måndag 10 december 2012

Stor oro i morse

Alltså.... den här morgonen var jättekonstig och mystisk.... och sur och orolig.... har ingen riktig förklaring till varför den blev som den blev..... Antagligen var det nog lite oro i Turbos kropp, oro över om lösningen på taxiproblemet verkligen skulle bli som tänkt. Det blev ju bestämt, i samråd med Turbo, att han skulle fortsätta åka med vanliga taxin och ha en bestämd plats längst fram. Men innan han åkt med ett par gånger så har han kanske svårt att föreställa sig att det blir bra.

En liten felsägning från min sida drog han upp i morse och det var omöjligt att ta det ur honom. Sur, tvär, och han skulle INTE till skolan. Så här var det: I lördags kväll/natt efter att Kent varit här så blev klockan rätt mycket innan Turbo kom i säng. Lite efter 00:00.... kanske 00:15.... Då säger jag: "Ingen väckning i morgon!" och menar att han ska försöka sova ut på söndagmorgonen. Men observant som han är så är det ju redan söndag och "i morgon" blir då måndag morgon!!! Och ingen väckning på måndagmorgonen betyder ju ingen skola, eller hur!?! Naturligtvis försökte jag reda ut det redan under natten där och trodde det var ur världen. Men det rann upp i morse igen och det var helsurt och tvärstopp! Helt ofattbart!




Inte en gnutta frukost hamnade i magen i morse och jag gav nästan upp med att få färdigt honom i tid. Men på något konstigt sätt så gick det till slut. Jag ville ju så gärna att han skulle åka med taxin för att vi ska komma nån vart med lösningen där och se hur det fungerar. Som sagt, antagligen var det oron som spelade ett spratt och jag blev utsatt för både det ena och det andra, kan jag säga. Men det viktigaste var ändå att han hamnade i taxin utan att allt havererade innan. Jag pustade ut när han rullade iväg!

Nu är det tidig eftermiddag här och Turbo har kommit hem. Med ett leende på läpparna hoppade han in genom ytterdörren så han verkade uppåt. Taxichauffören och Turbo hade visst busat på vägen hem så allt verkar frid och fröjd. Vi får se om det håller i sig hela em och kvällen, men jag har ganska gott hopp om det.




Jag har fått lite kommentarer som gör att jag förstår att en del av det som händer oss inger hopp hos andra som inte kommit dit där vi är nu. Tänker på assistansen och hur lyckat det har blivit. Ni är säkert flera som läser här och som kanske är i början på den fasen nu. Jag har tänkt att utveckla den tanken mera, men jag tar det vid ett annat tillfälle. Kan väl säga så mycket som att vi är förvånade själva över hur det blivit. Vi ansåg det var omöjligt att ta in en ny person på Turbo eftersom han är så känslig, men ändå blir det såå bra. Att en ny person skulle kunna halka så lätt in på banan med Turbo - vem hade trott det. Just nu är vi helt lyriska och det är vi eftersom vi föreställt oss en väldigt jobbig och svår inskolningsperiod med stor försiktighet. Det blev inte riktigt så.... men bra blev det! Ska nog skriva lite mer om assistansbolag i ett separat inlägg så småningom, tror jag.

Jag fick en fråga av Phernilla angående denna lilla prylen:





Som svar kan jag säga att vi fått den som hjälpmedel från habiliteringen. Jag kommer tyvärr inte ihåg exakt vad den heter och jag hittar inte sidan man kan se den på heller. Men fråga på habiliteringen efter fickschema så tror jag de förstår vad du menar. Det finns olika storlekar, vet jag. Den vi har är det 3 centimeter stora fickor i och det är 24 små fickor totalt i den.
Hör av dig igen om det är problem så ska jag forska vidare i så fall.

Ha en skön eftermiddag ♥

2 kommentarer:

Annelie L sa...

Det är så skönt att det går så bra,även om just den här morgonen var lite besvärlig och du fick tassa på tå. Tänk så viktigt det är att inte halka med tungan och säga fel. Ett steg före, är verkligen vad som gäller, men hur lätt är det i alla lägen.
Kram finaste

mariellejohnsson sa...

Åh vad jag skulle vilja svara på vad den där prylen heter. Men det kan jag inte :-D
Så det får räcka med att jag skickar en stor kram!