Idag andas vi igen.....

Måste bara börja inlägget med att berätta vad som hände i morse ☺. Min son har humor som glimmar fram emellanåt. Men i morse häpnade jag, skämtet träffade så mitt i prick - det var så klockrent! Han hade en lång föreläsning för mig vid frukosten om lite historia. Jag var imponerad av vad han kunde! Så jag frågade var han hade lärt sig det.... Ett rappt svar kom från sonen: "Men mamma, det finns faktiskt de som lyssnar i skolan!" Det var en ordentlig känga till mig, jag har nämligen berättat vid olika tillfällen för sonen att just historielektionerna sov jag på när jag gick i skolan ;). Men han vet också att jag ångrar det idag..... för det ÄR intressant med historia.... Ett gott skratt fick jag mig iaf på morgonen ☺

Nu har det gått ett par timmar sen sonen kom hem från skolan. Idag känns han mycket lugnare och stabilare än igår, för igår var det bedrövligt.... Men jag kontaktade sonens resurs på skolan om vad som hände igår. Han har analyserat och tror sig kommit på vad som påverkat sonen negativt. Så nu jobbar vi vidare och idag känns det som sagt mycket bättre.

Kan berätta lite hur man jobbar på resursskolan. Det är i dagens läge fyra personal och fyra elever. Två i personalen är lärare och två stycken är behandlingspersonal. Man har delat upp det så att man har ansvar för en elev var, man hoppar alltså inte runt och det är ju klokt med tanke på vilken typ av diagnoser de har att göra med. Min son har blivit tilldelat sig en ung kille som är nyutbildad arbetsterapeut (behandlingspersonal). Det verkar som kemin mellan dem stämmer så jag tror det kommer att funka väldigt bra framöver när de lärt känna varandra ordentligt, och det är på god väg.

I o m detta så är alla som jobbar med sonen nu, unga killar på mellan 20-24 år (N som assisterar här hemma några timmar/vecka, de två personalkillarna på korttids och nu även killen på resursskolan). Det får man väl säga är en drömtillvaro för en 13-årig kille med diagnoser :)

Häromdagen blev jag påmind om en jobbig period i sonens liv, när jag läste om vad en mamma till en 8-årig son med diagnoser skrev. Sonen var så ledsen över att han inte hade några kompisar och mamman är förstås bekymrad över det. För ett par år sen hade vi en liknande situation. Det var många tårar som fälldes när sonen inte hade nån att leka med. Och det skär ordentligt i mamma-hjärtat! Den här situationen ändrades radikalt när personalkillarna på korttids kom in i bilden och det blev inte sämre när N började assistera några timmar i veckan. Min son är inte längre ledsen över att han inte har några jämnåriga kompisar. N, E och T ser han som kompisar även om de är 10 år äldre och är en auktoritet. Så det finns hopp även om det ser hopplöst ut vissa perioder i livet!

Ha en go kväll ♥