Komplicerat **** Autism/ADHD

Jag fick en kommentar igår som jag tänkte jag skulle bemöta och försöka reda ut lite frågetecken angående min son. M tyckte det verkar vara väldigt komplicerat runt sonen... och, ja, det får man nog säga att det är. Många runt honom - s k expertis - har från början tyckt att han inte är nåt enkelt "fall".

M undrar varför han inte går i särskoleklass eftersom det är så komplicerat.
Helt enkelt för att han inte platsar där. Sonen är högfungerande och har ett relativt högt IQ. Dessutom så är lagen ändrad från 1 juli i år så att de barnen som har Autism-diagnos ska gå i vanlig skola. För att få höra till särskolan behövs även utvecklingsstörning som diagnos.

M undrar också varför han inte bara kan godta den personal han blir tilldelad, varför måste han ha såna som han "gillar"? Om sonen inte "gillar" sin personal så får han utbrott och sparkas och slåss.

Jag skulle nog vilja börja med att säga att det beror helt och hållet på om personen har förståelse för autismen eller inte. Om personen förstår autismproblematiken och därmed också sonens behov och bemöter honom på rätt sätt, så "gillar" han den personen eftersom det automatiskt funkar bra mellan dem. 
Just nu har sonen enbart sån personal runt sig som förstår sig på autismen, både i skolan och på korttids. Det har funnits perioder då det inte varit så, när personal han haft omkring sig inte lagt upp hans dagar på ett sätt som han behöver. Och då kantas dagarna av utbrott, han blir hela tiden utsatt för sånt som han, pga diagnoserna, inte klarar. Nu när allt är tillrättalagt, med hjälp av förstående personal, så minimeras antalet utbrott och sonen kan vara mer harmonisk. För att livet ska fungera med sonen så krävs det att det finns personal runt honom som har ingående kunskap om hans behov. Sen är jag övertygad om att två personer med samma diagnoser aldrig fungerar helt lika.

Jag kan som exempel nämna den assistent han har i skolan idag, som har en sån otrolig fingertoppskänsla för vad sonen klarar och inte klarar. Hon har en fantastisk känsla för att läsa av honom innan det händer nåt. När hon ser att det börjar bli för mycket för sonen så tar hon honom åt sidan innan det gått för långt. I och med det så har hon hävt ett utbrott som annars skulle ha kommit i klassrummet om sonen hade fått vara kvar där. Mardrömmen är att det ska bli en resurs till sonen nästa år som inte alls har förståelse eller någon som helst fingertoppskänsla för när det börjar bli för svårt för sonen i den miljön han befinner sig.

Om jag fattade M rätt så tyckte hon att det blev en väldig personalfixering....
Man kan ju kalla det så om man vill.... det finns två saker som är allra viktigast runt min son och det är: 1) Rätt personal som har den rätta förståelsen och 2) Rätt miljö för att sonen ska vara hanterbar.

Så kortfattat kan man ju säga att livet med sonen är komplicerat, och det tror jag allas liv är som lever med autism.

Fråga gärna mera ifall ni tycker jag varit otydlig med något. Säkert är det svårt, näst intill omöjligt att sätta sig in i ett liv som vårt, det måste nog upplevas för att helt förstås av andra....men jag hoppas jag kunnat ge er lite insikt i alla fall.