En chans i livet

Just idag känns det som min nervositet har lagt sig lite ang det jag varit lite hemlighetsfull över. Så medans jag fortfarande känner mig lite lugnare kanske jag skulle passa på att ge en förklaring vad som är i görningen, ifall det är nån som är nyfiken.... ;)

För att göra en lång historia kort så gick det till så här: I början på veckan stövlade en man in på jobbet och frågade om jag och mannen ville följa med på en resa till Japan i höst! ;) Om minst ett år trodde vi att detta skulle kunna bli av, men det blir alltså redan om ett par månader. Lite chockade blev vi och tankarna började genast snurra.... hur skulle vi komma loss med tanke på sonen isf?? Det är nio dagar det rör sig om så det är ju inte så enkelt.

Men jag ringde E på korttids. Han och T kommer att dela upp en del av dygnen mellan sig och ta hand om sonen! Vilken räddning vi har i dem!! Nu tänker vi inte blanda in korttids alls utan dessa killar kommer att bo hemma hos oss med sonen och de får ta assistanstimmar i stället för korttidstimmar. Det blir nog lugnast för sonen att få vara hemma den perioden i stället för att vara på korttids. Tyvärr var de bortresta första delen av perioden, men då har våran äldsta son (24-åringen) lovat att komma hem några dygn. Om han nu ev. har svårt att komma ifrån jobbet, så har N lovat att rycka in i hans ställe.

Denna resa blir alltså möjlig för oss tack vare dessa underbara killar som ställer upp villigt och även tack vare att vi har assistanstimmar att ta av!
En sån här chans får man bara högst en gång i livet och då säger förnuftet att jag borde ta den chansen. Tyvärr är jag väldigt flygrädd så rädslan har liksom tagit överhanden för mig den här veckan. Men jag ska försöka komma över den så pass att jag vågar kliva på planet och åka med. Jag kommer att ångra mig hela livet annars, det vet jag.

Resan som vi följer med på är helt och hållet gratis för oss, vi kommer att bli bjudna på i stort sett allt! Helt fantastiskt! Men det är ingen semesterresa. Vi kommer att ha en halv fri dag bara, resten verkar vara  fullspäckat schema! Ingen rast och ingen vila där inte. Men samtidigt kommer vi att få se och uppleva Japan från insidan, vi kommer inte att vara i närheten av Tokyo. Bara man kommer iväg så ska det bli otroligt spännande!

Sonen vet inget om det här än. I det här läget tycker jag det är onödigt att säga nåt. Han är inte stabil efter skolstarten än och jag hoppas det hinner bättra sig snart. Än är det ett par månader kvar så han hinner landa och tids nog är det dags att berätta och förbereda honom för det här också. Men att han får bo hemma och ha trygga personer omkring sig gör ju att det kommer att bli det bästa i situationen för honom. Hade vi fått erbjudandet för ett par år sen så hade vi säkerligen fått tacka nej.