Vilken tabbe jag gjorde i morse! Jag tror vi hade ställt om varenda klocka vi äger och har - alla utom min klockradio vid sängen. Så när jag gick in och väckte sonen i morse fick jag panik - hans klockradio var liksom en timme mer än min! Vad osäker jag blev, hade jag eller hans klocka fel? Naturligtvis var det jag som hade fel och vad tror ni resultatet blev av det här? Jo, utbrott och det är fullt förståeligt. Jag är inte den typen av människa som brukar sova över, därför var den här situationen helt ny för honom. Sonen blev hemma hela dagen trots att jag sa till honom att när man är till tandläkaren kan det ju hända att man kommer sent.... Men nej, han vägrade åka iväg! Jag försökte föra det på tal några gånger, men varje gång så mulnade han och explosionen låg på lur. En balansgång att se hur mycket man kan pressa innan han fyrar av. Så vi fick en ofrivillig hemmadag idag.
På eftermiddagen kom N som är assistent på måndagseftermiddagarna. Jag fick åka iväg och tömma lite återvinnning, handla och även ta en kort liten promenad i solen. Det är helt underbart att kunna veckohandla igen. Som det sett ut nu ett längre tag så har jag sprungit in med andan i halsen i affären fem minuter, ryckt åt mig det viktigaste så vi klarar oss ett dygn. Sen likadant nästa dag.... det blir ingen ordning alls på det sättet. Nu är det riktigt lugnt och avkopplande att gå in och handla i lugn och ro för att handla för hela veckan. Tänk vad lite assistanshjälp kan förändra vardagen!
Nu tänkte jag försöka besvara några frågor jag fick och de gällde storebror ganska mycket. Frågorna fick jag med anledning av fredagsinlägget där jag berättade om att vi skulle åka till honom över helgen utan att sonen (lillebror) fick följa med.
En fråga brukar eran son få åka med och hälsa på storebror någon gång?
Ja, det har hänt och jag får väl säga att det inte är nån hit precis. Numera är det sällan vi tar med sonen över huvud taget bort eftersom han själv blir stressad av det och har lättare att få utbrott. Men man kan planera så man kan vara ute i det fria så mycket som möjligt, men resan dit och hem är rätt lång för att bara vara där nån timme. Så det funkar bättre att storebror kommer hem till oss och det gör han naturligtvis när tid finns.
Hur känns det för er som familj att behöva smussla och ljuga för sonen?
Jag kan väl säga så här: smussla - ja det gör vi emellanåt. Ljuger - nej, det undviker vi att göra. Tror att ärlighet varar längst, däremot säger vi inte allt till honom. Om vi skulle ljuga för honom och han kommer på oss så kan man undra vilka signaler vi gett honom? Därför håller vi oss till sanningen.
Men smusslingen då, hur känner vi för det? Vi har väl lärt oss med åren att om vi alla ska må bra så får det bli lite smusslande ibland. Allt behöver inte sonen veta, han skulle bara bli ledsen över vissa saker. Han är tyvärr inte sån jämt att han vet sin begränsning utan vill vara med på nästan allt och helst mitt i smeten. Innan vi visste bättre så lät vi honom vara med och det slutade ofta med ett nederlag för honom eftersom det är så många situationer han inte klarar. Nu kan vi bespara honom många nederlag och därför också hålla modet och hans självkänsla uppe. Skulle vi dra med honom på allt han inte klarar av så skulle han förr eller senare bli deprimerad över alla nederlag han får genomlida. Just nu tycker jag vi har hittat en bra nivå i vardagen.
Hur har storebror mått i allt det här som varit med lillebror?
Jag får nästan ta lite historia från början. Storebror är idag 24 år och lillebror är 13. Trots att det skiljer så mycket i ålder på dem så är de helsyskon (brukar få den frågan, nämligen). Storebror var 11 år när lillebror föddes. När det var som mest turbulent hemma, så var storebror 15-17 år. Lillebror var hyperaktiv utan dess like och tog all vår energi och tid! Som mamma har man nog ständigt dåligt samvete för att man inte räcker till för sina barn och speciellt i en sån här sits. Storebror har fått stå mycket på egna ben under den turbulenta tiden - kanske för mycket åsidosatt, men varken ork eller tid fanns eftersom lillebror tog allt. Det var knappt man höll sig flytande själv. Lite lugnare - men långt ifrån lugnt - blev det när lillebror började medicinera i 6-årsåldern.
Nu har storebror klarat sig förhållandevis bra, han säger själv att han inte lidit av sonens diagnoser. Men jag tror inte att något syskon klarar sig helt smärtfritt igenom att leva med diagnoser. Men han har fått en erfarenhet att ta med sig i livet. Faktum är att storebror inte är främmande för att jobba med barn med diagnoser även om det inte är det han satsat sina studier på.
I och med att vi har avlastning i form av korttids så kan vi hälsa på hos storebror utan diagnoser att ta hänsyn till. Även om han är vuxen nu så är det viktigt att vi får egentid med honom också. Relationen mellan oss har alltid varit bra, vi har aldrig någonsin haft gap och skrik mellan oss, och innerst inne tror jag han känt att vi brytt oss mycket om honom även om vi inte hunnit så mycket som vi borde.
Det var lite om hur vårt liv varit med barnen och deras syskonrelation. Anar att det sett helt annorlunda ut om det varit två år eller liknande som skiljt i ålder på dem.... det finns nog många som kan intyga det....
Välkomna med flera frågor, jag svarar så gärna!
Nu ska vi iaf göra ett nytt försök med att komma upp i tid i morgon ;)
