Värsta oron

Det är dåligt med bloggandet för tillfället. Vi väntar in ett besked som kommer att betyda oerhört mycket för Turbo och oss, på helt olika sätt beroende på om det blir positivt eller negativt förstås. Under tiden som vi väntar så känner jag att oron äter upp mig inifrån, nattsömnen blir dålig m m. En urjobbig väntan - känns som pest och kolera samtidigt! Ena stunden klarar jag att tänka positivt, för att nästa stund tänka i botten. Tankarna gäller ju hur det ska gå för Turbo....

Vi kom i alla fall fram till på skolmötet i torsdags, att vi måste sätta lite press på Turbo till hösten om det ska gå hans väg framöver. I nuläget är han i balans och jag tror att det skulle kunna gå om vi lyckas motivera honom ordentligt. Får vi ett negativt besked så.... huh.... då kommer han inte vara i balans, det kan bli den värsta obalansen någonsin.... och det tionde året som blir ett mycket viktigt år - det FÅR INTE gå fel, det finns inte tid till att Turbo ska vara i obalans.

Nej, jag vill inte skriva mer just nu av olika orsaker så jag måste nog stoppa här. Det känns som jag redan skrivit för mycket. Jag vill inte att den som ska fatta sitt beslut ska bli påverkad av våra känslor. Men det är mycket svårt att lägga band på sig, kan jag säga. Har behov av att skriva av mig ännu mer egentligen, och bloggen är ju en liten ventil för mig.... Fortsatt hållna tummar, tack!

Kram på er

 

Skickat via Blogsy