I går eftermiddag och kväll levde vi ett helt vanligt familjeliv eller "Svensson-liv" här hemma. Vi lagade lite god mat och såg på film tillsammans med vår äldsta son och hans flickvän. Mysigt och lugnt och trevligt.
Den yngste sonen har nu varit hos stödfamiljen sen i tisdags eftermiddag och kommer hem om nån timme. Då är det slut på "Svensson-livet" och lugnet. När det blir en sån här lite längre period som sonen är borta så hinner man vänja sig vid ett normalt familjeliv, ett sånt som man tror och tycker att alla andra har. Oftast kastas man då hårdare tillbaka till det som är vår verklighet.
Samtidigt så förstår vi att de här perioderna som sonen är borta för att avlasta mig och min man är perioder då vi kan återhämta oss. Utan detta hade vi säkerligen inte orkat kämpa vidare. Jag är mycket glad för att LSS finns!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar