Platt fall, Stockholm och rutor

Veckan som gått nu, var ingen vecka jag längtade till. Lite tuff, men jag har som sagt överlevt. Den dagen som skulle bli den tuffaste (torsdagen), funkade ganska bra och jag tog mig igenom den bättre än jag väntat. Kvällen innan fick jag ett pepp-sms från en av mina närmaste och som är insatt i vad jag drabbats av. Sms:et gjorde att jag började tänka på ett annat sätt. Jag bestämde mig för att lägga mina känslor åt sidan, och gå till det som var inbokat med inställningen att jag skulle suga åt mig så mycket fakta jag nånsin kunde ta in.

Jag hade en del förväntningar på vad besöket skulle ge - jag ville ha svar på några specifika frågor. Tyvärr var det fel människa jag träffade för att få svar på frågor som rörde hjälpmedel, det var de frågorna som hade prio ett för mig. När de svaren uteblev så kändes det som ett platt fall.
Fakta som kom fram var att det inte finns något botemedel - nej, och det visste jag redan, så det var ingen överraskning. Sen hade jag hoppats på - men inte trott på - att de skulle se om det kommer att vända snart eller inte. Naturligtvis fanns det inget svar på detta heller. Det finns tre sorter av denna sjukdom, men ingen har svar på vilken jag drabbats av. Det är bara tiden som kan utvisa det.

Så nej, det där besöket gav mig inte mycket faktiskt. Eller... kanske kan det leda till något positivt för någon annan framöver..... ☺ (har inte med sjukdomen att göra).
På kvällen kunde jag prata av mig om händelsen på dan, med både mannen och "lillebror". Sååå skönt! Vad gjorde jag utan er?? ♥

En massa väntetid hade jag under dagen. En gofika med en tjej som bor i stan där jag var och som också jobbar på "vårt" assistansbolag, räddade dagen, då jag fick fördriva nån timme med henne. Det blev en mysig och härlig stund som gick alldeles för fort! ♥

I fredags åkte mannen och Turbo till Stockholm för att hälsa på storebror Charlie med familj. Jag är ju en aning avis över att de fick träffa vårt barnbarn Vera (heter förstås nåt annat). Men starkt gjort av Turbo att komma iväg nu äntligen. Det är ca 1,5 år sen han och mannen var i Stockholm. Förr åkte de säkert två gånger om året. Men Turbo har inte känt sig i balans för att klara av att åka dit och det är ju bra att han säger ifrån själv. Denna gången åkte de bil i stället för tåg som de tidigare gjort. Turbo tyckte det kändes instängt med tåg.

Charlie och Vera

Allt gick nog bra under fredagen och lördagen, men i morse märktes det tydligt på Turbo att alla intryck tagit hårt på honom. Trött och seg på fm och frukosten ville han inte äta bland annat folk. Men vi är vana att anpassa det mesta så mannen fixade till det så han fick i sig frukost i lugn och ro och i hans takt.

Nej, det blev INTE McDonald´s-frukost ☺

Här hemma gick jag och väntade och undrade hur Turbo skulle reagera på min framfart medan de var bortresta. Jag hade ju gått lös på målarfärgsburkar och målat om soffbordet. Jag har pratat om det länge, men inte "vågat". Turbo gillar ju inte förändringar. Men nu har han ju flyttat ut till sitt och då tog jag och gjorde som jag väntat på länge.
Lite udda målning, jag vet. Det var inte så här jag tänkt mig när jag började måla, men det växte fram under målningens gång. Ja, ja, alla behöver inte tycka det är snyggt....

Turbo protesterade först, men jag avledde honom genom att försöka få honom att hitta ett system i de vinröda rutorna. Omöjligt, tror jag, och det slutade med att han kommenterade att det säkert är nån "bugg" i målningen! :) Han kommer säkert att vänja sig vid bordet så småningom.
Lite dumt var det väl att ommålningen sammanföll med en resa som tog extra hårt på honom, men det är ju omöjligt att veta i förväg.

Nu väntar vi och ser hur den här dagen slutar. Vi hoppas förstås på det bästa så vi kan ladda för morgondagen som innebär spännande saker för Turbo (och oss).

Kram på er ♥