Utbrott och anpassningar

Ett jätteutbrott kom det sent igår kväll från Turbos sida, tyvärr! Men missförstånd i ordalydelser, nej, det fixar han inte. Så det blev ett ganska långvarigt utbrott och nu får vi nog ta och titta på om vi kan laga den där väggen vid hans säng. Hålet blir liksom större och större. Kan man sätta upp en plåtvägg, kanske??? Nej, skämt åsido, vi ska nog hitta på en lösning..... I övrigt känns han iaf lugnare igen om vi bortser från det utbrottet.

Som jag skrev igår så läckte det ut bläck i hans ryggsäck som han har till skolan och överallt dit han åker. Jag åkte in till väskaffären igår kväll och köpte en ny till honom. MEN, en sån här kille vill inte ha något nytt! Och är det nytt så ska det se exakt likadant ut som den förra! Hur lätt är det att hitta en likadan ryggsäck som man köpte för x antal år sen? Omöjligt, skulle jag vilja påstå. Men jag packade den nya och han åkte iväg till skolan i morse med den även om han inte var så nöjd. Fanns inte så mycket annat att göra och han vänjer sig, det vet jag.

Nu tänkte jag ta upp en grej som jag har fått tankarna på och som jag tänkte utveckla lite. Det är fler än vi som kämpar med utbrott i familjen. Jag vet en mamma som uttryckte sig som så att "det är utbrott dagarna i ända!" Där signalerar det starkt hos mig att något är rejält fel. Det känns som att anpassningarna runt barnet inte är tillräckliga. Om utbrotten beror på NPF-diagnos så finns det alltid en orsak till att det kommer utbrott. Jag kan ta som exempel för ett antal år sen när Turbo fick utbrott varje dag efter att han kommit hem från skolan. Vi och skolan fick då rådet av en handledare att skala bort ALLT som kan tänkas stressa honom. Ta bort så mycket som möjligt för att få honom att bli lugn och trygg. Sen när allt är lugnt, kan man testa att plocka på igen, sakta och försiktigt.

Jag har säkert nämnt det tidigare, men tänker upprepa en del av anpassningarna man gjorde för Turbo när han gick i 4:an - 6:an. Det blev till slut mycket fina år för honom med en väl anpassad miljö. Han gick i vanlig skola så det var ingen speciell skola alls. Förutom att det var världens bästa för honom. Han satt alltid längst fram i klassrummet. Inget spring fick göras runt hans hörna. Grejer och hyllor hade man placerat i andra änden av klassrummet dit de övriga eleverna gick för att hämta grejer.

Alldeles i närheten av hans bänk fanns en dörr till ett litet grupprum. Detta rum gjordes i ordning för att han skulle ha för sig själv när det behövdes. Turbo var med i klassen på lektioner där man satt still i sina bänkar. Var det grupparbete eller lab så var Turbo alltid i sitt egna lilla rum. Han hade alltid en egen assistent vid sin sida. Den assistenten var klockren och läste av Turbo otroligt snabbt. Hon såg alltid om något var fel och hon fattade galoppen och visste vad som behövde åtgärdas. Hon kunde på så sätt undvika många, många utbrott.

Idrotten var Turbo med på, men han hade ett eget omklädningsrum. Att vara bland alla övriga elever och byta om hade bara triggat honom till utbrott. Det egna omklädningsrummet var egentligen lärarnas, men man fixade så Turbo fick vara där i stället.
Rasterna var Turbo ALDRIG med bland övriga elever. Han fixar inte såna "lösa" och röriga miljöer. Turbo var med sin assistent (oftast inomhus, om de inte tog en promenad förstås) och de hade alltid schemalagda raster. På det sättet visste han vad som skulle göras och inga överraskningar väntade. Han kunde känna sig lugn och trygg. Man började också med att han fick ett eget litet fickschema så han såg hur hela skoldagen såg ut. Han hade med sig det hem så han kunde titta på det på kvällen och även morgonen därpå innan han åkte till skolan. Lugnet infann sig.

Väggmålning i Istanbul

Här skulle jag vilja inflika, pga att många får höra att det är för dyrt att anpassa... de flesta anpassningar som gjordes för Turbo i skolan kostade inget extra. Det egna rummet fanns där, omklädningsrummet fanns där, placeringen i klassrummet var gratis. Det som kostade var en egen assistent, men det gjorde att han klarade sin skolgång  otroligt bra och han fick må bra - vilket inte dessa elever gör alla gånger!

Även på hemmaplan fick vi ändra oss och göra anpassningar. Vi kunde inte längre "dra med" honom på allt som standardfamiljen kan göra med sina barn. Det var bara att inse att Turbo var annorlunda och hans behov måste komma först hela tiden. Detta var väl något som växte fram med tiden för oss, men med facit i handen så skulle vi förstås ha anpassat mycket tidigare. Men vartefter tiden gick så lärde vi oss vad Turbo mådde bäst av. Kanske kan min och andras bloggar visa vägen för andra lite tidigare. Jag hade haft god nytta av att ha kontakt med någon som hade ett äldre barn än mitt och som visste lite mer, då när man själv var ny i Diagnoslandet.

Moské i Istanbul

Det blev en liten utsvävning i mina tankar här idag, men nu ska jag svara på en fråga som Nina ställde efter gårdagens inlägg. Frågan uppkom efter att jag skrev om att jag klippt Turbo när han satt framför datorn.

"Att gå till frissan då, har han det nån gång? Gissar att det inte skulle funka?!"

Nej, Turbo har aldrig i sitt 15-åriga liv varit till en riktig frisör! Men jag klippte även Charlie från det att han var liten och han har inga diagnoser. Så från början berodde det inte på Turbos diagnoser att jag klippte honom. Så hur det skulle fungera att gå iväg med honom, vet jag inte. Men jag "hotade" med det en gång för någon månad sen när han också var så långhårig. Jag sa att vi egentligen borde testa en frisör för att få ordning på håret då när det var som allra längst. Jodå, det skulle vi, sa Turbo. Men när det kom till kritan så ville han att jag skulle klippa i stället och så fick det bli. Det tar ju en stund att klippa så förmodligen skulle han nog tröttna innan frisören var färdig..... 

Ikväll har jag och Turbo haft en mysig stund där vi suttit och pratat och han har känts riktigt harmonisk och lite mogen, får jag säga. Härligt med såna stunder. Nu måste jag göra lite kvällsprocedurer här! Kram, kram ♥