söndag 24 november 2013

NU FICK DET VARA NOG!

Nu är det hög tid att jag skriver en redogörelse för vad som har hänt den senaste veckan, annars glömmer jag själv bort alla turer kring det. Det har varit beslut hit och beslut dit, upprivning av beslut och nya beslut har tagits, grubblerier - blir det bra eller dåligt? Inget av det som man i skolledningen kommit fram till har känts helt bra, men de har argumenterat och sagt att det inte går att lösa på bättre sätt. Men..... i onsdags fick jag rejält nog av alltihop och med hjälp av mannen satte vi ner foten - tydligen blev det ordentligt och hårt för det blev resultat av det! Ska ta det från början så ni hänger med.




I måndags på det stora nätverksmötet (Västbus) stötte och blötte vi olika alternativ till en lösning. Det vi har kommit fram till är att vi måste backa och skala av ALLT runt Turbo som kan tänkas oroa och börja om från noll igen. Där går det inte att tumma, utan nu måste det bli så och så långt var vi alla överens.
Alltså måste de övriga tre eleverna bort som är runt Turbo, men man har inte lokaler som de kan vara i.... Moment 22!! Finns inga lokaler så man kan flytta eleverna - alltså kan inte Turbo komma tillbaka till skolan utan måste fortsatt bli hemma!

Vi spånar vidare och under mötet är det någon som berättar att det finns ett hus ca 1,5 km från centrum där man kanske kunde sätta Turbo.... Eftersom vi inte ser någon annan lösning så går vi till slut motvilligt med på att titta på det iaf. Turbo måste ju komma igång utanför hemmet fort nu. Men i bakhuvudet gnager en tanke om att det är så helt fel att Turbo måste flytta på sig när han inte tål nya lokaler bara så där. Det behövs iaf en månad av förberedelse med bilder och inskolning om det ska ha en möjlig chans att bli bra.




I onsdags var jag och en av cheferna i kommunen och tittade på huset. Det var jättemysigt och ligger i skogen vid en liten sjö så det var inga fel på den miljön. (Alla bilder i dagens inlägg är tagna därute.) MEN, jag får en tanke när jag är där! VARFÖR SKA MAN BEHÖVA FLYTTA PÅ TURBO NÄR DET FAKTISKT INTE ÄR HANS FEL ATT DET BLIVIT SÅ HÄR?? Och dessutom utsätta honom för ett moment som kommer att oroa honom ännu mer! Jag bara kände att: Nej, nu fick det vara nog!

Anledningen till att det blivit som det blivit är i grund och botten att miljön i skolan blivit för stökig och ingen i hans omgivning läste av och insåg att det blev för mycket för honom. Därför gick det överstyr och han sitter hemma avstängd från skolan. Ska han straffas för det och behöva byta lokaler, till ett ställe han aldrig någonsin sett innan? För mig kändes det så fel - jag hittar ingen logik i det hela. Vi kan bara inte utsätta honom för detta. Ja, så gick tankarna i mitt huvud när vi tittade på huset......




När jag kom tillbaka till jobbet efter visningen av huset, pratade jag med mannen om en idé jag fått. Varför inte ge rektorn förslaget att flytta de andra ungdomarna till det där huset? Eftersom jag inte orkade prata med nån igen så ringde mannen upp rektorn. Nej, det gick inte att flytta ungdomarna ut dit och så fanns det argument för det, vilket jag inte köper riktigt för det hade gått att lösa. Nehepp.... åhh, vad tröstlöst det kändes..... :(




Nu är vi alltså framme vid onsdagen. Tidigare under veckan har jag sett på Turbo att han börjar visa tendenser till att må dåligt av hela situationen, en liten dipp kan man säga. Vi måste bryta hemmasittningen omedelbart och komma igång med skola så gott det går - och det snabbt.
Själv mådde jag inte heller bra. Det har varit otroligt slitsamma veckor nu ett tag. All oro, all kamp och allt merarbete med att ha Turbo hemma och behöva ligga steget före, samtidigt som jag ska sköta mitt jobb utanför hemmet - ja, det blir bara för mycket för kroppen. Så i onsdags kom den där utmattningsfebern på besök igen. Jag mådde exakt som den gången för nåt år sen när jag åkte på det (även då efter en lång och intensiv skolkamp). Här skulle jag kunna svära långa ramsor, för lägger jag mig i febern i några veckor som det var förra gången så får mannen det inte lätt. Han är naturligtvis inte på topp han heller efter dessa veckor och han kan inte dra mitt lass också.... Så nu var vi på bristningsgränsen.

Så vad gör vi i det här läget när man känner att gnistan försvinner ur kroppen och orken tar totalslut? Ger upp eller kämpar på sina "blodiga knän"? Ja, jag fick inte bort tankarna på hur fel och orättvist det känns att Turbo ska flytta på sig. Han mår dåligt, vi föräldrar går på knäna och vi vet hur illa det skulle kunna bli med en hastig flytt. Alla dessa tankar gjorde att jag blev arg och uppbådade lite krafter och spurtade lite. Jag tog ett snack med mannen och vi kom överens om att nu kämpar vi lite till. Febrig, vansinnigt trött.... och arg var jag!




Vi författade ett mail (där vi försökte lägga band på ilskan, för ilska hjälper inte) som vi under onsdagskvällen skickade till rektor och skolchef, men även till andra högre instanser inom kommunen - vi kände att det behövde läsas av andra utanför skolsfären också.... Mailet ser alla berörda när de kommer till jobbet på torsdag morgon. Nu går allting väldigt snabbt! Vid lunchtid på torsdagen - alltså bara några få timmar efter att berörda har läst vårt mail - får vi besked om att alla våra önskemål sätts i verket fr o m på måndag! De övriga eleverna flyttas från lokalerna där Turbo är van att vara på skoltid!!! Helt plötsligt har man bestämt att ett f d fackrum på skolan ska röjas ur, där de här eleverna ska få vara i stället.... Turbo kommer att vistas ensam med en assistent i sina invanda lokaler och en lärare ska komma vid bestämda och schemalagda tidpunkter. Hur upplägget under skoltid kommer att vara, det återkommer jag om i ett annat inlägg.
Ni kan bara ana hur gott det känns att få ett sånt här besked - äntligen!!

Kan tillägga att en av de högre chefer i kommunen utanför skolsfären som fått mailet, hörde av sig till mig på torsdagskvällen och kollade hur det gått! Fantastiskt fin omtanke och bry-sig-om-känsla där! Man blir verkligen glad för sånt stöd.




Ja, det var en kamp som hette duga och den har så gott som sugit musten ur oss allihop! Egentligen är jag en person som helst håller mig lite bakom alla andra, vill inte synas och vill absolut inte bråka eller vara till olag med andra. Men jag har lärt mig en sak om mig själv under den här resan med Turbo, och det är att när jag har rätten och lagen på min sida så vågar jag stå för min åsikt och vågar kämpa för våra rättigheter när det gäller Turbo och hans bästa. Livet med Turbo har lärt mig så mycket!

Nu har vi iaf kommit så här långt så vi fått till att Turbo ska komma iväg till skolan igen, men vi har fler lagar på vår sida som inte är tillgodosedda så kampen lär fortsätta.....
Jag har också många fler tankar om den här historien som behöver ut, men det blir för långt idag så det kommer senare.

Dags att försöka komma ikapp sig själv lite.... Kram till er som vill ha ♥

5 kommentarer:

Åsa sa...

Vilken kamp ni har!!
Men blir så glad av läsningen längre ner att ni körde ett varv till o skickade till rätt instans! Möter man på skit längre ner så vänder man sig alltid till skolchefen o politikerna , det brukar ge resultat, ingen vill nog ha ut eran historia i media...
Härlig läsning o nu hoppas jag det blir lugnare för er alla så han kan återkomma till rutiner skolan osv :)
Kramar <3

Anna S. sa...

Kram på er med! <3

Nina sa...

Jadu, man känner igen en del av det där.. En del kallar det tur ;) jag kallar det kämpa tills man får folk att följa lagen. Eloge till er och jag hoppas nu att det får lugna sig och bli bra igen så fort som möjligt <3 Kramar om!
Nina

Anonym sa...

Härligt att höra. Du är fantastisk! Kram Petra

Tina sa...

Som sagt, bra att ni kämpade som ni gjorde. Nu kan det bara bli bättre. Och ni hinna andas lite <3 kramar