de lärare som jobbade med Turbo i skolan under den här kaotiska perioden (utom den inlånade matteläraren från gymnasiet som undervisat Turbo). Efter allt som hänt så kändes det oreparerbart att lärarna skulle fixa Turbos undervisning i fortsättningen. Där stod skolan utan lämpliga lärare till honom. Man annonserade och hittade en kvinnlig specialpedagog från orten, men som hade fast tjänst i en grannkommun. Efter en lång uppsägningstid kunde hon börja med Turbo i mitten av februari i år. Pirrigt för alla parter, förstås. Det fick ju bara inte gå åt skogen igen!

Det visade sig att denna kvinna var otroligt ödmjuk inför sin uppgift. Hon ville och vill verkligen ha råd och lotsning ifrån oss som känner Turbo väl, så hon inte behöver göra onödiga fel i sitt bemötande av honom. Vi har sen hon började, haft möten varje vecka för att stämma av med varann. Vi har tagit två steg framåt, backat ett steg, gått framåt igen och backat där det behövts. Förut hade vi inte ett enda möte med de tidigare lärarna (förutom då det gällde att diskutera helt andra saker), trots att vi bad om det massvis med gånger - facit blev att det gick åt skogen så det bara visslade om det!

En viktig sak kan man lära sig av detta: det räcker inte att man är en trevlig och go´ människa, och det spelar ingen roll hur mycket man är specialutbildad, har egen erfarenhet av NPF-diagnoser inom familjen eller har jobbat med andra elever med diagnoser - man måste se till varje enskild individ och den personens svårigheter och behov för att lyckas med dessa elever! Och man måste vara ÖDMJUK inför jobbet och hämta lärdom av de som känner eleven!

Idag är Turbo i balans igen. Det går långt mellan utbrotten just nu. Detta beror på att allt runt honom är anpassat efter hans behov och att rätt personal finns där runt honom. De faktorerna är så viktiga, det går inte att strunta i och hoppa över någon av de detaljerna för då spricker allt som är uppbyggt så fint. Men tänk så bra det kan bli när allt faller på plats! Sen kan det svänga fram och tillbaka från dag till dag av andra orsaker, men det är en annan historia. Grunden är ändå att skola och personal fungerar.

Det var det om detta! Och skolavslutningen då, hur gick det med den? Det tar jag i nästa inlägg för det här blev långt ändå. Men Turbo överraskade.... igen....

Kram på er alla goa därute ♥