Beslutsförklaring och tuffa assistenttag

Jag fick någon kommentar igår angående hur fin stöttning vi har av våra erfarna assistanskillar runt Turbo, speciellt i den sits vi har just nu med ett svårt beslut att fatta. Jag önskar att alla föräldrar med barn med NPF-diagnoser kunde ha samma stöttning. Vi uppskattar det iaf enormt mycket och värdesätter deras åsikter och deras syn på saker och ting.

Det finns inget som hindrar att jag berättar lite vad det är för val vi står inför just nu, så jag beskriver lite kort här vad det är fråga om.
Turbo går ju om 9:an i år så han är inne på sitt 10:de grundskoleår. Vi har fått löfte om ett 11:e år om det skulle behövas - Turbo har rätt till det enligt skollagen. Men möjligheten kan finnas att gå IM-programmet på det gymnasium som är tänkt till Turbo (om han kommer in där förstås). IM betyder att man läser upp de betyg som fattas från 9:an för att vara behörig till gymnasiet.

Valet står alltså mellan ett 11:e år på samma plats där han är nu eller IM (om han kommer in) i en stad fyra mil från oss. Med IM kommer alltså allt att bli nytt för Turbo och klivet dit är stort. Det vi ska försöka utröna är vilket som blir bäst för Turbo - är han mogen eller är han inte mogen att ta det stora klivet?? Och hur tar man reda på en sån sak? Det är här både Timmys och Kents erfarenheter väger tungt och vi kommer att ventilera mer med dem och lyssna till vad de känner med tanke på Turbo. Vi vill absolut inte ha något bakslag för att vi tagit för stort steg, men vi vill heller inte stoppa honom i utveckling. Visst låter det lätt.......?!?

Där står vi just nu och vi lär stöta och blöta och ventilera och tjata hål i huvet innan vi fattar något beslut. Samtidigt känns det lite bråttom. Vi kan inte vänta för länge eftersom det måste planeras för Turbo oavsett vad beslutet blir.

Turbo är inne i en lugn period just nu, så idag testade jag lite gränser hos honom. Tyvärr var det assistent Kent som fick känna på baksidan av det och han fick känna att han levde..... Ja, det är så det blir.
Vi har ju problem med att vi måste åka hemifrån när vi har en utomstående assistent i huset hos Turbo. Men idag var jag lite seg och tog mig en ledig förmiddag. (Förra helgen tar nog ut sin rätt nu, tror jag, men det var det värt.) Jag fick inte mycket gjort på förmiddagen och kände därmed att jag behövde fixa en grej på hemmaplan när Kent kommit. Jag var hemma 1-1,5 timme, stängde in mig i köket och var så tyst jag kunde. Ändå fick han ut reaktioner på Kent! Till slut var jag tvungen att kasta mig iväg så assistenten kunde få det lite lugnare.

Phu!! Ni förstår att jag inte vill utsätta t ex en ny assistent för detta, utan det får vara någon som vi vet har erfarenhet och kan hantera situationen på ett lågaffektivt sätt och som inte triggar Turbo. Det var inget utbrott, men ändå väldigt hårda tag som gör ganska ont. Japp, lugn och ro är det som Turbo behöver runt sig för att fungera optimalt. I det här fallet undrar jag om det går att träna upp honom på att vi är hemma.... bostadsanpassning är nog ett måste!

Kram på er alla därute! ♥