Jag och sonen hade en underbart lugn och positiv morgon i morse!! Ända fram tills det var fem minuter kvar tills taxin skulle komma. Då small han av ordentligt!
Helt plötsligt kom han på att han aldrig mer kommer att få åka i våran bil :(. Vi skulle nämligen byta bil i eftermiddag och idag skulle han åka direkt från skolan till korttids. Stor sorg och elände bröt ut hos honom och de känslorna kunde han naturligtvis inte hantera utan det resulterade i utbrott. Detta utbrott gick inte över på en gång så det var bara för mig att gå ut och säga till taxichaffisen att idag funkar det inte här..... Så är det med barn med diagnoser - bara att ta.
Här får man så otroligt dåligt samvete.... och man blir så arg på sig själv.... att man aldrig lär sig att ligga steget före i alla situationer.... Men vi har pratat om bilbytet i flera veckor och sonen har förstått det. MEN naturligtvis skulle vi ha förberett honom med papper och penna - bilder m m. Bara ord går ju inte alltid in som man kan tro när han verkar så med på noterna. Så detta utbrott kändes som helt och hållet vi vuxnas fel! Efter alla dessa år i Diagnoslandet borde man ha lärt sig.... men misstag kommer med jämna mellanrum, tyvärr!
Så småningom gick utbrottet över, men han hann vara riktigt ledsen och arg ett tag innan det lugnade sig. Jag tyckte riktigt synd om honom! Tänk vilka känslor det blir för en bil, eller snarare för ett bilbyte....Vad jobbigt det måste vara när hela världen rasar för en sån förändring, man har svårt för att sätta sig in i hur det känns i en kropp med autism. Man förstår ju ATT det är så, men inte HUR det känns! Med facit i handen förstår man att han hade behövt en mycket djupare förberedelse än vi trott inför bytet.
En timme sent skjutsade jag honom till skolan (sista gången i gamla bilen). Jag lovade honom att vi skulle ta en liten omväg på vägen dit så blev han lite gladare :) Och det är ändå tur att han vill till skolan så han inte blir hemma hela dagen bara för att utbrottet kommer vid taxitid.
Så nu vet ni att bilbytet var alltså "leksak" nr 2 som jag nämnde häromdan ☺
I morgon är det dax för fotomaraton och det kommer säkert att ta hela dan innan vi är hemma igen, trötta och slitna. Skulle behöva lägga mig tidigt ikväll, men jag har en känsla av att det blir sent ikväll.... mannen tyckte vi skulle testa "leksak" nr 1..... om det nu funkar :)
Trevlig helg på er ♥
1 kommentar:
Men vad var leksak nr 1 då?? *letar febrilt i texten* Har jag missat nåt?
Att vara steget före jämt, varje sekund och i precis alla situationer, alltid, är omöjligt. Det spelar ingen roll hur duktiga vi är. Och vi gör ju faktiskt rätt nästan varje gång, men ibland händer det missar. Vi är ju inga robotar!
Tur i oturen ändå, för då fick ju sonen en sista biltur. Hoppas han kommer väl överens med den nya leksaken när han har vant sig vid omställningen.
Kramar om, fina familjen!
Nina
Skicka en kommentar