Det var det det.....

Nu har det gått två dygn sen jag berättade för Turbo om att han ska gå om 9:an. Men innan jag berättade.... fy, vad jag våndades!! Jag har tänkt, grubblat, vänt och vridit tills jag vänt ut och in på mig själv, forskat, lyssnat till er andras förslag och till slut gjorde jag ett eget hopkok på hur jag skulle lägga fram det så som jag trodde skulle vara lämpligt för Turbo. Och "värsta" psykologen kopplades förstås på!
Hur Turbo tar emot ett budskap hänger mycket på hur det framförs och om man kan vinkla det positivt. Det är inte alltid det finns något positivt att framföra i alla budskap och då får man räkna med utbrott. Eftersom detta var en stor grej att berätta för honom så har jag verkligen försökt hitta något positivt att vinkla det med. Och på något underligt sätt så måste jag ha lyckats!! För, vet ni, det kom inget utbrott - han visade inte ens en tendens till att bli sur eller arg, snarare åt andra hållet.

Det var läggdags när jag berättade, det brukar nämligen vara lättast att fånga hans uppmärksamhet på sängkanten. Sen gick kvällen, natten, morgonen och dagen därpå - ingen reaktion, ingen sa något om det. Hade han fattat? Hade inte budskapet gått fram? Hade jag sagt det otydligt eller helt fel? Men, jodå, nu har han pratat om det och det låter bara positivt från hans sida och ändå märks det tydligt att han fattat och förstått att det blir ett tionde år för honom nästa läsår! Orden "att gå om 9:an" har vi inte yttrat inför honom utan vi har sagt sånt som låter bättre - typ, att gå ett tionde år, bra att få chansen att läsa till sig bättre betyg eftersom det här året inte blev så bra (med allt som hände i höstas). Han är nog ganska medveten om att det inte blir så mycket till betyg nu när han går ut 9:an.

Som det känns nu så verkar han lugn och trygg i detta. Han vet hur det kommer att se ut nästa år, samma upplägg som det är nu, men troligtvis någon mer lärare för att komplettera i olika ämnen. Förhoppningen är förstås att matteläraren från gymnasiet kan fortsätta som han gjort under det här läsåret. Det blir lite som pricken över i om han kan förkovra sig i sitt bästa ämne och gå framåt där. Båda assistenterna, Kent och Nisse, har tackat ja till att fortsätta jobba i skolan med Turbo och det är vi oerhört glada för. De är liksom lite av nyckelpersonerna för att det ska fungera. Han känner sig trygg med dem och de är hans fasta punkt som han har vid sin sida i skolan.

Ja, nu var detta svåra besked över. Beskedet om att det inte blir något gymnasium på orten efter det tionde året (som det ser ut nu), det beskedet får vi ge längre fram..... Nu tänker jag slappna av och njuta av att det här gick så bra!

Igår blev det tyvärr en hemmadag, trots allt. Det var studiedag och Turbo skulle vara på fritids/korttids på förmiddagen. Men allergin har nog slagit till nu och han var såååå hängig och trött och påverkad av det. Han skärpte till sig och vi kom iväg i bilen, men väl framme och Valle mötte upp, så däckade han totalt. Bara att åka hem igen och jag fick avstå från jobbet och sköta om Turbo i stället. Sånt som händer, men han är inte så lätt när han mår kasst. Lätt till utbrott osv, men det gick hyfsat iaf. Idag har han varit i skolan och jag tror han längtade dit. Matte stod på schemat idag och det är ju en höjdare ;) Jag hämtade hem honom kl 11 för all personal som jobbar med Turbo (korttids, skola, assistenter) hade ett uppföljningsmöte på den tvådagars utbildning de hade tidigare i vår. Så vi blev hemma största delen av dagen idag också. Nu hoppas jag på att morgondagen ska avlöpa normalt - jag behövs på jobbet!

Go´kväll på er och och kram, kram ♥