Spårat ur

Nu kommer jag att skriva ett inlägg jag inte borde skriva, men jag gör det ändå. Det kommer att visa vilken dålig mamma jag varit idag. Jag behöver inte skriva om det, men jag vill ändå visa vad som händer när man inte bemöter en person med autism på det sätt som den behöver. Jag om någon vet hur min son behöver bemötas, men idag orkade jag inte, ville inte helt enkelt. Jo, orkade hade jag nog gjort, men idag var jag bara så trött på att vissa grejer inte funkar - såna saker som går plättlätt i en standardfamilj är ett stort problem för oss i den här familjen. Vi måste ALLTID och STÄNDIGT gå balansgång och anpassa och ta hänsyn.

Men jag ska ta dagen från början. Det började med att Kent försov sig, men som tur var så vaknade han innan Turbo klev på taxin så det var lugnt. Jag höll honom hemma tills vi visste att Kent skulle vara på plats, han har nämligen en bra bit att åka. Skolsköterskebesök väntade på morgonen för Turbo. En kvart innan vi skulle åka till skolan kom utbrottet - han skulle minsann inte gå dit. På något konstigt sätt har det blivit jobbigt för honom med det besöket. Ändå är han van vid det. Jag försökte pressa honom, men backade innan det gick överstyr.

Kent tog emot och han hade fått vända Turbos humör efter en stund och sen flöt dagen på bra. När han kom hem sen så påminde jag om att klippning stod på schemat. Nej, han ville inte klippa sig! Här kom min bestämdhet fram och att jag ville testa och se vad som hände om jag pressade. Här tänkte jag förstås standardtänk, inte autismanpassning. Ett standardbarn kan man kanske pressa och tvinga fram en klippning även om den egentligen inte vill, men INTE en person med autism. Det blev verkligen svart på vitt idag. Jag pressade, men hade situationen under kontroll. Jag känner min son väldigt väl och tycker mig ha den där fingertoppskänslan med honom. Jag var bara tvungen att backa till slut, annars hade jag kunnat driva honom till vansinne och dit vill vi ju inte. Jag hade ändå inte fått honom klippt utan det hade bara spårat ur, alltså finns det bara förlorare på att använda min metod, finns ingen som helst vinst med det hela. Även om jag pressade till max så hade jag fingertoppskänslan med mig och visste gränsen.
(Ska väl tillägga att orsaken till att jag gjorde så här idag ligger inte i själva klippningen utan en annan vardagsgrej som inte alls fungerar just nu och det gör mig en aning frustrerad.)

I o m det här inlägget så kanske alla kan lära sig att det enda som gäller är att anpassa och bemöta rätt. Det finns inget annat på kartan om man har med personer med autism att göra. Klart att jag visste detta innan, men idag flippade det ur men ändå under kontrollerad form. Jag bara ville att saker skulle fungera som det gör för andra. Men dit lär vi aldrig någonsin komma, bara att slå bort såna tankar snabbt som ögat.

När jag backade på klippkravet så fick Turbo vara delaktig i hur vi skulle lösa denna situation. Jag fick klippa fem minuter för att jämna till och ta lite kanter, sen tar vi en riktig klippning om någon vecka.
Jag kunde också ha ett bra ritprat med honom efter det. Jag ville forska i vad som är så jobbigt för honom med tanke på det rejäla utbrottet igår när Kent åkte hem.

Jag fick fram att allt var bra utom att denna veckan inte ser ut som alla andra. Det är ju helgdag på torsdag och klämdag på fredag - alltså ställer det till det i rutinerna. Det var så jobbigt så det fanns inte plats i mina kolumner för det på papperet. Fantastiskt att han kunde berätta det och nu får vi göra det bästa av det.

Nu säger vi godnatt och tar nya tag i morgon, eller hur?! Kram, kram ♥