Blåmärken och spännande dag som väntar!

Oj, oj, jag pressar mig till att skriva ett inlägg här. Är helt slut efter de senaste dagarnas hets här. Vi har verkligen inte legat på latsidan. Mycket skulle ställas i ordning till Turbos lilla krypin. Nu står det så gott som klart. Och de första assistanspassen sker därute i morgon och det blir assistent Nisse som har privilegiet att få starta upp det hela. Spännande värre! Återkommer med lite bilder m m  i nästa inlägg.

Det händer så mycket så jag hinner inte med att rapportera. Efter de senaste två inläggen har jag fått en del kommentarer och en hel del omtanke. Tack snälla ♥ Med mig är det ingen fara, jag klarar mig alltid på ett eller annat sätt. Men jag har nog aldrig haft så här mycket blåmärken på kroppen nån gång som jag har nu. Och jag har nog aldrig haft något så stort blåmärke som jag har nu.

Detta stora blåmärke har inte Turbo åstadkommit egentligen. Det kom till när vi skulle bära in ett kyl och frys och det var lite för tungt för mig, men vi var tidspressade av olika anledningar så vi gav oss på det ändå. Turbo märkte att något gick snett, så det kom förstås utbrott där. Men själva blåmärket kom när jag blev klämd mellan trappsteget och kylskåpet. Oskönt kan jag säga och jag är glad att benet höll.... Sen har det tillkommit en del andra blåmärken här och var, men de bleknar också med tiden....

Jag fick bl a en kommentar om boxningssäcken som vi införskaffade för nåt år sen och som var tänkt att ta till så Turbo kunde avreagera sig på. Den har inte riktigt blivit som tänkt. Det känns onaturligt för Turbo att börja boxa på den när det hettar till. Vet inte hur vi ska få honom att gå på den....
Men jag hade en bra diskussion med honom igår kväll om utbrotten. Och jag fick en bra förklaring på vad han vill ska hända. I o m att han får ett nytt och fräscht krypin nu, så har vi funderat på vad vi ska ha som han kan avreagera sig på. Hittills har han ju haft tidningshögarna i en bokhylla i sin väg på väg till sängen. Men nu försvinner ju det läget. Men vi funderar på något nytt nu....

Nina undrar om han förstår att han inte kan hjälpa att han får utbrott eller om han får ångerkänslor efteråt.
Han förstår nog att han inte kan hjälpa dem. Det har han uttryckt lite i vissa lägen tidigare. Men om han ger sig på någon av oss så det tar illa, då visar han empati efteråt och pysslar om lite efteråt. Som t ex när jag fick min skärskada för nån månad sen, så frågade han ganska länge efteråt om jag hade ont eller om det läkte bra. Det tycker jag känns hoppfullt och är lite rörande.
Annars är det inte lätt att veta vad som rör sig innerst inne i honom. Det får vi försöka läsa av bäst vi kan, vi som känner honom bäst.

Det får bli allt för ikväll. Stupar i säng igen nu! I morgon väntar alltså en spännande dag!
Kram på er ♥