Psykiskt tröttande

Jag har så mycket känslor inom mig som jag bara trycker undan, så snart exploderar det väl. Bl a oro på flera plan, trycker inom mig. Jag får ta itu med det sen för nu måste jag vara helt fokuserad på att klara den här jobbiga perioden vi har. Men jag känner att kroppen skriker efter en ledig dag och lite ensamtid. Helgen blev inte som vi tänkt oss heller så det blev inte den avlastning som vi trott. Och som sagt, nu jobbar jag för två och som tur är så har jag och mannen ett bra teamwork mitt i allt. Tur att vi brukar se på saker på samma sätt, annars hade det varit lätt att vi drog åt olika håll nu när situationen är extra pressad runt oss.
Jag fick iaf förmånen att få träffa den som är sjuk i vår närhet och som vi är så oroliga för, i fredags. Fick nästan en chock. Gnistan var liksom bortblåst, tänk vad livet kan ändra sig över en natt. Men hur som helst så hoppas vi på snabb bättring där. Jag försöker tänka positivt.....

Den psykiska pressen tär just nu och det är tröttande. Turbos framtid är en av grejerna och det kommer jag att utveckla senare. Jag inser nu hur "bra" det är när man har grundskolans alla år framför sig. Man vet vad man har att stångas mot och vad man kan kräva, men sen då? Efter grundskolan, vad har man för rättigheter då? Ja, jag har ingen aning om vad lagar och paragrafer säger och hur ska man å andra sidan veta vad som är bäst för ens barn. Om barnet själv inte kan planera framåt och inse vad som är bäst, ja, då måste ju vi föräldrar styra åt ett eller annat håll. Och vilket håll då?? Mer kommer framöver....

Den psykiska pressen nådde antiklimax i fredags för mig. Min lilla hjärna var totalslut och behövde vila. Men det blev helt annat. Jag kände att jag helst ville bryta ihop, sätta mig och stortjuta, kliva ur skinnet och bege mig någon annanstans för att få vila. Men det går ju förstås inte. Bara att bita ihop och finnas till för den som behöver mig. I det här fallet var det Turbo förstås. Jag fick styrka bl a av en annan mamma i Diagnoslandet som har det otroligt tufft just nu med sina barn. Mitt är småpotatis om man jämför. Så klarar hon sin situation så måste jag väl försöka klara min. Så jag bet ihop och gjorde det jag måste.

Oswald i regnet

Turbo åkte ju till korttids direkt efter skolan i fredags. Pga personalbrist förkortades vistelsen där med ett dygn och det var bestämt att vi skulle hämta honom på söndag morgon. Pga denna personalbrist fick en personal dispens och skulle jobba båda dygnen. Denna personal är ny och har bara jobbat några gånger med Turbo. En liten felsägning i en endaste liten mening på eftermiddagen gjorde att det knöt sig för Turbo. Jag fick sms från honom där han SKREK att han ville HEM! Jag var på bristningsgränsen pga överbelastning och min hjärna skrek efter vila. Dilemma.....

Jag är inte den som hämtar hem Turbo från korttids i första taget. Jag vill gärna att de ska komma fram till en lösning där först, för det är bäst för båda parter. Här är det en otrolig balansgång, för ingen vill att sånt här ska mynna ut i ett utbrott. Men efter 2,5 timmes sms:ande mellan Turbo och mig så var det bara att inse att det verkligen är helkört. Jag har även haft kontakt med personalen ett par gånger för att ge honom något litet råd för att kunna komma vidare, men inget funkar tydligen.
Vi uppmuntrar ju Turbo att säga ifrån om det är något som känns ohållbart för honom. Vi jobbar på att han ska säga till innan det blir ett utbrott av det. Då vänder han sig till mig i såna situationer och det blir förstås en extra press på mig. Men samtidigt är det ju bra att han har börjat säga till innan han exploderar. Det är ett stort framsteg från hans sida.

Felix

Eftersom han sms:ar och säger ifrån så måste vi lyssna till honom. Jag kan inte bara ignorera det för då slutar han säkert att meddela sig och då blir det utbrott i stället. Men samtidigt så vill vi ju inte plocka hem honom bara så där. Men eftersom det verkade helkört så åkte vi och hämtade honom vid 19-tiden på kvällen. Där försvann återhämtningstiden för mig som jag så väl behövde. Under de 2,5 timmarna som vi sms:at varann var min puls rätt hög och nu blev det till att assistera på kvällen i stället och helt leva för att anpassa kvällen efter Turbos behov i stället för att vila upp oss.
En extra tuff period har vi och att inte ens få den avlastning som vi så väl behöver, ja, då tär det extra mycket på oss.  

Vi fick Turbo att gå med på att vara på korttids på dagtid som igår (lörd) och det var jätteskönt att kunna koppla av lite. Det tog en stund efter att jag lämnat honom, innan jag varvade ner kroppen och kunde släppa tankarna lite. Helt kunde vi förstås inte koppla bort eftersom läget var som det var och vi kollade mobilen ideligen, kändes det som. Vi var beredda på att få rycka ut igen, men det behövdes inte. Vi kunde intensivladda batterierna på dagen och vi träffade även lite vänner under ett par timmars tid på eftermiddagen. Så skönt!! Kvällen med Turbo hemma avlöpte bra, trots allt, så det kändes ändå lite bättre för oss alla.

Idag har mannen och Turbo varit in till stan för att köpa en cykel till honom. Men de kom hem utan :( Turbo är så lång så han behöver en större cykel än de hade hemma, så vi får väl kanske beställa någon. Turbo ville bara titta i en affär, sen räckte det, så det är kanske möjligt att de hade haft till honom i en annan affär. Men det får väl bero några dagar så får vi se vad som händer. Det blev iaf ett besök på Burger King innan de åkte hem.

Lite kvällsbestyr får det allt bli nu och jag hoppas de flyter på som de ska....
Kram i kvällen till er alla ♥