Stress, stress

Oj, vilken stressig dag det här blev men vi har ändå fått mycket gjort. Jobbat, fixat bankärenden - såna där man inte gör mer än vart 10:e år trots att man skulle göra det oftare. "Varför har du detta kontot?" Jaaa, jag hade väl behov av det då för 10-15-20 år sen..... Skönt iaf att ha fått rensat lite och ordnat upp det så det ska funka bättre framöver.

Jag har också hunnit med ett telefonsamtal till Turbos rektor angående gymnasium. Hon hade ytterligare ett gymnasium som hon tyckte vi skulle kolla, men dit är det säkert 25 mil.... Njae :P Jag fick iaf reda på att det är vårt gymnasiums SYO-konsulent som rekommenderat gymnasiet som ligger 10 mil bort - alltså är det nog säkert att inte gymnasiet på hemmaplan passar för Turbo!

Det är mycket att forska i och jag tycker knappt vi har börjat. Ändå är det inte många dagar de närmaste veckorna som inte innehåller nåt möte angående Turbo. Nu börjar man svettas och pusta lite igen. Orka!!

Jag är ändå glad idag, glad över att tillhöra rätt kommun där rätt personal och rätt chef finns på rätt plats! Återkommer om det för nu ska jag lägga mig i plurret - UTE!!
Ha en fin fredagskväll vänner ♥

Börjat nysta

Ja, kära läsare, frågorna i förra inlägget kvarstår - men nu har vi iaf börjat nysta i det hela och det känns bra att vi äntligen tagit tag i det.
En tid är inbokad med LSS-handläggaren och det ska bli spännande att se vad som händer i o m det. En ny Individuell Plan blir säkert skriven, det är dags att förnya den. Beroende på vad vi kommer fram till så ligger det på LSS-handläggarens bord att sammankalla berörda parter runt Turbo sen. Spännande tider är det iaf, oavsett om det är kul eller inte!

Jag har också lagt ut lite krokar på nätet och fått ytterligare ett tips på en gymnasieskola som vi ska kolla upp. Den ligger fyra mil från oss och vore perfekt om inte den egna kommunen kan ordna något. Så nu har vi att kolla upp en skola fyra mil härifrån, en som ligger 5-6 mil från oss och en som ligger drygt 10 mil från vårt hem. I det här läget har vi ingen aning om vart vi landar.... undrar hur vi har det om två år?? Det återstår att se!

Just nu har vi assistent N hemma hos oss och det verkar som lugnet fortsätter. Lugnt är det i skolan också när den ordinarie personalen är där. Lite svårt har de med fokuserandet på lektionerna för Turbos del. Han är inne i en period då han håller på med Rubiks kub rätt mycket. Och det tränger ut intresset lite grand för att plugga..... Men det går väl över så småningom. Allt har sina perioder.

Turbo beställde dessa från nätet och fick hem dem i början på veckan så just nu är de väldigt poppis.

Nähä, nu är det dags att åka hem och se hur Turbo och N har haft det, sen är det fullt kvällsbestyr som gäller. Go´kväll på er ♥

Det svåraste beslutet hittills....

Usch, det är nog bara att sätta tänderna i det man måste nu, det går inte att skjuta på det längre. En grej som vi skulle ha tagit tag i tidigare men ni som följt bloggen ett tag vet vilken kamp vi haft med skolan och då fanns det ingen tid och ork över för annat. Nu har det lugnat ner sig (iaf för tillfället) så nu känns det som det är läge.

Det vi måste börja forska i nu är om och var det kan finnas ett bra gymnasium för vår Turbo. Han går i 8:an nu och det måste planeras i tid. Det är ju faktiskt bara 1,5 år kvar....

Det här är nog det svåraste hittills som vi ger oss in i när det gäller Turbos skolgång. Visst har vi kämpat med näbbar och klor innan, men nu är det frågan om ett val vi måste göra. Förut har det ändå funnits en tråd att följa och kampen har bestått i att få det så bra som möjligt och utefter hans behov. Nu är det både det och att vi måste välja skola. Var? Problemet är att gymnasiet i vår kommun inte passar Turbo alls, det har t o m hans rektor sagt.

Då är frågan: Vart ska han ta vägen?? Vilket program ska han gå?? Vad klarar han? Vad klarar han inte?

Han har en dröm! Han vill gå i sin storebror Charlies fotspår och bli spelprogrammerare. Inte alla som går i 8:e klass vet vad de vill bli. Intelligensmässigt skulle han kunna klara detta. Men för att uppnå sin dröm så behöver Turbo gå Naturvetenskapliga programmet. Ett tufft program - klarar han att plugga så pass mycket? Klarar han sen att gå många år på en högskola? Kommer han att klara att jobba med detta? Där Charlie jobbar idag, där jobbar man i grupp på 5-6 stycken som sitter och programmerar. Skulle Turbo klara ett sånt grupparbete? Alla dessa tuffa pluggår och sen vet man inte om han fixar jobbet med tanke på hans sociala svårigheter......
Vad finns det annars för möjligheter för min son? Hur ska vi tänka?

Var börjar man nysta nånstans? I dagsläget har vi två gymnasier som vi tänkt kolla upp lite. Det ena ligger 5-6 mil från vårt hem, men vi vet inget om det egentligen är lämpligt. Har bara fått det som ett löst tips. Detta är väl det som vi hoppas ska visa sig bra, men som sagt - vi vet inget om det än.

Det andra vi fått tips om är ett gymnasium som ligger drygt 10 mil härifrån. Japp, lite för långt för att pendla! Då skulle alltså min son flytta hemifrån och bo borta i veckorna.... Inte riktigt vad vi har tänkt oss än. Samtidigt får man försöka tänka förnuftigt, inte bara med känslorna. Men när man tänker på att Turbo inte är så mogen som en 14-åring brukar vara, så är jag väldigt tveksam till att han skulle flytta redan om 1,5 år....

Dessutom skulle det bli väldigt mycket andra förändringar också för honom om han skulle bo borta i veckorna och bara är hemma på helgerna. Bor han borta så behövs ju inget korttids varannan helg, för man kan väl inte skicka iväg honom då också när han varit borta hela veckan! I o m det skulle dessa fina korttidskillar försvinna ur hans liv - tänk vilken förändring det skulle bli för honom!! Men vad händer på loven då? När vi jobbar behöver han tillsyn - av vem då?? Korttids som han aldrig annars är på, eller??

Om han bor borta i veckorna - hur går det då med assistansen som vi just nu håller på att bygga upp med den nya Kent t ex? Också borta om 1,5 år då, eller....?
Allt, allt, allt skulle bli nytt runt honom på en gång - nytt boende, ny personal, ny skola, ny miljö och all underbar personal han har omkring sig idag, byts bort.
Nej, det känns inte alls bra med så stora förändringar!! Det finns inte riktigt på kartan att vi ska mista all den fantastiska personal vi har runt Turbo idag. Jag hoppas verkligen på att vi hittar ett gymnasium lite närmare så han kan bo kvar hemma!

Oavsett hur det blir med gymnasium så kvarstår en hel del praktiska frågor som jag inte alls vet hur man brukar lösa. Turbo måste skolas in mjukt och försiktigt. Ni vet, den där tryggheten som Turbo absolut behöver för att han ska kunna fungera hyfsat - hur bygger man upp den på en skola som inte ligger så nära?

Jag är lite inne på att han skulle kunna ha ett par olika assistenter med sig i skolan. Men vem och hur löser man det till ett gymnasium? Är det vi eller skolan? Kan man ansöka hos försäkringskassan om personlig assistent till skoltiden också (vi har beviljat assistans i övrigt)? Skulle det gå igenom, är det öht möjligt? Om det skulle gå igenom, vilka skulle då vara hans assistenter? Det MÅSTE vara personer som han känner sig absolut trygg med! Det går ju inte i en handvändning att få till nya assistenter som han blir trygg med snabbt (Kentar växer inte på träd!).

Vem svarar på alla våra frågor? Var börjar vi? Den enda jag kommer på där vi skulle kunna börja fråga lite är hos LSS-handläggaren. Sen kanske hon kan ge oss några råd eller slussa oss vidare. Det vi också måste göra ganska omgående är att kontakta rektorerna på de båda skolorna så får vi se om det är något vi kan spinna vidare på.

Men usch och fy vad svårt detta är. När Turbo kom hem från skolan idag så får man veta att han haft utbrott i skolan under dagen. Av en sån enkel grej som att de haft besök av rektorn! Besöket var planerat och förberett med Turbo, ändå fixar han inte att en känd person kommer dit en liten stund. Hon brukar ju inte vara där så det ingår ju inte i de vardagliga rutinerna för Turbo. Men hon behöver titta till sin verksamhet ibland förstår vi. Men när man tänker på en sån här sak.... hur i all sin dar ska han då klara av ett vanligt jobb??? Jag bara undrar.... Och klarar han inte det, då behöver han ju inte pressas till att plugga det svåraste programmet på gymnasiet. Men hur ska man veta hur han fungerar om några år??

Som sagt - detta känns som det svåraste beslutet hittills - vi vet inte vad som är bäst för Turbo och vi måste ändå välja.... och vi måste välja rätt! Så snälla, kom gärna med synpunkter, råd, tips, idéer, tankar och allt vad det kan vara - det mottages tacksamt!

Kram på er alla fina läsare ♥

Paradox Interactive

Tro´t eller ej, men här håller lugnet i sig! Inga problem att få iväg Turbo till skolan idag heller. Tror att han och resurspersonen Tina har det väldigt roligt på rasterna. Han har lyckats få henne att spela spel på datorn som han gillar och hon hänger glatt på. :) Det gillas av Turbo förstås och det förgyller hans dagar extra i skolan.

Fick höra "bakvägen" häromdagen att ingenting är klart om hur det blir på skolan till nästa termin.... Det som äntligen har blivit rätt stabilt där under den här terminen (inte en enda i personalen som slutat).... det KAN INTE vara så att de tänker förändra något nu när det äntligen fungerar, eller hur? Jag bara snuddar vid tanken - om - orkar vi med en vända till av kamp?? Tveksamt! Nu har vi slappnat av några veckor och det har varit oerhört skönt och som jag skrev igår så är det dags för mig att ta tag i annat rörande Turbo. Behöver fokusera ordentligt på det ett tag framöver och då finns det varken tid eller ork att kämpa för skolsitsen som är nu. Nä.... så får det bara inte bli.....

Måste bara få visa en sak som vår äldste son Charlie länkade till häromdagen.

KLICKA HÄR så kommer ni också dit!

Hans arbetsgivare gör - i mitt tycke - en väldigt bra sak för många elever, däribland Turbo om han skulle få tillgång till det. Spelföretaget vill alltså skänka gratis kopior på strategispel till högstadie- och gymnasieskolor. Dessa strategispel skulle man då använda i undervisningssyfte i historia, eftersom dessa spel baserar sig på historien exakt som den har utspelat sig. Detta vore nog ett jättebra sätt att lära sig historia på ett lekande sätt. Historia är nog Turbos "värsta" ämne, han är inte alls motiverad att lära sig gamla grejer. Måste kolla med Charlie om hur detta kommer att fungera, för det blir säkert inte tillgängligt för alla.

Dags för mig att jaga vidare här i "Villa Lugnet" :) Kram på er och ha en finfin måndagskväll även om det regnar ute (för det gör det här) ♥

Lugnt och fint trots nyheter

Nej, här fortsätter vi att inte fatta någonting om hur vissa saker bara flyter på nu! Men vi njuter! Har man inte levt i ett inferno som vi gjort tidigare under flera långa perioder så kanske man inte riktigt kan sätta sig in i hur skönt det är att ha ett sånt här lugn omkring sig som vi har nu. Men jag vill försöka förmedla känslan så gott det går....

Trötta Felix

Jag tror det är första gången sen Turbo slutade 6:an - alltså ungefär 1,5 år sen - som Turbo är så här fullständigt harmonisk som han är nu. För 1,5 år sen började han 7:an i en nystartad resursskola. Där blev det väldigt turbulent med att personalen kom och gick och det blev ingen riktig ordning. När lugnet var på g igen så var det dags för nästa personal att sluta och så höll det på. Nu har det varit stabilt under denna terminen (även om vi föräldrar fått kämpa för det) och det märks på Turbo.

Visst har vi haft långa och lugna perioder innan också, men inte med den fullständiga harmoni som råder just nu. Men det svänger snabbt, det är vi så väl medvetna om. Helgen för ett par veckor sen var inte alls så lugn som denna helgen varit..... förra veckan hade vi också ett par dagar då allt var fel - berodde på att en resursperson på skolan VABade två dagar.  Mycket hänger på små, små detaljer. Någon liten bagatell kan radera bort lugnet i ett nafs.

Fredagskvällen gick i lugnets tecken och det flöt på bra. Lördagsmorgonen hade jag ju bävat för eftersom nya assistenten Kent skulle komma redan 9:30. När Turbo blir förväntansfull över någonting så går saker väldigt lätt överstyr. Mornarna är dessutom den sämsta tidpunkten på dygnet, innan medicinen hunnit verka på honom. Men nu sov han länge som tur var, så väntan hann inte bli så lång.

Men innan Kent kom så hann han iaf protestera mot den aktiviteten de skulle ut på.... Misstänkte det, men i det här läget litade jag fullständigt på att Kent skulle få med Turbo ut. Han har sina ess i bakfickan, den killen, för att locka med sig Turbo! Och visst lyckades han! Det blev bad i simhallen som det var tänkt!

Det är ju inte bara att locka med sig Turbo hur som helst och tvinga honom till något han inte vill - det sätter sina spår efteråt och kommer ut som utbrott. Det gäller att ha bra avvägning där om hur mycket man ska pressa honom. Men när vi kom hem till dem på eftermiddagen var Turbo lugn som en filbunke! Det fanns inget spår av något daller under ytan. Det är helt fantastiskt!
Denna killen - Kent - som vi fått tillgång till via vårt nya assistansbolag, är nog den första som jobbar med Turbo som har haft erfarenhet av autism/adhd redan från början (möjligen att en kille till haft det). Alla andra har fått jobba upp förståelsen från grunden med Turbo. Här finns redan grundförståelsen. Han har också fallenhet för jobbet och inte minst så stämmer kemin med Turbo. Allt detta har gjort att inslussningen av Kent har gått som en dans, som jag inte trodde var möjligt.

Hur det skulle fungera för dem i en krissituation vet vi förstås inte, men vi vet så mycket som att Kent har det rätta tänket i sig redan från start. Jag hade t ex glömt att meddela Kent en liten detalj i samband med badet. En detalj som är mycket viktig för Turbo. När jag kom på det så var det redan för sent. Men jag hade inte behövt oroa mig - Kent hade tänkt på det automatiskt! Där ser man.....
Sen behöver man naturligtvis jobba upp den där riktiga fingertoppskänslan som gäller för just Turbo med tiden. Det är ju bara erfarenhet av just Turbo som gör att man får den känslan.

Jag behöver väl knappast tillägga att vi är sååå glada över dessa fina killar vi har runt Turbo nu - både på hemmaplan och på korttids!! Guld värda allihop ♥ Nu ligger en ny vecka framför oss och jag ska ta tag i en grej rörande Turbo som jag tryckt på länge, men nu är det dags - på´t bara vare sig jag vill eller inte! Kram på er ♥

Fattar ingenting....

Nej, här fattar vi ingenting men det behövs ju inte heller. Det är bara att njuta för fulla muggar av tillvaron när tillfälle ges, oavsett om man förstår eller inte! Här har vi en hemmahelg som är, så här långt, otroligt lugn och fin och bra på alla sätt och vis.

Hoppas ni läsare har en lika fin helg och att den fortsätter så. Ett utförligare inlägg om vår helg kommer senare. ♥ Kraaaaaaaam ♥

Förväntan

Äntligen en normal fredag då man får jobba ifred hela långa dagen! Jag gillar mina normala och långa arbetsfredagar. Mannen slutar då vid lunch och åker hem och tar hand om Turbo som slutar tidigt på fredagar. Jag jobbar till en bit in på kvällen och det är så skönt att ta ikapp sånt som jag inte hunnit under veckan. Idag har jag jobbat på bra och är snart i hamn. Har bestämt mig för att börja styra upp jobbet lite för att försöka ligga i fas, vecka för vecka och slippa lite stressande press som blir emellanåt. Tror ni jag lyckas?? Återstår att se....

En hemmahelg har vi framför oss och jag hoppas det ska bli en bra helg. Turbo har varit så lugn och go de senaste dygnen och jag hoppas verkligen det håller i sig över helgen också. De har iaf haft en fin eftermiddag hemma så här långt. Snart dags för mig att åka hem och mysa lite. Men när jag kommer hem på kvällen så blir det två vuxna runt Turbo och då blir det ofta lite stirrigt en stund tills det lägger sig.

Möjligtvis kan han börja bli lite uppspelt över morgondagen också. I morgon kommer den efterlängtade nya assistenten Kent och ska vara med Turbo en hel massa timmar. Vågar inte tänka på hur morgonen kommer att se ut när all förväntan och längtan finns i en omedicinerad kropp som är 190 cm lång.... bävar liiiiite ;) Får hoppas Turbo sover extra länge i morgon bitti så blir inte längtan och väntan så lång. Slår vad om att han vaknar extra tidigt bara för det.....

Sen blir det intressant att se om Kent får med sig Turbo ut på en liten utflykt, precis som de planerat. Spännande värre!
Själv hade jag velat vara hemma hela dagen och bara slappat. Men utflykten tar nog inte så lång tid och sen är de säkert här hemma. Jag var hemma en liten stund när Kent hade hand om Turbo i måndags eftermiddag och jag märkte hur stressad Turbo blir när det är nån extra vuxen hemma. Även om jag håller mig undan så är han inte avslappnad. Detta är något vi får försöka jobba på. Kent är van att jobba hemma i familjer och tycker inte det är konstigt att vi föräldrar är hemma, men Turbo fixar det inte så bra. Tyvärr har vi inte så stort hus utan var man än är så märks man..... Vi får se om vi kan lösa det på nåt sätt, sakta men säkert.

Ha en fin kväll allesammans ♥

Nedvarvning.... eller inte....

Här hemma händer inget speciellt så det finns inget nytt att berätta, och det är väl lugnast så. Just nu sitter Turbo och sjunger framför datorn. Assistent N har precis lämnat vårt hem efter några timmar och allt är tydligen till belåtenhet för vår unge herre. Harmonin fortsätter - iaf ett litet tag till då jag ska försöka få in honom i duschen :)

Jag tänkte spinna vidare på något av det jag skrev om igår, nämligen att ta hand om sig själv. Ifall det är nån som undrar varför det är speciellt svårt med sånt i en familj med NPF ;)
Som exempel kan jag nämna i söndags när vi kom hem från London. Vi åkte på torsdag eftermiddag och var alltså borta i tre dygn. Det blir ju en del hålligång naturligtvis när man är ute så där och man har folk omkring sig mest hela tiden. Så nån direkt vila blir det inte. Dessutom hade jag varit med om mina värsta smärtdygn i mitt liv precis innan vi åkte så jag var inte direkt på topp.

Vi landar och åker hem från flygplatsen och känner oss båda rätt trötta och slitna efter resan - har en timme på oss hemma att andas på sen är det dags att dra till pizzerian för att få nåt i magen. Ingen av oss orkar handla och sen ställa oss att laga mat. Efter pizzerian blir det direkt till korttids för att hämta Turbo. Han är på bra humör så det är helt ok. Men även om han är på bra humör så behöver man ändå ha känselspröten ute och man kan inte koppla av alls från honom. Med tanke på att han är så känslig som han är mot detaljer (som jag skrev om igår) så får man inte göra eller säga det minsta fel - då kan man trigga igång honom. Sen blir det ingen ro förrän han är i sängen och nu är han så stor så det blir inte alltför tidigt i säng.
Vissa av våra medarbetare som var med på resan skulle åka direkt hem och relaxa med en bastu - varva ner ordentligt inför den nya veckan. Hoppas de uppskattade och värdesatte lugnet....

Och så här fortsätter det.... För att ta hand om mig själv har jag bestämt mig för att i fortsättningen försöka släppa allt på kvällen och försöka få iaf en halvtimmes nedvarvning i soffan innan jag lägger mig. Så här blev det igår kväll när det var mannens tur att lägga Turbo:
Eftersom det är lättast om det bara finns en vuxen omkring honom vid den kritiska läggningsproceduren så gick jag en promenad vid den tiden. När jag kommer hem tror jag det är lugnt..... jag slår mig till ro i soffan..... då börjar Turbo ropa på mig.... Det är bara att vackert gå upp flera gånger till honom och vara alert..... det går inte att avfärda som man kanske gör med standardbarn, så detta tar sin lilla tid. Och där var min nedvarvningsperiod uppäten!

Så här ser det ut mest hela tiden hos oss. Att hitta egentid och nedvarvningstid när Turbo är hemma är nästan omöjligt. Men även om vi inte lever det lugnaste livet man kan göra så vill jag inte klaga. Det finns så många som har det mycket värre, både i vår närhet och hos andra. Har fått några tankeställare de senaste dagarna faktiskt. Jag och mannen sa det när vi gick ut från habiliteringen i tisdags att det finns verkligen de som har det värre med sina barn. Man ser en del funktionshinder och sjukdomar och en del har det långt ifrån lätt.
Igår när jag själv uppsökte vården så såg jag nog det värsta jag sett.... oj, oj... trodde inte det fanns såna sjukdomar..... kommer aldrig att glömma den synen! Jag kände att jag har oerhört mycket att vara tacksam över!!

Igår såg jag en liten snutt av "Sommarpratarna" på SVT Play, har inte sett hela men en del. Det var det programmet där bl a Leif Silbersky och Linda Gray var med. De har båda gått igenom cancerbehandlingar och är i dagsläget friska. Tror det var Leif som sa att han, tack vare cancern, mognat och fått ett annat perspektiv på livet. Han hade fått två nya egenskaper tack vare det han fått gå igenom - ödmjukhet och tacksamhet.
Kände att likheten är slående! Man känner precis likadant när man lever med någon form av NPF-diagnos. Man är tacksam för det lilla - som jag skrivit förut - t ex att bara få en lugn stund med en kopp te i handen, det kan kännas som lyx för oss och man njuter mer än någon annan.

Har väl inte så mycket mer att tillägga idag, men jag filar på ett inlägg som jag snart måste ha ut. Behöver ha ur mig en massa svåra och jobbiga tankar, frågor och funderingar som just nu snurrar runt runt inne i mig. Jag har inga svar på mina frågor, men får jag bara skrivit ner dem så har jag iaf börjat bena upp dem så kanske det blir lättare att ta tag i dem sen - för det är ett måste att ta tag i det inom kort, helst igår! Allt gäller förstås Turbo och därmed också hela familjen. På tal om att ta hand om sig och varva ner.... så är det nu alltså dags att varva upp igen.....

Kram på er ♥

Extremt känslig!

Vet inte vad som händer här... läsarantalet har skjutit i höjden och de senaste dygnen har det varit rekordmånga här och läst! Även om storfräsarna har betydligt fler så för mig är detta riktigt stort! Vad glad jag blir! En hel del god respons har jag också fått, jättekul att få lite feedback på det jag skriver. Med tanke på att jag haft dåligt självförtroende tidigare i mitt liv så ser jag på fin feedback med stor tacksamhet och suger åt mig. Det landar djupt inne i mitt hjärta och jag rodnar lätt över era kommentarer. Lilla jag blir alldeles tagen! Tänk att någon vill läsa hos mig....


Jag hade en tid bokad för att kolla upp mig lite idag, med tanke på det som hände innan vi åkte till London och även pågick en bit in på Londonvistelsen. Det höll på att bli rena mardrömmen där när smärtan tilltog igen.... Fick ju medicin precis innan vi åkte och den började verka under tiden vi var borta, men behövde följa upp det så vi säkert vet att det är rätt. Och jodå, det funkar som det ska. Men jag fick en tillsägelse om att jag borde börja tänka på mig själv!!! Eh..... jaa.... visst.... MEN HUR SKA DET GÅ TILL?? Nu hade inte den ilskna infektionen som satt sig på ett ovanligt och fel ställe, inte med min stress att göra - bara otur att det blev som det blev, men det syns att jag har mycket stress i kroppen. Jo, jag vet det.....  Så är det att leva i Diagnoslandet!

Tänkte köpa en ny sko i London, men den var gjord av kastruller och lock :)

Vad har annars hänt denna veckan då?
Efter skolan i måndags så var vår nya assistent Kent här några timmar och det var inga problem. En helt fantastisk 25-åring detta, men lite undrar jag över hur länge det dröjer innan han får se första utbrottet från Turbos sida. För det kommer även om Kent är hur duktig som helst.

Han kommer tillbaka i slutet på veckan och ska ha hand om Turbo en del timmar. Då har han lite planer för dem som han har förankrat hos Turbo och fått ett JA från  honom. Ska bli intressant att se om det går att genomföra. Kent verkar inte rädd alls utan han ser ut att vara trygg i sig själv och i sitt jobb. Kemin stämmer mellan honom och Turbo och han har ett sätt som tar Turbo med storm. Men lite vågad känns han, eftersom han redan är beredd att dra med Turbo ut på äventyr efter så pass få gånger som de träffats. Men som sagt, jag litar på honom och han verkar säker på hur han ska hantera ett utbrott också!

Taket inne på en pub i London

Igår hade jag och mannen en träff på habiliteringen med psykologen Lisa som hjälper både oss, korttidspersonalen och skolpersonalen i hanteringen av Turbo. Hon har bl a varit på skolan och studerat både Turbo och skolpersonal. Hon är en erkänt duktig psykolog och det var superintressant att höra vad hon kommit fram till när det gäller hur Turbo fungerar och även hur det fungerar i skolan.

Hon hade bl a sett att Turbo är extremt känslig för detaljer - och hon poängterade verkligen ordet EXTREMT i förhållande till hur det brukar vara vid Asperger eller autism!!  Jo, vi vet ju det och det är det som gör honom så svår - både för oss föräldrar och för de som jobbar med honom. Det är väldigt noga med vad man säger och hur man säger det, att man förbereder Turbo noga på saker och ting och att man förbereder honom på rätt sätt. Det är alltså inte speciellt lätt att komma in som ny personal att börja jobba med honom. Skolpersonalen som nu snart har jobbat med honom en hel termin, har inte kommit hela vägen fram än - vilket Lisa också märkte - så det tar tid!

Lisa är den första psykolog vi träffat som ger handfasta råd. Annars brukar det bara bli flum och omkringsnack av det hela. Men Lisa analyserar Turbos beteende för att se om och vad det finns att göra för att hjälpa honom. Vi har kommit en liten bit på väg i att analysera hans utbrott och förloppet som brukar vara, men det skulle behövas analyseras flera utbrott för att komma nån vart där. Tyvärr är Lisa bara inhyrd på habiliteringen för att hjälpa oss ett fåtal gånger. Vi hoppas på en fortsättning men jag misstänker att det kanske inte blir alltför lätt att få igenom det.... det innebär ju en extra kostnad för hab.....Vi får se vad som händer!

Igår eftermiddag fick jag hem en Turbo efter skolan som var lugn, glad och harmonisk! Trots att de haft bad på schemat så är han riktigt lugn efteråt. Men det verkar som han trivs som fisken i vattnet bara resurspersonen Tina är med och badar. De brukar räkna hur många längder de simmat och det är kanske en sporre för Turbo. Igår hade han simmat 10 längder = 250 meter. Det tycker jag är jätteduktigt av honom!

Idag är det lika lugnt och harmoniskt här hemma efter skola och fritids med Mt. Härligt! Jag njuter av stundens lugn ♥ Kram på er därute och ha en fin kväll ♥

Brittish museum och Queen-musikal

Här händer lite grand runt oss och Turbo som jag skulle vilja skriva ner idag, men kanske blir det för långt.... vi får se! Börjar med att berätta om avslutet på vår Londonresa.

Lördagen hade vi ganska fri så vi kunde göra vad vi ville. Jag och mannen tog hand om två anställda som inte ville gå själva så de hängde på det som vi tänkt ut. Vi började med ett besök på Brittish Museum.

Häftigt tak inne i foajén på museet

Där skulle man kunnat gå i flera dagar om man haft den tiden för det är otroligt stort. Nu var vi där ett par timmar bara, men vi fick se lite av varje iaf.

När vi kom ut därifrån hade det slutat regna så vi hade lite tur med vädret där. Nu hade vi bara ett par timmar på oss för ev. shopping. Och vi kunde ju inte komma hem tomhänta till Turbo utan han ville förstås ha något som var köpt i London. Så vi sprang runt och letade och så småningom hade vi ett par paket till honom :)

Nöjd blev han iaf och det var ju skönt!
Efter den snabba shoppingrundan behövde vi snabbt få i oss en middag för sen måste vi fräscha till oss till kvällens äventyr. Vi skulle nämligen på Queen-musikalen "We will rock you"!

Den är helt underbar! Jag gillar ju musik och den kvällen hade jag svårt att sitta stilla av lite olika orsaker, men det var mycket glädje i min kropp den kvällen :) Glädje blandat med bra musik - ja, då är inte min kropp som gjord för att sitta stilla i en fåtölj.....

Till min stora förtret så var det strängt fotoförbud där och ni kan ju bara gissa om det kliade i mina fingrar :P Mannen satt och var lite nervös för att jag skulle göra nåt dumt och åka ut med huvet före.... men jag höll mig i skinnet ;). Men jag fick ändå en bild på en av de medverkande efteråt och det var iaf lite plåster på såren på mina fotofingrar!

Efter musikalen gick vi till en bar och snackade lite. Det var ju liksom sista kvällen med hela gänget på arton stycken. Tänk vad fort en sån här weekend ändå går. Men vi vågade inte vara uppe hela natten ;) vi skulle upp väldigt tidigt morgonen därpå för att ta oss till flygplatsen. Så då var det bara hemfärd kvar.

Väl hemma hade vi en knapp timme på oss i hemmet, sen iväg och åt en pizza och sen hämta Turbo på korttids - phu! Turbo var som tur var lugn och harmonisk.
Resan kunde vi genomföra tack vare att vi har denna fina avlastning med korttids. Vad vore vårt liv utan denna avlastning? Vad vore vårt liv utan denna fina personal som gör att vi kan släppa allt och slippa oroa oss över hur det går för Turbo när vi är borta? Jaa, säg det..... Tacksamma är vi iaf över att vi har det som vi har det!

Det kommer mera i morgon.... kraaam ♥

Zlatan Ibrahimovic

Dagens inlägg måste jag börja med att citera Turbo från i morse. Jag väckte honom som vanligt för att få i ordning honom till skolan. När han klev upp sa han att han hade haft ont på ett ställe för ett par timmar sen - alltså nån gång framåt fyra- fem-tiden på morgonen. "Men det gick över. Synd att det gjorde det, för om det fortsatt hade jag kunnat vara hemma från skolan idag!", sa han. Nu hade det onda gått över så det var ju bara att göra sig i ordning för skola, glad och uppåt som han för det mesta är. Ärlig och rakt på - det är min son i ett nötskal!

Just det... det var idag jag skulle skriva lite om Zlatan. Jag som inte ens är så intresserad av fotboll, varför skulle jag skriva om honom? Ska börja lite från början för det var faktiskt lite kul, tycker jag.

Vi har ju som sagt varit i London och det var via jobbet vi åkte. Hela vårt lilla företag var med (8 pers.). Resan gjordes under ledning av den maskintillverkare som vi handlar maskiner av nån gång ibland. Maskinföretaget är japanskt men tillverkar i några få länder till. Den säljare som åker på vårt distrikt och en säljare som jobbar i Värmland plockade med sig några stycken var, så vi var 18 st totalt som åkte iväg. Det är en mansdominerad värld så av dessa 18 var vi 3 tjejer, men det funkar bra det med :)

Efter litet lugnande medel kom vi så iväg med flyget! Fast i det här läget är faktiskt ramlösan som skymtar där, min..... tyckte det var för tidigt på dygnet med nåt annat och nerverna höll sig rätt lugna ändå :)

På kvällen när vi äntligen efter en lååååång färd på Londons gator i en buss med massor av trafikträngsel kom fram till hotellet så var det bara att ge sig iväg för att hitta nåt att äta. Efter en liten promenad hittade vi en trevlig italiensk sak där vi - tro´t eller ej - fick plats alla arton! Kyparen var mycket trevlig och erbjöd sig t o m att ta en bild på oss med min kamera :)

Mätta och belåtna kunde vi gå tillbaka till hotellet och försöka sova en stund. Det gick väl "så där" men det är ett helt annat kapitel.....

Upp före tuppen nästa dag och försöka se pigg och utvilad ut, haha! Men iaf, så kom vi iväg till rundvandringen i fabriken som var planerat. Det började med en lång presentation av den mannen som är chef för försäljningen i hela Europa - en strikt engelsman.

En söt liten japanska fanns med runt vår grupp för att representera Japan. 

Det är här Zlatan kommer in i bilden! Engelsmannen började med att välkomna oss och gratulera oss till segern i fotbollsmatchen mot England i veckan på Friends arena, där Zlatan gjorde fyra mål. "Och sen behöver vi inte prata mer om det!", sa han med glimten i ögat. Sen gick presentationen vidare.

Precis när han avslutar mötet där så kliver en av säljarna fram och vill ge honom en present från oss svenskar. En ZLATAN-tröja!!! Han höll ju på att dö den stackar´n ;)

Den här säljaren är en riktig spelevink och höjer verkligen stämningen överallt!

När engelsmannen hade hämtat sig lite, så blev det en lång kik i fabriken där de tillverkar maskinerna.

Efter det fick vi en god lunch med ett fantastiskt gott vin till! Om det är någon som vet var man kan få tag i detta vin i Sverige så är ni välkomna att tala om det för mig!

Ytterligare genomgång och visning blev det på fabriken på eftermiddagen efter lunchen. Innan vi skiljdes åt från engelsmännen där, så mannekängade engelska chefen snällt i sin fina tröja!

Och vi tjejer i gänget (tre st.) fick var sin fantastisk present - två vackra vinglas, tillverkade i England! Jag blev jätteglad :) Killarna fick också presenter men inte lika fint som vi.....

Jaa.... så gick den dagen också. På kvällen blev vi bjudna på ett fint ställe där vi intog en middag med för- och varmrätt och en massa god dryck till.

Sen skulle man försöka sova en natt igen då.... gick "så där" igen.... men det fick vara ok ändå!

Nej, nu får det räcka med både text och bilder för detta inlägget! Meeeen.... säger ni väl då! Förklaring till den här bilden då, vart tog den vägen?

Jamen lugn, bara lugn - det kommer, men i nästa inlägg annars tröttnar ni ju på bildbomben!

Innan jag slutar måste jag rikta ett stort tack till BeA - wow!, du gjorde min dag ♥ :) Återkommer om detta senare.... Stor kram till alla mina fina läsare ♥

London-weekend

Nu är jag tillbaka här igen! Vi har varit bortresta sen i torsdags då vi flög iväg till London. Turbo har alltså varit på korttids ett extra dygn, men det ser ut att ha gått hur bra som helst även om det varit lite småoroligt emellanåt. Men med den "gamla" vana personalen så är jag inte orolig utan jag kan koppla bort det helt.

Som sagt, så var vi i London, men återkommer om den vistelsen i ett inlägg i morgon eftersom jag är rätt trött nu och har lite att göra här innan jag får hitta på min egen säng ikväll. Men jag kan väl säga att vi har haft det både trevligt, mysigt, jobbigt och hektiskt om vartannat ;)

Jag vill iaf ger er en liten förhandsglimt om vad vi varit med om så jag lägger in en bild på en riktig snygging som vi träffade och han ingick i det som var lite av höjdpunkten under vistelsen!! När jag frågade om jag fick ta en bild på honom så svarade han så snällt att visst fick jag det :) Yes, vad glad jag blev!!! Det var nämligen strikt fotoförbud på stället. Mer om vad det handlade om kommer sen :) Men förresten.... i morgon kommer det nog att handla lite om Zlatan... så var det ja!

Så vi säger väl: På återseende och kram på er ♥

Internet-fritt!

En bättre morgon hade vi här idag. Turbo kändes gladare och mera skojfrisk igen. Men nu visste han ju att Tina skulle vara tillbaka idag så det verkar som det har påverkat honom en hel del. Bara att hoppas att det flyter på i skolan också. Det hade varit lite dallrigt igår där också och inte bara hemma.

Själv mår jag ungefär som igår, alltså inte så jättedåligt som det var innan. Som det är nu så ser det ut som jag skulle kunna genomföra det som är inplanerat i helgen även om det känns som det står och väger. Men hoppfull som jag är så hoppas jag på att det ska gå åt rätt håll nu.

Men jag lovar - jag ska ta hand om mig så gott jag kan! Och jag tänker njuta fullt ut av det som står på schemat! Ett av sätten jag tar hand om mig på, blir att jag ska ta en helt internet-fri helg, eller iaf ett par dygn. Hur jag nu ska klara det.... och jag kommer ju att sakna er härligt goa läsare.... ♥ Men jag är snart tillbaka!

Stora kramen på er och ha en trevlig helg ♥ ♥ ♥

Ont... det gör ont!

Idag har det varit oroligt i Turbos kropp. Morgonen var sur och dallrig. Det man i vanliga fall kunde säga till honom gjorde att han exploderade idag. Precis innan taxin kom så frågade jag honom hur det var med honom. Han var stressad, sa han. Och han trodde det berodde på att resurspersonen på skolan, Tina, var hemma igår med sjukt barn och skulle vara hemma idag också. Det märks verkligen att hon är betydelsefull på skolan. Men i morgon ska hon vara tillbaka om inget oförutsett händer.

Nu i eftermiddag och kväll är det lika labilt här och det smäller omkring honom så fort man säger eller gör något. Inget utbrott hittills men väldigt surt och argt och högljutt och smällar i luften. Hoppas det lugnar sig tills i morgon bitti. Då vet han ju att Tina kommer tillbaka, så det lugnar säkert honom.

Själv har jag haft några av mina värsta dygn i mitt liv, tror jag. Iaf smärtmässigt. Sen helgen har jag haft en obehaglig smärta som tilltagit dag för dag. Igår var det outhärdligt. Det har varit en smärta som inte går att likna vid något jag tidigare känt. Ändå har jag fött två barn varav den ena förlossningen var riktigt besvärlig och utdragen och dessutom helt utan bedövning. Jag har också brutit ett revben utan att ta smärtstillande efteråt. Denna smärtan igår var som sagt helt outhärdlig och tårarna har faktiskt runnit här! Jag har ätit smärtlindrande tre gånger om dagen och ändå haft så oerhört ont. Sovit fram till kl tre de två senaste nätterna, sen vaknat av smärtan och inte kunnat somna igen. Som ni förstår är jag hur trött som helst.

Detta passar sig inte för jag har en fullspäckad helg framför mig, men igår kväll inriktade jag mig på att ställa in precis allt. Men hur kul är det då? Nånting som man har bestämt för jättelängesen och planerat för, sen bara hoppa av allt. Men igår kväll hade jag så ont så jag brydde mig inte om nånting. I morse vid tre gick jag upp och tog smärtlindring (lite överdos) och jag måste ha slumrat lite en stund. När jag vaknade kände jag mig markant bättre, något hade hänt (ska bespara er smaskiga detaljer om förloppet, men det är iaf en infektion som satt sig lite illa) och hoppet ökade att jag ska kunna genomföra det som är planerat. Vi får se.... Jag tog det lite lugnt på fm idag och jobbade efter lunch. Nu har jag också fått lite medicin idag så jag hoppas det snabbt går åt rätt håll. Där fick hon som är emot medicin...... :P

Måste bara skriva att jag är helt uppslukad av era kommentarer! Har t o m fått en av de finaste kommentarerna under min bloggtid, stort TACK till er alla ♥ Det är inte mindre roligt att läsarantalet också ligger väldigt högt just nu - härligt och jag blir så glad!!!
Kramar om er alla därute ♥

Turbo har vunnit!!

Jodå, Turbo fixade det - det jag nämnde i avslutningen på gårdagens inlägg! Han har varit med på en mattetävling för högstadiets 8:e och 9:e-klassare. Alla elever är inte med, utan lärarna väljer ut de elever som de tror kan ha en chans. För det är svårt, riktigt svårt!

Läraren Palle ville gärna ha Turbo med och frågade oss föräldrar tidigare i höstas om vi trodde att Turbo skulle kunna fixa en sån grej - och då menade han inte själva mattetalen utan själva miljön. Att vistas i en stor okänd aula, med en massa andra elever runt sig som han dessutom inte alls känner. Vi funderade lite grand och kom fram till att om Turbo själv vill så skulle man kunna förbereda honom väl på tillvägagångssättet och förbereda honom på lokalen, då vore det nog ingen omöjlighet.

Man gav ordentligt med datatid efter mattetävlingen! Det behövdes säkert för att landa igen.

Så de har bekantat sig med aulan ett par gånger innan, de kom till aulan idag i sista minuten så det inte skulle bli nån onödig väntan och de hade också bestämt ett tecken som Turbo skulle ge när och om han inte klarade att sitta där längre. Nu var det inte så många elever utvalda, endast ett par tiotal, så det var alltså långt ifrån fullsatt. Och det underlättar ju för Turbo.

Ska väl förtydliga att han har ingen ångest eller så, det är bara det att det sociala inte funkar för honom. Det är därför såna här situationer blir så jobbiga för honom. Sakta men säkert så har han börjat förstå vilka miljöer som inte passar honom. En stor aula med en massa folk är en sådan miljö! Det som är stort i den här situationen för Turbo är att han klarat att vara där utan att få utbrott och även att det inte ligger något kvar som kommer ut hemma som utbrott! Vi har iaf inte sett till nåt utbrott än även om man kan ana ett visst litet daller under ytan. Men det är så litet så jag har stora förhoppningar om att kvällen ska fungera ganska bra.

Så även om det inte blir några större poäng och vidareavancemang i mattetävlingen så tycker jag att Turbo vann en stor seger idag som fixat detta, eller vad tycker ni?!! ♥ Han verkar nöjd och glad själv också!

Nu tänkte jag besvara en fråga jag fick igår från fina BeA! Eller, det blir kanske inte mycket till svar..... Frågan gällde iaf hur våra tankar går kring Turbo när han når "flytta-hemifrån-åldern"? Jadu, som du också skrev så är det omöjligt att veta. Än så länge har jag inte kommit så långt i mitt tänk beroende på att vi haft en mycket intensiv skolkamp som bara för några veckor sen äntligen var över. Allt fokus gick dit. Snart ska mitt fokus flyttas till något annat som jag kommer att skriva om i det snaraste, ska bara hämta andan lite till först.

Ingen vet i dagsläget hur Turbo är och fungerar vid den åldern som du undrar över. Om han klarar sig själv med lite stöd eller om han behöver ha stöd fullt ut - det beror på hur han utvecklas de kommande åren. Så tyvärr blir inte svaret bättre än så.... men det anade du ju ;) Men fortsätter du att läsa bloggen så får du och alla andra svar så småningom :)

Stora kramen på er alla ♥