Djupheter ang djupa tankar

Nu tänkte jag skriva av mig lite innersta tankar ang min sjukdom och omgivningen. Det är många frågor som snurrar. Frågor som det inte finns svar på i nuläget.
Hur länge ska jag dröja innan jag pratar öppet om det? Än så länge är det fortfarande bara mannen, "lillebror", äldste sonen Charlie och tre GP-tjejer som vet vad det gäller för sjukdom.
Hur länge ska jag kunna dölja det för Turbo?? Ja, jag vet faktiskt inte! Vill ju inte oroa honom, för det kommer att ge honom en massa tankar som han kanske inte ens kan uttrycka och få hjälp med att bearbeta....

Så länge som det går att mörka så funkar det ju, sen blir jag piskad att vara öppen med det. Och ärligt talat så tror jag inte det går så länge till att mörka......
Än så länge är det bara mannen och "lillebror" som märkt av i detalj hur jag mår, övriga har jag kunnat dölja det för. Sen tror jag ju att öppenhet är något som är att föredra när jag är mogen för det. Men ovissheten om jag drabbats av den värsta sorten eller om det vänder snart, är förstås svår.

Men vad väntar jag på? Ja, jag vet inte.... jag väntar nog på rätt tillfälle, men det är kanske ett tillfälle som aldrig kommer. Jag vill samtidigt vara stark när jag släpper det. Jag vill vara stark och kanske kunna ge denna sjukdomen ett ansikte, precis som jag försökt göra med detta att leva med npf-diagnoser i familjen. Men kommer jag att ha den styrkan? Ingen vet, även om jag idag känner mig urstark i psyket, mycket tack vare urladdningen för en vecka sen. Urladdningen som jag hade med "lillebror" i början på förra veckan var inte nådig. Men nu mår jag bra igen och känner mig psykiskt stark!

Jag är glad att jag hittat mina kanaler - mannen, "lillebror", kameran och numera också gymmet. Jag är glad att jag har en hobby där jag kan glömma tid och rum. Det är så gott att rensa hjärnan med kameran i högsta hugg. Jag är också glad att jag har de två omkring mig som jag kan ventilera allt med. Det hjälper också psyket något enormt.

Men jag tycker synd om er andra omkring mig som är så gulliga och omtänksamma och samtidigt oroade för mig. Jag tycker synd om er för att ni går runt och inget får veta. Tänker speciellt på er som jag hade omkring mig igår kväll, underbara goa vänner! Men, men, avslöjandet kommer så småningom....

Det var det djupa för idag. Måste bara tillägga innan jag avslutar här, att både mannen och jag tycker att du, "lillebror", är obetalbar! ☺ Tänker på innehållet i kvällens snack....... ☺

 Kram, kram ♥