Men idag kan jag trots allt säga att det sved i mig att inte vara en familj som "alla andra". Vårsolen lyste och jag längtade ut. Ut på en skogspromenad på eftermiddagen med hela familjen eller bara min man. Hade allt varit som det skulle så hade jag och mannen kunnat lämna 14-åringen hemma och gått en promenad på en timme eller rentav två. Men nu lever inte vi som "alla andra". Idag hade jag gett nästan vad som helst för att få gå ut och njuta i solen med mannen iaf, även om inte Turbo ville gå ut.... Men, men, gilla läget var det.... Så jag tog en promenad själv och njöt ändå!
Nu hade jag det lite motigt på promenaden ;) men humöret var ändå på topp! Jag hade bestämt mig för att gå mellan 5 och 6 km och ta med kameran. Det skulle få ta den tid det tog med antagligen rätt många stopp för att fota. Jag hann inte komma långt innan jag känner att jag måste ha fått skoskav efter promenaden hem från jobbet igår. Envis som jag är så vänder jag inte hem för att plåstra om det utan går vidare.... Dumdristigt förstås! En bit in i skogen tar jag lite mossa och "bandagerar" med och går glatt vidare och låtsas som inget hänt ☺
Nån km senare får jag batterivarning på kameran så jag får hushålla med knäppandet resten av promenaden *ogillas*.
När jag har ca två km kvar hem så känner jag blodsockret falla.... Jag är ganska beroende av att äta på regelbundna tider annars får jag såna känningar (har INTE diabetes) men idag har det inte varit nån riktig ordning på ätandet :)
Envis som jag är så kämpar jag hemåt, småhaltandes, småvinglandes.... men leendes över min dumdristighet... ;) Att jag aldrig lär mig att ha något med mig att tugga på ifall att....ett plåster hade inte heller varit fel att ha i ryggan.... Trots motgångarna så njöt jag av promenaden och tyckte den var härlig, avkopplande och uppfriskande. Nu får det nog bli en dusch och sen omplåstrande av skavsåret :)
Ikväll har Turbo beställt tacos framför Melodifestivalens Andra chansen. Det kan nog bli mysigt, hoppas jag. Ha en underbar lördagskväll och kram på er alla som jag känner och som jag inte känner ♥
3 kommentarer:
Hej. Vore det inte en bra utmaning nu när eran son är 14 att lära sig vara hemma själv? För om han får sitta vid datorn och ni förklarar med schemma bilder att ni blir borta tex 15 min första gångerna och sen att ni utökar det. För ni måste ju kunna få vara tillsammans du och mannen lite mer.
Har ni testat son rice? och att utesluta gluten? Det funkar för en familj som har barn med autism att utesluta gluten.
Jaa du, jag hade också gett vad som helst för den där promenaden idag, men är man själv med en son som är sjuk och i liknande sits så är det bara att vackert sitta inne och sura ;)
Kram på dig mossmajja och hoppas på en annan dag med liknande väder och ledigheter :)
//Lena
Ja oftast är det bra att vara envis, men ibland får man lida lite ;)!
Kan också känna mig bunden och isolerad ibland, det var tom lättare med en bebis för den kunde man alltid ta med. I vagnen eller under armen. Nu är det lite tungt.... Tror man oftast blir duktig på att njuta av små ting och stunder. Men ibland gör det bara ont, och det får det. Kram Tina
Skicka en kommentar