Suger på helgens karamell fortfarande

Det känns som det är dags att skriva ett inlägg här på bloggen. Jag tog visst lite semester ett par dagar :)

Jag lämnade ju Turbo som jag skrev, på korttids på fredag förmiddag. Han hade piggnat till och hostandet på nätterna hade slutat. Lämningen blev ett dygn försenat, men bra att det ändå blev av. Turbo längtade ju dit. Sen åkte jag hem och röjde ihop det sista innan jag tog mitt pick och pack och drog iväg efter mannen som åkt dagen innan. Färden gick till Malmö, ca tre timmars bilresa från oss. Helt ensam i bilen var jag, men resan gick bra. Jag gillar verkligen att köra bil och är inte rädd för att köra långt själv. Lite musik som följeslagare så ordnar det sig.

Väl framme möttes jag av en man som var en aning risig. Han hade ju blivit smittad av Turbo förstås och var verkligen inte pigg. Men han hankade sig fram och vi gick ut och åt med paret som mannen åkte med dit ner. "Damen" där var heller inte pigg så det jämnade ut sig.
God mat och trevligt umgänge och jag kunde äntligen känna mig ledig!

Även om det kändes surt att inte få vara med från början utan jag fick komma senare, så såg jag ändå det ur en positiv synvinkel. Jag var så oerhört glad att jag fick åka ner sen trots allt. Hade det velat sig illa hade jag missat hela tillställningen. Glad och tacksam träffade jag våra vänner ett dygn efter de övriga. Sen blev det till att toknjuta i två dygn av underbara vänner och en massa trevligheter. Det blev många kramar på de där två dygnen, kan jag säga!

Goa, härliga, underbara vänner!

Här måste jag ge en reflektion av det liv vi lever och vad det lärt mig/oss. Vårt liv i en familj där det finns diagnoser är inte alltid en dans på rosor som ni säkert ser här på bloggen emellanåt. Men jag skulle faktiskt inte vilja vara utan de lärdomar detta liv i det annorlunda Diagnoslandet har gett mig. Det har förändrat mig något oerhört. Det har lärt mig att uppskatta småsaker här i livet, att vara tacksam och äkta glad för det lilla. Jag vet inte, men om jag inte upplevt det vi upplevt, så tror jag kanske inte att jag skulle vara glad och tacksam över såna "småsaker" som att få njuta av en kopp te för några minuter i total tystnad, att få gå ut och fota naturen för några minuter m m. Saker som många tar för givet, men som jag uppskattar väldigt mycket och värdesätter.

Hmm... det blev en liten tankeutsvävning där.....
Iaf så har vår semester från jobbet utanför hemmet börjat igår. Men vad har jag gjort idag, tror ni.... ? Vågar jag skriva att jag varit på jobbet och jobbat halva dagen?? Japp, så är det att vara egen. Jag och mannen måste titta till verksamheten 1-2 gånger i veckan och jag var ju dessutom ledig rätt mycket förra veckan då jag var hemma med Turbo när han var sjuk, så det fanns lite att ta igen efter det också.
Jag och mannen fick oss en lugn och fin kväll här hemma igår, en sån där riktigt avkopplande kväll på verandan i den stilla sommarkvällen.

En sak till som jag reflekterat över..... I år är nog första sommarlovet och semestern som jag inte våndats över så väldigt mycket i förväg. Tidigare har jag (som så många andra föräldrar i diagnoslandet) inte alls sett fram emot semester och ledighet då det inte passar våra barn alls egentligen. Samma rutiner året runt hade varit det bästa och loven har inte alltid varit så bra. Nu har vi nog hittat rätt i konceptet runt Turbo, han trivs förträffligt med sina personalkillar på korttids och dem har han även på fritidstid när jag jobbar. Så det känns jättebra.

Nu ska jag ta och ladda kameran inför morgondagen. Assistent Nisse ska vara här ett längre pass och jag och mannen ska passa på att åka till ett ställe som vi inte varit på på sexton år, tror jag det blir. Vi har bara varit där en enda gång och det stället etsade sig fast i mitt minne. Nu äntligen ska det bli tillfälle att åka dit igen och vi tänkte ta en fotorunda jag och mannen för det fanns fler mysiga ställen runt omkring där.
Godkvällskram till er alla i sommarvärmen ♥