Snart rutiner igen

Livet flyter på här även om man är lite trött. Och idag kom värmen tillbaka igen, ganska härligt om man fick ta det lugnt... Idag har vi gått i skytteltrafik, jag och mannen. Jag var först till jobbet på förmiddagen och jobbade till tidiga eftermiddagen. Då åkte mannen iväg för han hade lovat hjälpa till och göra en trädgård lite finare. Så, vi turas om att assistera Turbo här. Men jag är glad att vi är två så vi ändå kan hjälpas åt. På Turbo-fronten har det varit lugnt idag, inga som helst tendenser till oro hos honom. Då njuter vi!

Jag läser både här och där hur (speciellt) mammor längtar till de gamla invanda rutinerna igen, nu när semestrarna går mot sitt slut. Jag är nog en aning konstig i år, för jag känner inte riktigt så. Det är nog första gången jag har den känslan, efter att vi började vårt liv i diagnoslandet.

Då är jag genast framme och analyserar lite! Vad kan detta bero på? Säkert är det en kombination av flera saker. En sak jag tänker på är förstås att allt runt Turbo fungerar så bra nu med avlastning. Både assistansen och korttids fungerar ypperligt. Mannen har också varit flitig på att vara på utflykt med Turbo och då har jag ju fått min ensamtid som jag behöver. Sen tror jag också att min känsla beror på att jag tyvärr varit tvungen att jobba lite extra under den här "semestern". En av våra största kunder har INTE semesterstängt och de har skrikit sig hesa efter grejer som vi levererar till dem. Därför har det stundtals inte känts som riktig semester för mig (förutom den senaste veckan då vi var på bortaplan). Så kan det vara, och vem vet, kanske blir det en lugnare start på jobbet när vi börjar jobba igen på riktigt på måndag?!
Ytterligare en sak som påverkar, kan ju vara att vi själva hittat en lagom balans på hemmaplan med Turbo. Lagom med krav i vardagen. Det underlättar ju när allt är anpassat till Turbo och vad han klarar.

Ha det gott alla därute som kikar in här ♥