Förskräckligt.... och lugnt

Sitter ensam på jobbet och tar mig en liten paus i kontorssysslorna. Läser runt lite och blir rörd när jag upptäcker en kommentar jag fått här på bloggen. Om du förstår vem du är så riktar jag ett stort Tack till dig anonym! Dina ord värmde ända in i benmärgen.

En stund senare får jag klart för mig hur illa däran en av mina fina vänner här i Diagnoslandet är! Fäller några tårar för jag tycker det är förskräckligt hur tärande livet är för en del just nu. Kampen för att ens barn ska må bra.... det sliter oerhört på föräldrarna. Samtidigt är jag otroligt tacksam för att jag är pigg igen efter min lilla däckning för lite drygt ett år sen. Vi hade då en fruktansvärt hård kamp med skolan som nästan knäckte oss. Men just nu har jag energi så det räcker för vardagen och det är jag glad för. Alla mina tankar går till dessa kämpar idag! ♥

Jag har fått rapporter hemifrån om att det är lugnt idag också. Härligt värre!! Turbo har gått nästan två veckor i skolan och det har varit mycket nytt - ändå håller han ihop och verkar må prima. Ni kanske tycker det blir tjatigt, men för oss är detta ofattbart! Aldrig någonsin har han fixat så mycket nytt på en gång. Kanske har vi förberett på rätt sätt, kanske är de nya lärarna något som passade Turbo perfekt - kan vi ha sån tur? Alltihop är en gåta i nuläget....

Nu ska jag masa mig hemåt för jag tror de väntar på mig därhemma ♥ Kram, kram och ha det gott i fredagskvällen! ♥
Pssst: I morgon är mitt augustiprojekt slut, det håller på t o m idag sen är jag i mål med månaden :) Härligt!