Det här är ett inlägg som jag tycker är läskigt att släppa ut då jag vet att det är lätt för er läsare att spinna vidare med egna spekulationer. Men gör inte det, tänk på vad jag skriver och vad jag poängterar! Och de enda som vet exakt vad detta gäller är gp-gänget, "lillebror", mannen och vår äldste son Charlie. Så här är det iaf.... och jag får nog börja med att poängtera att det INTE är farligt, annars börjar ni läsare att sväva ut direkt...
Tyvärr har jag åkt på en åkomma/sjukdom som beror på extrem psykisk stress. Konstigt, eller vad säger ni?!? Jag fick mig en rejäl tillsägelse när jag sökte för det, att verkligen tänka mig för nu! Detta är en allvarlig varningsklocka! Jag har pressat min kropp alldeles för hårt och alldeles för länge. Även om man förstår min sits och vet att det inte är lätt att göra något åt, så minskar det ju inte faktum att kroppen protesterar. Så iaf en långsiktig plan för att minska stressen, var det man förespråkade. Men vi kan väl ändå säga att vi är på väg åt rätt håll i o m att bygget är klart.
Det kommer antagligen att bli sämre för mig, men vi vet inte hur mycket, innan det vänder. Tyvärr finns det inga mediciner som botar eller lindrar detta, utan det får ha sin gång.
Så länge det inte märks på mig, så kommer jag nog att hålla det för mig själv och mina närmaste. Men om/när det märks på mig, så är min tanke nu, att jag vill vara öppen med det. Kanske kommer jag senare att gå ut öppet med det även om det hinner vända innan det märks på mig. Kanske kan det hjälpa någon annan som hamnar här.... Ja, ja, det är inget livshotande iaf och det är jag jätteglad för.
En varning finns om att symptomen kan göra att det påverkar psyket negativt, men jag hoppas jag ska ha mitt psyke med mig genom detta och trots allt kunna tänka positivt. Även om både "lillebror" och mannen fick se mig gråta i förrgår, så är jag på banan och känner mig hyfsat stark - jag behövde bara landa lite. Men man vet ju aldrig i förväg hur man kommer att reagera.
Men som "lillebror" sa till mig: det kunde varit ännu värre, min sjukdom hade kunnat bero på ännu allvarligare saker än stress även om det är allvarligt nog förstås.
Nu när det gått ett par dagar sen jag var på koll, så cirkulerar vissa saker i min lilla hjärna. I sammanhanget nämnde man t ex min extrema allergi och jag undrar ju om inte den kan vara inblandad i detta också. Det är en teori som jag får mer och mer här nu. Men vi får se.... framtiden får utvisa lite mer ang detta och hur det än är så är det stress som är bakomliggande orsak iaf.
Och nu måste jag lägga in en bild för mitt eget kom-ihågs skull - en bild på rapsolja. ☺ Haha, sug på den ni för den är rätt kul!! ☺
Måste bara tillägga innan jag lämnar ämnet - jag mår helt ok som det är nu, så det är ingen fara! Om jag bara får fortsätta att ha de stöttepelare runt mig som jag har nu och som betyder så mycket för mig ♥, så ska det säkert gå bra.
Jag betonar igen - jag dör inte av det här, och så länge jag inte dör så överlever jag! ☺ ☺ ☺
Liiiite ångest har jag haft denna veckan då vi helt plötsligt fick erbjudande genom jobbet att göra vår livs resa om en månad (eller vår näst bästa resa - inget kan slå Japan-resan vi gjorde för några år sen). Mitt i allt när jag eg borde skala bort allt som stressar, så var det inte lätt att bestämma hur vi ska göra samtidigt som jag vet att det är en resa som mannen suktat efter i flera år.
Men det innebär en hel del stress att vara borta i åtta dagar. All förberedelse innan med Turbo och allt, jobba ikapp när vi kommer hem samtidigt som man är jetlaggad, och en hel del annat som ska klaffa. Det känns inte som att det är att skala bort stressen... Så efter en hel del jobbiga tankar, vändningar och vridningar på allt, så har vi till slut bestämt att jag är hemma och mannen åker utan mig. Jag unnar honom verkligen att åka, han är verkligen värd det! ♥ Det är ett ressällskap på ca 20 personer så han blir säkert väl omhändertagen ändå. Men det svider i mig.....men denna gången får hälsan gå före. Och lite flygrädd som jag är så lockar inte sex flygningar på åtta dygn så där värst mycket, tröstar jag mig med.... och jag ska nog se till att roa mig på hemmaplan ändå... ☺
Lova nu att ni inte svävar ut efter att ha läst detta! Kram på er finaste läsare ♥
Skickat via Blogsy
