Möte, möte och möte = slut på krafter!

En av anledningarna till att jag började blogga var att jag ville visa hur bra man kan ordna det i en vanlig skola för en elev med NPF - för det var den sitsen vi hade då. Idag känner vi på motsatsen i vårt liv. Tänk vad det svänger i livet. Detta blir också en erfarenhet naturligtvis, men oj vilken kamp det blev här. Det hade vi inte kunnat drömma om tidigare! Men nu har vi hamnat i en kamp som riktigt tagit all energi som vi kunnat uppbåda. Tänkte berätta lite om vad som hände i torsdags då vi faktiskt hade tre möten under dagen som gällde Turbo.

Det första mötet på morgonen var ett s k Västbusmöte. Till ett sånt möte sammankallas alla som har med Turbo att göra, chefen för korttids, lärare, LSS-handläggare, psykolog från habiliteringen, vi föräldrar, rektorn, och en kvinna från soc. Även om vi inte är ett ärende för soc så är de alltid skyldiga att vara med vid Västbusmöten. Sammanlagt var vi nio personer där. Ska väl nämna i sammanhanget också, att vi har stöd från samtliga instanser och de står på vår sida och de förstår alla vad som behövs för att Turbo ska må bra. Ändå är det så segt av skolledningen att fatta rätt beslut....

Och ledde mötet till något vettigt då?? Jodå, en bit på vägen kom vi allt. Kändes inte så direkt efter mötet, men med fortsatt både mail- och telefonkontakt med rektorn så gav det ändå en del resultat. Vi hade några punkter som vi skulle följa upp från det förra Västbusmötet vi hade tidigare. Dels detta med utbildning till lärarna i sociala berättelser och seriesamtal - detta var inte färdigfixat ännu. Kontakt hade tagits men det har ännu inte resulterat i något spikat. Där släpper vi inte taget utan att vi får besked.

En annan punkt var att försöka fixa någon form av KBT på nåt sätt, även om det inte fanns att tillgå på hab. Genom habiliteringen har vi nog ändå lyckats få till nåt bra! Eftersom inte hab har nån personal i det som de kallar autismenheten, så får de köpa in en sån tjänst när vi efterfrågar detta. Och då har vi fått den vi önskade! En psykolog vi träffat för en massa år sen som nu är inriktad på autism. Sen tidigare vet vi att hon är suveränt duktig. Vi föräldrar kommer att få träffa henne ett antal gånger och skolpersonalen och korttidspersonalen ska få handledning kring Turbo av henne under höstterminen nu. Tror detta kan bli jättebra! Hon vet vad hon pratar om och det händer grejer runt henne, det "såsas" inte bort och rinner ut i sanden. Så detta blir spännande. Vi föräldrar har första träffen med henne redan nästa vecka :)

Under mötet kom vi naturligtvis in på hur tryggheten för Turbo ska lösas så vi inte får en hemmasittare efter nästa vecka då läraren Nk har jobbat sin sista dag på resursskolan. Där var ingenting klart! *vad hade vi väntat oss....* Den enda lösningen vi föräldrar ser på detta, är att plocka in fina C som varit med från skolstart förra läsåret. Hon är fr o m detta läsår förflyttad med annan elev till vanliga högstadiet, men som vi hörde är inte den eleven så känslig för personalbyte. Inget beslut fattat av rektorn, men när man satte press på henne skulle hon rota tag i detta och ha det färdigt till onsdag i nästa vecka, alltså en eller två dagar innan Nk slutar. Detta är för sent eftersom vi måste lugna och försöka förbereda en orolig Turbo. När jag satte ännu mera press på henne med att säga att jag kontaktar skolinspektionen under tiden hon  rotar i detta, så sa hon att hon t o m kanske kunde komma med besked senast som igår (fred)..... Varför måste man stå med piska innan det händer nåt??  Och i o m detta slutar det första mötet, rektorn fick bråttom iväg för att fixa till ett möte ang. C....

Möte nr två hade jag och mannen med psykologen på hab. Vi tog även med läraren Nk på det. Satte oss faktiskt på ett fik och tog det lite avslappnat. :) Psykologen ville göra en ny vårdplan och där diskuterade vi också skolsituationen m m. Det var väldigt bra att ha med Nk i detta resonemang. Men ännu mera arg blir man när man av Nk får höra hur lite som hade behövts göras från rektorns sia för att Nk skulle varit kvar på resursskolan! Hade han fått en 20%-ig tjänst på vanliga högstadiet så hade han behållt sin tjänst på resursskolan och vi hade sluppit dessa bekymmer med oron för Turbo och oron för att han ska bli hemmasittare! Grrr.... morr.... var kommer elevens bästa in i ledningens tänk?? Jag bara undrar.... Psykologen vi fått nu på hab verkar riktigt bra. Hon ringde t o m under torsdagskvällen till rektorn och stötte på om detta med tryggheten och hur viktigt och avgörande det är för Turbo! Bra jobbat där!!

Möte nr tre på torsdagen var en träff med den psykologen som ska handleda personal runt Turbo och även oss föräldrar i nån form av KBT eller vad vi ska kalla det för. Närvarande där var chefen för korttids, korttidspersonal Mt, rektorn, nya lärarna Tyra och Palle, och vi föräldrar. Där fick vi alla berätta vår syn på hur det fungerar med Turbo så psykologen fick en helhetssyn av honom. Utefter detta ska hon sen skräddarsy en handledning för oss alla. Hon har en stor fördel i att hon träffat Turbo även om det är en massa år sen och mycket har naturligtvis hänt sen dess.

Japp, det var tre sugande möten... fast det sista mötet sög väl inte så mycket egentligen, men energidepån var rejält nere i botten efter den dagen. När vi sent omsider kom hem ville man inget hellre än att bara slänga sig i soffan och inte göra nåt mer alls den dagen. Men så fungerar det inte i en diagnosfamilj!! Turbo fick utbrott direkt när vi kom hem och det var väntat. Det hade nämligen varit lite tumult på skolan på förmiddagen.... och vi förstod att det skulle komma ut hemma sen, även om han fått utbrott där också. För Turbo var det en ganska allvarlig incident så jag förstod att vi skulle få en jobbig kväll. En hel timme höll jag på med honom för att försöka få honom att komma vidare efter det som hänt. Värsta psykologen kopplade jag på och det sög ur den sista kraften jag hade.

Tyvärr kan vi inte hjälpas åt i ett sånt här läge. Mannen kan inte göra hälften av jobbet och jag andra hälften utan en av oss måste ta det och den andra får hålla sig undan, tyvärr. Lika trötta var vi båda två, men det är ju liksom bara att ta. Efteråt känner man sig väldigt nöjd när man lyckats få Turbo på bättre tankar och man lyckats använda sin psykologi på bästa sätt. Kan väl säga att både jag och mannen somnade ovaggade den kvällen.

Sen kom fredagen med fortsatt mailkontakt med rektorn. Hon har varit duktig på att rapportera varenda steg hon tagit ;) Sen vid lunchtid kom telefonsamtalet från henne som vi väntat på! Hon hade lösgjort C så hon får vara med Turbo åtminstone för en övergångsperiod!! Nu kan vi äntligen pusta ut för stunden och lägga vår energi på annat. Men VARFÖR kan man inte lyssna direkt och ordna efter elevens behov??? Rektorn passade även på att boka in ett möte med oss föräldrar nästa vecka där vi ska gå igenom Turbos åtgärdsprogram. Det känns som att det börjar hända saker.... men först efter att man tagit fram piskan :/ Hon ville också börja diskutera en annan sak gällande Turbo och där imponerade hon faktiskt att hon tagit tag i detta. Mer om det senare för jag har inte landat i detta, skjuter det åt sidan för tillfället....

Nu kopplar jag bort skolbekymren över helgen och tänker gå ut i trädgården och rensa lite. Förhoppningsvis rensar jag hjärnan lite samtidigt, känner mig lite tung i huvet idag och aningen dränerad på kraft. Kram på er alla som orkade läsa till sista punkten i detta långa inlägg. ♥