Tålamodet slut

Igår var det synd om Turbo, han mådde ganska dåligt och han var trött på att vara sjuk och ha ont. Han orkade inte mycket heller, slog inte på datorn en enda gång på hela dan - ändå har han inte haft feber under hela tiden. Till på köpet kände jag att mitt tålamod började tryta rejält, kände att det går inte en enda dag till.... samtidigt behövde han ju mig hos sig,  han var som ett klister på mig. Som tur var ville Turbo titta på lite film och vi kunde ha lite soffmys mellan utbrotten.

Som mamma vill man ju finnas där för sitt barn när det mår dåligt, vara en trygg axel att luta sig emot. Men när allting omkring honom flyger och mycket går sönder så är det inte lätt med tålamodet - jag får ta ett extra andetag och säga inom mig "håll dig lugn, håll dig lugn, håll dig lugn".... På nåt sätt har det väl funkat, men jag kände fram emot eftermiddagen igår att nu räcker det snart. Samtidigt led jag sååå med honom, han var så less på sjukan.

Jag har ju tyvärr varit ensam mest hela tiden med Turbo denna veckan och att vara ensam med ett barn med autism som inte mår bra och som får utbrott pga det, det är tungt, det kräver sin man....  men nu är helgen MIN och mannen tar över markplanet. Det slumpar sig så ibland när mannen har fulltecknat, då får jag ta markplanet, men sen växlar det. Man får hjälpas åt så gott det går och pussla ihop det lite.

Nu har jag fått åka iväg och jobba lite. Mannen kom hem lite innan lunchtid och löste av mig. Vi möttes lite snabbt i dörren hemma, gav varann en snabb kram innan jag åkte. Jag hann också säga tre meningar - några förhållningsorder vad gäller mat och vatten för Turbo. Det är viktigt att han dricker ikapp nu... han har förlorat mycket vätska på de här dagarna! Det kändes skönt att komma iväg till jobbet igen, samtidigt kan man inte låta bli att sitta och sakna Turbo och undra hur han mår.... ♥ Nu har det vänt iaf så det är väl inte nån fara på taket egentligen. Undrar så vad detta var för elak sak han åkte på?? Det var riktigt elakt, inget att leka med. Men märkligt att ingen av oss andra blivit smittade.... iaf inte än!

Lite bekymrad var jag i morse över hur jag skulle få i Turbo medicinen. Det var intagandet av den igår som gjorde att han kräktes av reflexerna som blir. Kopplar han ihop det med medicinen så kan det vara kört sen.... Så jag tog sats, skojade och gjorde en liten berättelse i anslutning till tabletterna (tabletterna var osams med varann ;) ). Genast försvann han in i tabletternas värld och började skoja han också om hur osams de var ända nere i magen... Tur att han är lättledd in på nåt helt annat än verkligheten :) Det har man nytta av många gånger.

Det var det det! Innan jag avslutar för idag ska jag tillägga en sak som har med gårdagens inlägg att göra. Inlägget handlade ju om nyttan man har av att blogga. Jag glömde ju berätta om en vän till mig, som bloggar om liknande diagnoser som jag gör. Under ett möte de hade med skolledningen kom det fram att t o m skolchefen läste hennes blogg! Det gjorde att hon hade mjuknat och fått större förståelse för vilka behov som finns för eleven! En fantastisk vändning på den historien och det med hjälp av en blogg!

Ha nu en skön fredagskväll med mycket mys ♥ Kram ♥