lördag 31 januari 2015
Vissa var ju tvungna.....
Säg inget....
fredag 30 januari 2015
Tacksam!
Detta inlägg vill jag börja med att TACKA för all den respons jag fick på gårdagens inlägg! Tack för länkningar, sms, meddelanden och kommentarer efter det inlägget! Jag blir så otroligt glad över att någon annan öht vill läsa mina ord, det som lilla jag skriver! Antagligen blir jag extra glad eftersom jag lidit av dåligt självförtroende tills för ca tio år sen, då det började stärkas succesivt. Så TACK alla som velat läsa här!
När jag ändå är inne på ämnet assistenter (som gårdagens inlägg bl a handlade om) så kommer jag att tänka på en sak. En grej som är svår att få till, men som ändå är otroligt viktigt, är tid att prata enskilt med assistenterna. Det går inte att prata när Turbo är i närheten utan han måste befinna sig på annat håll. Idag passade jag och mannen på att luncha med assistent Timmy efter att skolan slutat. Eftersom Turbo åkte direkt till korttids efter skolan så var vi fria, och Timmy hade tid att stanna innan han åkte hem till sitt.
Vi hade några akuta, allvarligare saker att spåna lite på, lite om det fortsatta arbetet med Turbo. Det finns en grej vi måste ta till ett steg vidare ganska omgående, och jag hade ingen aning om hur vi ska bära oss åt. Men Timmy hade ett bra förslag, så nu kör vi på det. Härligt när man kan hjälpas åt att tänka när man själv kört fast!
Alltså.... jag vet inte om jag nämnt det tidigare.....(*ironi* ☺), men jag skriver det för säkerhets skull.... visst har vi världens bästa och duktigaste assistenter?!? Det känns så otroligt skönt att kunna ventilera med kunnig personal när man själv kört fast. Vilken trygghet det är att inte stå själv med saker och ting, utan det finns alltid någon i den fina personalstaben runt Turbo som har erfarenhet och kan ge råd och pushning i rätt riktning. Det är en oerhört skön känsla!
Nu, kära läsare, får ni ha en alla tiders fin fredagskväll! Kramar om er alla! ♥
Skickat via Blogsytorsdag 29 januari 2015
Tabbar, missar och utbildning
Vilken dag det här blev då!! Jag skulle nog inte ha gått upp ur sängen idag... Det har blivit en massa missar och tabbar från alla håll och kanter, så även från mig, som naturligtvis stör Turbo. Inga missar går obemärkt förbi för honom.
Men morgonen började bra! Turbo pratar om den nya assistenten som ska komma på bredvidgång för första gången på måndag. Och det låter förväntansfullt! Kent och den nya kan nog vänta sig något från Turbo med glimten i ögat då, har jag en känsla av......
Några minuter innan taxin kommer så ringer assistenten som ska jobba i skolan. Han har försovit sig.... och skäms ihjäl! Sånt som händer. Jag höll Turbo hemma och vi åkte iväg nästan en timme försenat till skolan. Assistenten har ju en bra bit att åka. Lite störig blev Turbo innan jag lämnade av honom, men jag litade helt och fullt på att den duktiga assistenten fixar honom kanonbra.
Vid lunchtid kommer jag på att - hjälp! - jag har tabbat mig ordentligt inför resten av dagen! Suck! Måste jag också spä på och sabotera dagen?? Jag hade helt och hållet glömt att visa Turbo ett par bilder från korttids. De har möblerat om där och det skulle jag ju ha visat honom. Han skulle ju dit direkt efter skolan idag. Vad trött jag blir på mig själv! För mycket i huvet, helt enkelt....
Jag sms:ade bilderna till Turbo samtidigt som jag sms:ade och förberedde assistenten i skolan på att nu kan det bli trubbel.....
Mycket riktigt så blev det jobbigt för Turbo! Fick några mindre härliga sms tillbaka. Men som sagt, assistent Timmy är duktig så jag var inte orolig för att han inte skulle klara av situationen. Däremot uteblev lektionen som återstod av skoldagen. Det gick inte alls och det var ingen idé att försöka. Bara att lyssna till Turbo och läsa av och sen åtgärda det som behövs.
Efter den missen fick jag erkänna mitt misstag för Tom på korttids som skulle ta emot efter skolan. Men han är rutinerad och hade ett ess i bakfickan att ta till så Turbo avleds från negativa tankar. Hur det gick när han klev in på korttids och såg ommöbleringen, vet jag inte. Men även här känner jag mig trygg. Tom står pall!
Nu undrar ni säkert varför de är tvungna att möblera om när nu Turbo är så känslig. Men det har sina orsaker och det var nödvändigt.
Precis innan jag skulle stänga packningen och köra upp den till korttids, så ser jag att det är något som inte stämmer! Hjärnsläpp och ett till misstag höll jag på att ställa till med. Fel påslakan på täcket! Jag hade tvättat och bytt som jag brukar när han ska till korttids, men i hastigheten tagit fel. Det FÅR INTE hända! Tur jag kom på det, annars hade Tom garanterat fått se ett utbrott från Turbo. Jag tycker det varit nog med omställningar som orsakat oro för Turbo idag.....
Nu några ord om utbildningen vi var på i tisdags på assistansbolaget. Det är en tvådagars utbildning och detta var alltså första dagen. Föreläsaren var från Ågrenska. Där är de väldigt duktiga på bl a NPF. Vi har erfarenhet sen tidigare av Ågrenska. Den assistent som Turbo hade i 4:an - 6:an fick gå en tvådagars där. Den assistenten hade aldrig jobbat med NPF innan, men hon sög åt sig som en svamp och blev som klippt och skuren för att jobba med Turbo sen. Oj, vilken fingertoppskänsla hon hade när det gällde att läsa av och se Turbos behov.
I tisdags var det introduktionskurs med en hel del grunder inom NPF. Det mesta har väl jag och mannen hört innan, men man behöver verkligen en push emellanåt och lite uppfriskande av minnet. När hon avslutade dagen så ville hon att vi var och en skulle säga en enda mening som vi speciellt tog med oss efter dagen. Jag kom inte på något just då, men nu efteråt tänker jag på ett par saker hon nämnde och som stämmer så väl in på Turbo. Han är ju väldigt verbal och man lurar sig ofta på det och tror att han tar in och förstår allt som sägs. Men så är det inte, och det vet vi som lever närmast honom. Han kan t ex säga en sak och förstå, men förstår inte om någon annan säger samma sak till honom. Han kanske svarar precis som att han skulle förstå, men gör det inte. Det är värt att tänka till lite extra på det när man är i Turbos närhet och viktigt att man använder bilder ofta och mycket.
En annan sak som hon också nämnde, tycker jag är riktigt svår när det gäller Turbo. Har man någon typ av NPF-diagnos så orkar man inte med allt som "standardpersoner" gör. T ex skolsituation m m. Hon tog en jämförelse - att ha migrän. Tänk dig att ha migrän och ändå behöva utföra allt du gör i normala fall, utan att vila eller komma bort från alla måsten och krav!
Här tycker jag det är svårt. Var går gränsen för Turbo? Hur mycket kan man kräva i skolarbetet? När ska vi tro att det är stopp? Var går hans gräns? Ja, hur ska man veta??
Det var lite om det och vi ser fram emot fortsättningsdagen!
En del av behållningen efter en sån här dag är att få träffa andra som jobbar som assistenter och/eller andra föräldrar. Det var ett gott gäng som samlades - det var jag och mannen som var föräldrar och en mamma till. Resten var assistenter, närmare bestämt sex stycken varav den ena var "vår" Nisse. De övriga fem var från assistansbolaget. Härliga killar med mycket humor. Vissa var roligt crazy med mycket glimt i ögat, men samtidigt seriösa och duktiga i sin yrkesroll. En härlig stämning var det mellan dem. Någon gång i framtiden kommer kanske någon av dem in här i huset, man vet aldrig.
Jag fascineras återigen över detta assistansbolag! Var får de tag på dessa fantastiska killar?? Jag bara undrar! På andra ställen finns det inga alls att få tag i och här finns det flera stycken som verkligen kan sitt jobb och passar för att jobba med autism. Och fler än de vi träffade där, finns det i assistansbolaget. I nuläget känner jag mig trygg och känner att det löser sig för Turbo på något sätt. Ett par stycken av dem vi träffade kände jag ganska på direkten skulle kunna vara klockrena med honom. Åldern är perfekt (de var alla mellan 22-28 år, tror jag), de är ansvarstagande, ödmjuka, kunniga och verkligen lämpliga för autismjobb. Det blir spännande att se hur den närmaste framtiden kommer att se ut här....
Här kan jag också poängtera att det är viktigt att ha en verksamhetschef på assistansbolaget som känner brukaren och vet vilken assistent som kan tänkas passa. När Timmy kom in här så var det en person som vi aldrig hade träffat. Men vi litade helt och fullt på att Kent visste att det var rätt person för Turbo. Och han var verkligen klockren!
Just nu njuter jag av vår assistanssituation när vi ser och förstår vilken underbar personal vi har! Sen blir det spännande att se hur den nya kommer att bli för Turbo. Det är en kille som inte Kent har handplockat, det är någon annan som ligger bakom den rekommendationen. Spännande var ordet!
Nu får det vara nog med ord från mig idag innan ni somnar framför skärmen och inte orkar läsa mer!
Må gott allesammans och kram på er! ♥
Men morgonen började bra! Turbo pratar om den nya assistenten som ska komma på bredvidgång för första gången på måndag. Och det låter förväntansfullt! Kent och den nya kan nog vänta sig något från Turbo med glimten i ögat då, har jag en känsla av......
Några minuter innan taxin kommer så ringer assistenten som ska jobba i skolan. Han har försovit sig.... och skäms ihjäl! Sånt som händer. Jag höll Turbo hemma och vi åkte iväg nästan en timme försenat till skolan. Assistenten har ju en bra bit att åka. Lite störig blev Turbo innan jag lämnade av honom, men jag litade helt och fullt på att den duktiga assistenten fixar honom kanonbra.
Vid lunchtid kommer jag på att - hjälp! - jag har tabbat mig ordentligt inför resten av dagen! Suck! Måste jag också spä på och sabotera dagen?? Jag hade helt och hållet glömt att visa Turbo ett par bilder från korttids. De har möblerat om där och det skulle jag ju ha visat honom. Han skulle ju dit direkt efter skolan idag. Vad trött jag blir på mig själv! För mycket i huvet, helt enkelt....
Jag sms:ade bilderna till Turbo samtidigt som jag sms:ade och förberedde assistenten i skolan på att nu kan det bli trubbel.....
Mycket riktigt så blev det jobbigt för Turbo! Fick några mindre härliga sms tillbaka. Men som sagt, assistent Timmy är duktig så jag var inte orolig för att han inte skulle klara av situationen. Däremot uteblev lektionen som återstod av skoldagen. Det gick inte alls och det var ingen idé att försöka. Bara att lyssna till Turbo och läsa av och sen åtgärda det som behövs.
 |
| Ny möblering på korttids |
Efter den missen fick jag erkänna mitt misstag för Tom på korttids som skulle ta emot efter skolan. Men han är rutinerad och hade ett ess i bakfickan att ta till så Turbo avleds från negativa tankar. Hur det gick när han klev in på korttids och såg ommöbleringen, vet jag inte. Men även här känner jag mig trygg. Tom står pall!
Nu undrar ni säkert varför de är tvungna att möblera om när nu Turbo är så känslig. Men det har sina orsaker och det var nödvändigt.
Precis innan jag skulle stänga packningen och köra upp den till korttids, så ser jag att det är något som inte stämmer! Hjärnsläpp och ett till misstag höll jag på att ställa till med. Fel påslakan på täcket! Jag hade tvättat och bytt som jag brukar när han ska till korttids, men i hastigheten tagit fel. Det FÅR INTE hända! Tur jag kom på det, annars hade Tom garanterat fått se ett utbrott från Turbo. Jag tycker det varit nog med omställningar som orsakat oro för Turbo idag.....
Nu några ord om utbildningen vi var på i tisdags på assistansbolaget. Det är en tvådagars utbildning och detta var alltså första dagen. Föreläsaren var från Ågrenska. Där är de väldigt duktiga på bl a NPF. Vi har erfarenhet sen tidigare av Ågrenska. Den assistent som Turbo hade i 4:an - 6:an fick gå en tvådagars där. Den assistenten hade aldrig jobbat med NPF innan, men hon sög åt sig som en svamp och blev som klippt och skuren för att jobba med Turbo sen. Oj, vilken fingertoppskänsla hon hade när det gällde att läsa av och se Turbos behov.
I tisdags var det introduktionskurs med en hel del grunder inom NPF. Det mesta har väl jag och mannen hört innan, men man behöver verkligen en push emellanåt och lite uppfriskande av minnet. När hon avslutade dagen så ville hon att vi var och en skulle säga en enda mening som vi speciellt tog med oss efter dagen. Jag kom inte på något just då, men nu efteråt tänker jag på ett par saker hon nämnde och som stämmer så väl in på Turbo. Han är ju väldigt verbal och man lurar sig ofta på det och tror att han tar in och förstår allt som sägs. Men så är det inte, och det vet vi som lever närmast honom. Han kan t ex säga en sak och förstå, men förstår inte om någon annan säger samma sak till honom. Han kanske svarar precis som att han skulle förstå, men gör det inte. Det är värt att tänka till lite extra på det när man är i Turbos närhet och viktigt att man använder bilder ofta och mycket.
En annan sak som hon också nämnde, tycker jag är riktigt svår när det gäller Turbo. Har man någon typ av NPF-diagnos så orkar man inte med allt som "standardpersoner" gör. T ex skolsituation m m. Hon tog en jämförelse - att ha migrän. Tänk dig att ha migrän och ändå behöva utföra allt du gör i normala fall, utan att vila eller komma bort från alla måsten och krav!
Här tycker jag det är svårt. Var går gränsen för Turbo? Hur mycket kan man kräva i skolarbetet? När ska vi tro att det är stopp? Var går hans gräns? Ja, hur ska man veta??
Det var lite om det och vi ser fram emot fortsättningsdagen!
En del av behållningen efter en sån här dag är att få träffa andra som jobbar som assistenter och/eller andra föräldrar. Det var ett gott gäng som samlades - det var jag och mannen som var föräldrar och en mamma till. Resten var assistenter, närmare bestämt sex stycken varav den ena var "vår" Nisse. De övriga fem var från assistansbolaget. Härliga killar med mycket humor. Vissa var roligt crazy med mycket glimt i ögat, men samtidigt seriösa och duktiga i sin yrkesroll. En härlig stämning var det mellan dem. Någon gång i framtiden kommer kanske någon av dem in här i huset, man vet aldrig.
Jag fascineras återigen över detta assistansbolag! Var får de tag på dessa fantastiska killar?? Jag bara undrar! På andra ställen finns det inga alls att få tag i och här finns det flera stycken som verkligen kan sitt jobb och passar för att jobba med autism. Och fler än de vi träffade där, finns det i assistansbolaget. I nuläget känner jag mig trygg och känner att det löser sig för Turbo på något sätt. Ett par stycken av dem vi träffade kände jag ganska på direkten skulle kunna vara klockrena med honom. Åldern är perfekt (de var alla mellan 22-28 år, tror jag), de är ansvarstagande, ödmjuka, kunniga och verkligen lämpliga för autismjobb. Det blir spännande att se hur den närmaste framtiden kommer att se ut här....
Här kan jag också poängtera att det är viktigt att ha en verksamhetschef på assistansbolaget som känner brukaren och vet vilken assistent som kan tänkas passa. När Timmy kom in här så var det en person som vi aldrig hade träffat. Men vi litade helt och fullt på att Kent visste att det var rätt person för Turbo. Och han var verkligen klockren!
Just nu njuter jag av vår assistanssituation när vi ser och förstår vilken underbar personal vi har! Sen blir det spännande att se hur den nya kommer att bli för Turbo. Det är en kille som inte Kent har handplockat, det är någon annan som ligger bakom den rekommendationen. Spännande var ordet!
Nu får det vara nog med ord från mig idag innan ni somnar framför skärmen och inte orkar läsa mer!
Må gott allesammans och kram på er! ♥
onsdag 28 januari 2015
Positivt besked!
En lång dag idag också och ganska fullt upp och mycket att stå i. Jag har jobbat hela dan och efter jobbet har jag haft hand om Turbo, så det har inte funnits någon tid för egna tankar. Men i morgon tror jag att jag ska hinna skriva lite utförligare inlägg bl a om gårdagen. Idag får det bara bli lite dagstankar.
Allt rullar på och jag har bl a haft ett snabbt ritprat med Turbo igår kväll. Jag får säga att det är helt outstanding att ritprata om man öht ska ha en chans att få fram något som man vill ha reda på! Det är både roligt och intressant att se att Turbo ibland öppnar sig när man gör detta med honom. Och ibland blir jag överraskad över vad som kommer fram.
Skolan rullar på och vi jobbar på att överbrygga vissa svårigheter. Allt går inte på räls när man har dessa diagnoser som Turbo har. Även om han har kapacitet att fixa det mesta egentligen, så är det svåraste att hitta motivationen. Utan motivation kommer man ingenstans. Men, men, vi kämpar vidare.
Ett positivt besked fick vi iaf idag angående skolsituationen framöver. Turbo får gå ett 11:e år i grundskolan om det visar sig nödvändigt! Skollagen säger så, så beskedet som kom idag kändes skönt. Det är en trygghet vi har att Turbo inte står utan något till nästa höst.
Otroligt skönt att slippa strida för saken, för jag vet att ni är en del därute som får strida för ett 10:de år.... Men fortfarande återstår mycket utredning med Turbo för att se hur vi ska lösa vissa frågetecken.
Ikväll har jag visat Turbo en presentation av en ny assistentkille som han ska få träffa för första gången på måndag. Presentationen är ett A4-ark med en bild på killen och även en liten lättare beskrivning av honom. Lite intressen, ålder, erfarenhet m m. Vi tar då fram speciellt sånt som kan tänkas intressera Turbo och kännas positivt för honom. Och visst blev han nyfiken på killen! Det blir spännande att se hur det går framöver! Kent kom med presentationsidén när Timmy skulle in här som Kents efterträdare och det blev väldigt lyckat. Turbo får något svart på vitt att "luta" sig emot - en fantastiskt bra lösning.
Samtidigt blev Turbo lite nyfiken på om jag hade någon bild på assistenterna som var med på utbildningen igår. Jag hade en lite dålig bild, men han blev nöjd iaf. Och jag ler fortfarande när jag tänker på gårdagen! :) Blev lite påmind ikväll här också om hur skönt galna vissa assistenter och annan personal i teamet är.... bl a denna bild fick jag skickad till mig och den säger väl allt!?!
Lite uppiggande humor sitter aldrig fel! :)
Sov gott och på återseende! Kram! ♥
Allt rullar på och jag har bl a haft ett snabbt ritprat med Turbo igår kväll. Jag får säga att det är helt outstanding att ritprata om man öht ska ha en chans att få fram något som man vill ha reda på! Det är både roligt och intressant att se att Turbo ibland öppnar sig när man gör detta med honom. Och ibland blir jag överraskad över vad som kommer fram.
Skolan rullar på och vi jobbar på att överbrygga vissa svårigheter. Allt går inte på räls när man har dessa diagnoser som Turbo har. Även om han har kapacitet att fixa det mesta egentligen, så är det svåraste att hitta motivationen. Utan motivation kommer man ingenstans. Men, men, vi kämpar vidare.
Ett positivt besked fick vi iaf idag angående skolsituationen framöver. Turbo får gå ett 11:e år i grundskolan om det visar sig nödvändigt! Skollagen säger så, så beskedet som kom idag kändes skönt. Det är en trygghet vi har att Turbo inte står utan något till nästa höst.
Otroligt skönt att slippa strida för saken, för jag vet att ni är en del därute som får strida för ett 10:de år.... Men fortfarande återstår mycket utredning med Turbo för att se hur vi ska lösa vissa frågetecken.
Ikväll har jag visat Turbo en presentation av en ny assistentkille som han ska få träffa för första gången på måndag. Presentationen är ett A4-ark med en bild på killen och även en liten lättare beskrivning av honom. Lite intressen, ålder, erfarenhet m m. Vi tar då fram speciellt sånt som kan tänkas intressera Turbo och kännas positivt för honom. Och visst blev han nyfiken på killen! Det blir spännande att se hur det går framöver! Kent kom med presentationsidén när Timmy skulle in här som Kents efterträdare och det blev väldigt lyckat. Turbo får något svart på vitt att "luta" sig emot - en fantastiskt bra lösning.
Samtidigt blev Turbo lite nyfiken på om jag hade någon bild på assistenterna som var med på utbildningen igår. Jag hade en lite dålig bild, men han blev nöjd iaf. Och jag ler fortfarande när jag tänker på gårdagen! :) Blev lite påmind ikväll här också om hur skönt galna vissa assistenter och annan personal i teamet är.... bl a denna bild fick jag skickad till mig och den säger väl allt!?!
Lite uppiggande humor sitter aldrig fel! :)
Sov gott och på återseende! Kram! ♥
tisdag 27 januari 2015
Ler
Jag visste i förväg att den här dagen skulle bli hektisk - och det har varit fullt upp! Utbildning i autism hela långa dagen, hem för att bara ladda om, iväg igen till vänner några timmar, skyndar mig hem sen innan Turbo ska lägga sig för jag måste gå igenom vissa saker med honom....
Innan bingen väntar så ska jag bara tillägga att jag är så tacksam för att vi får tillhöra det assistansbolag vi gör nu! Idag har de lärt mig stava till ett norrländskt uttryck - choooooooo..... det där uttrycket för "jooo", fast de bara drar in andan..... Haha, ja, jag ler hela jag efter den här dagen..... :) Längre rapport kommer!
Kramelikram! <3
måndag 26 januari 2015
Springande tid
Både tid och tankar springer ifrån mig ikväll. Morgondagen kommer också att gå i ett. Jag, mannen och assistent Nisse ska på en heldagsutbildning i autism. Den anordnas av assistansbolaget och det ska bli mycket intressant att se hur det blir. De flesta utbildningar vi varit på har anordnats av habiliteringen, så detta blir något nytt för oss.
Samtidigt känner jag att jag kan göra bort mig eller nåt i morrn av en viss anledning, jag lär få lägga band på mig om jag inte får svar på vissa frågor under kvällen som är kvar....
Kram på er!
lördag 24 januari 2015
Lätt oro
Turbo har som sagt varit på korttids ett par dygn denna veckan, närmare bestämt onsdag till fredag. Han kom alltså hem igår efter skolan. Det har funkat relativt bra och det var Valle och Tom som jobbat. Turbo var glad och uppåt i onsdags morse när han åkte till skolan och Valle hade haft en glad kille omkring sig när han jobbat. Men Tom möttes av en lite mer tillknäppt Turbo på torsdag eftermiddag. Tom fick lägga på ett extra kol och till slut tinade Turbo upp. Fredag morgon hade visst varit lite mer störig än vanligt också, men Tom fixar det - han är duktig och har många års erfarenhet av Turbo nu.
En låsning på fredagsmorgonen från Turbos sida gjorde att Tom fick gå ut och vinka iväg taxin. Det var bara för Tom att vänta ut låsningen och sen vackert köra Turbo till skolan. Det finns inget annat att göra i det läget och det är tur att personalen förstår situationen och hanterar den på bästa sätt! Det var längesen vi hade den låsningen nu, men emellanåt så pluppar den upp igen. Har aldrig hänt på korttids innan, men nu fick vi se att det löser sig även där.
Med tanke på att Turbo var lite spänd på torsdag em efter skolan så är jag lite fundersam på om det är något speciellt som oroar honom?? Det kändes inte riktigt ok, det där.... Mmm, jag funderar och gräver lite i mig själv för att få något att spåna vidare på. Senare idag ska jag försöka ta fram papper och penna och ritprata med honom. Jag har några grejer jag tänker på som lätt skulle kunna störa hans inre lugn. Men vi får se, om det kommer fram något från honom.
Under tiden som Turbo var på korttids så gick det i ett för oss. Mycket var inplanerat att hinnas med och vi avslutade det hela genom att vara bortbjudna till goa vänner under torsdagskvällen.
Mysigt och mycket trevligt var det så timmarna bara sprang iväg där på kvällen. Tiden går fort när man har roligt! Riktigt konstigt var det att vara borta och äta och dricka gott en vanlig vardagkväll, men de anpassade sig till att vi var barnlediga just då. Livet det annorlunda, eller hur?!?
Nähä, nu har jag lite att ta tag i - skissa upp något till ritsamtal med Turbo och även boka en tågresa. Har en liten tjejträff om några veckor att se fram emot - blir mer än nice det!! ♥
Kram, kram och jag önskar er alla en fin lördagskväll! ♥
En låsning på fredagsmorgonen från Turbos sida gjorde att Tom fick gå ut och vinka iväg taxin. Det var bara för Tom att vänta ut låsningen och sen vackert köra Turbo till skolan. Det finns inget annat att göra i det läget och det är tur att personalen förstår situationen och hanterar den på bästa sätt! Det var längesen vi hade den låsningen nu, men emellanåt så pluppar den upp igen. Har aldrig hänt på korttids innan, men nu fick vi se att det löser sig även där.
Med tanke på att Turbo var lite spänd på torsdag em efter skolan så är jag lite fundersam på om det är något speciellt som oroar honom?? Det kändes inte riktigt ok, det där.... Mmm, jag funderar och gräver lite i mig själv för att få något att spåna vidare på. Senare idag ska jag försöka ta fram papper och penna och ritprata med honom. Jag har några grejer jag tänker på som lätt skulle kunna störa hans inre lugn. Men vi får se, om det kommer fram något från honom.
Under tiden som Turbo var på korttids så gick det i ett för oss. Mycket var inplanerat att hinnas med och vi avslutade det hela genom att vara bortbjudna till goa vänner under torsdagskvällen.
Mysigt och mycket trevligt var det så timmarna bara sprang iväg där på kvällen. Tiden går fort när man har roligt! Riktigt konstigt var det att vara borta och äta och dricka gott en vanlig vardagkväll, men de anpassade sig till att vi var barnlediga just då. Livet det annorlunda, eller hur?!?
Nähä, nu har jag lite att ta tag i - skissa upp något till ritsamtal med Turbo och även boka en tågresa. Har en liten tjejträff om några veckor att se fram emot - blir mer än nice det!! ♥
Kram, kram och jag önskar er alla en fin lördagskväll! ♥
fredag 23 januari 2015
Bombar lite ;)
Nu ska vi se om jag hinner få ordning på mina tankar och få ner dem i skrift här innan natten kommer.... Vi får se hur långt jag kommer i dagens inlägg.
Först och främst skulle jag vilja delge er något riktigt positivt! Och det gäller duschning och detta inlägg (Satsar ork och tid), där jag bl a skrev om hur jag gjorde i ordning extra stora duschbilder och dessutom involverade Turbo i schemaläggningen av duschandet. Detta var alltså ett försök till att få det att fungera bättre, för som det har varit den senaste tiden så har det varit rena katastrofen.
Men vet ni.... efter att jag fixade detta så har Turbo duschat varje gång på de tider vi bestämt!! Wow, säger jag! Helt fantastiskt, men det gäller att ligga i och pusha på rätt sätt, annars rinner det av honom igen och vi är tillbaka på ruta 0 igen.
Nu har han varit på korttids ett par dygn så nu har vi kommit ur fas igen, men det är bara att ta upp det igen och sen köra på.
Den lilla "bomben" jag skrev om igår, kräver lite förklaring till er läsare. Ja, det blev ju så när vi satt på vårt vanliga onsdagsmöte i skolan, att vi kommer in på framtiden för Turbo. Studievägledaren är ett stöd när det gäller att söka rätt inför gymnasiet. Vi har ett tänkbart gymnasium i grannstaden i åtanke och där har vi sökt en plats. Det är en anpassad grupp, där lärarna är inriktade på de diagnoser som Turbo har. Det är det bästa alternativet vi har. MEN, kommer han inte in där..... ja, vad gör vi då??
Inte förrän i början på juli får vi reda på hur det går för Turbo - blir han antagen där eller blir han det inte! Hur Turbo ska må under denna tid av ovisshet, det vågar jag inte tänka på så de tankarna försöker jag lägga åt sidan.
Men vi var nog alla överens om att vi måste ha en reservplan ifall han inte kommer in. Som jag skrev igår så har jag och mannen läst lite mer i skollagen. Där står det att eleven har rätt att gå elva år i grundskolan om det skulle behövas för att skrapa ihop sina betyg! Turbo kommer inte att ha tillräckligt med antal betyg, för att söka vad som helst, men med lite kryphål så kan han (tror vi iaf) söka den plats vi är ute efter i grannstaden. Är ett elfte år det som blir det bästa ifall han inte kommer in där?? Ett elfte år för att skrapa ihop ytterligare betyg och komma in utan kryphål och komma in på ett program som han verkligen vill läsa??
Denna fantastiska skolpersonal skulle ta upp frågan vidare med rektor, LSS-handläggare och så småningom skolchef. Helt fantastiskt med tanke på att vi föräldrar är vana vid att rodda det mesta själva. Men de är till för att hjälpa till, säger de..... Tackar ödmjukast!
Ja, bollen är i rullning - vi måste ha både plan A och B färdiga om inte alltför lång tid, så vi kan förbereda Turbo någorlunda bra.
Det var lite om det. Små tankar ifrån mig i ämnet kommer säkerligen med jämna mellanrum här på bloggen. Vägen är lång innan allt är klart. Nu hoppas jag att vardagen får vara lugn för Turbo så det inte blir andra orosmoment efter vägen.... men man vet aldrig vad morgondagen för med sig...
Nu önskar jag er alla en mysig fredagskväll! Kramar ♥
Först och främst skulle jag vilja delge er något riktigt positivt! Och det gäller duschning och detta inlägg (Satsar ork och tid), där jag bl a skrev om hur jag gjorde i ordning extra stora duschbilder och dessutom involverade Turbo i schemaläggningen av duschandet. Detta var alltså ett försök till att få det att fungera bättre, för som det har varit den senaste tiden så har det varit rena katastrofen.
Men vet ni.... efter att jag fixade detta så har Turbo duschat varje gång på de tider vi bestämt!! Wow, säger jag! Helt fantastiskt, men det gäller att ligga i och pusha på rätt sätt, annars rinner det av honom igen och vi är tillbaka på ruta 0 igen.
Nu har han varit på korttids ett par dygn så nu har vi kommit ur fas igen, men det är bara att ta upp det igen och sen köra på.
Den lilla "bomben" jag skrev om igår, kräver lite förklaring till er läsare. Ja, det blev ju så när vi satt på vårt vanliga onsdagsmöte i skolan, att vi kommer in på framtiden för Turbo. Studievägledaren är ett stöd när det gäller att söka rätt inför gymnasiet. Vi har ett tänkbart gymnasium i grannstaden i åtanke och där har vi sökt en plats. Det är en anpassad grupp, där lärarna är inriktade på de diagnoser som Turbo har. Det är det bästa alternativet vi har. MEN, kommer han inte in där..... ja, vad gör vi då??
Inte förrän i början på juli får vi reda på hur det går för Turbo - blir han antagen där eller blir han det inte! Hur Turbo ska må under denna tid av ovisshet, det vågar jag inte tänka på så de tankarna försöker jag lägga åt sidan.
Men vi var nog alla överens om att vi måste ha en reservplan ifall han inte kommer in. Som jag skrev igår så har jag och mannen läst lite mer i skollagen. Där står det att eleven har rätt att gå elva år i grundskolan om det skulle behövas för att skrapa ihop sina betyg! Turbo kommer inte att ha tillräckligt med antal betyg, för att söka vad som helst, men med lite kryphål så kan han (tror vi iaf) söka den plats vi är ute efter i grannstaden. Är ett elfte år det som blir det bästa ifall han inte kommer in där?? Ett elfte år för att skrapa ihop ytterligare betyg och komma in utan kryphål och komma in på ett program som han verkligen vill läsa??
Denna fantastiska skolpersonal skulle ta upp frågan vidare med rektor, LSS-handläggare och så småningom skolchef. Helt fantastiskt med tanke på att vi föräldrar är vana vid att rodda det mesta själva. Men de är till för att hjälpa till, säger de..... Tackar ödmjukast!
Ja, bollen är i rullning - vi måste ha både plan A och B färdiga om inte alltför lång tid, så vi kan förbereda Turbo någorlunda bra.
Det var lite om det. Små tankar ifrån mig i ämnet kommer säkerligen med jämna mellanrum här på bloggen. Vägen är lång innan allt är klart. Nu hoppas jag att vardagen får vara lugn för Turbo så det inte blir andra orosmoment efter vägen.... men man vet aldrig vad morgondagen för med sig...
Nu önskar jag er alla en mysig fredagskväll! Kramar ♥
torsdag 22 januari 2015
Många tankar - lite tid
Mycket tankar finns hos mig idag! Men idag har det varit lite för mycket så tiden har inte funnits för mig att sätta tankarna på pränt - är precis hemkommen efter en lång dag. Men jag kan säga så mycket som att jag satte en stor boll i rullning på vårt vanliga veckomöte på skolan igår.... Jag och mannen har läst skollagen lite extra och därmed suttit och tryckt på en liten "bomb"... Jag släppte bomben igår på vårt skolmöte där lärare, studievägledare och assistent var med. Det kommer att bli en fråga för rektor och skolchef. Mer om den "bomben" när jag hinner skriva om det, men det gäller Turbos framtid.
Måste bara tillägga i sammanhanget att jag är återigen så glad och tacksam över de fantastiska människor vi har runt oss och Turbo för tillfället. Det gäller både skolpersonal, assistenter och assistansbolag! (Och korttids förstås!) Underbart!!
Kram på er!
tisdag 20 januari 2015
Lite morgoncirkus
Tiden springer iväg här och jag tänkte ju få till ett inlägg här ikväll. Jag har fått lite reflektioner efter vår lördagsutflykt med en lyckad bio och ett mindre lyckat pizzeriabesök. Kanske blev det för mycket för Turbo. Kanske blev anspänningen på bion för stor. Ja, vem vet? Själv tror han att han åt för mycket glass (en port.) på McDonald´s - vilket jag inte tror, men det säger jag inte högt. ☺
Nina undrade lite om hur Turbo känner i efterhand. Om han är glad över att ha klarat det svåra biobesöket?
Han tänker nog inte i de banorna, tror jag. I hans värld existerar varken problem eller lösningar på det sättet, utan han lever i sin egen lilla värld där han är nöjd och glad. Trots det så inser han numera sina begränsningar och avstår från saker han inte klarar. Men att han ser biobesöket som en seger - nej, det gör han inte även om han är glad över att vi gick alla tre. Och han pratar om det och tycker filmen var bra.
Igår efter skolan var assistent Kent här på eftermiddagen och tidiga kvällen. Jag var hemma och störde dem en stund och det märktes på Turbo att han blir orolig av att ha fler vuxna än en hemma. Men jag var tvungen att fixa en grej innan jag kunde lämna hemmet och jag vet att Kent kan hantera det bra. När jag åkte lägrade sig lugnet vad jag förstår.
I morse blev det lite oro i lägret. Turbo ringer hem från taxin när de står vid skolan och meddelar att assistenten inte kommit! Oj, vad orolig man blir!! Assistenten skulle aldrig utebli utan att ringa mig. Jag ringer honom ett par gånger utan att få svar. Tankarna börjar snurra.... tänk om han råkat ut för en olycka efter vägen i det hala väglaget - han har en lång bit att köra.
Vad gör jag?? Jag kan inte ringa Turbo och säga att jag inget vet, att jag inte får tag på assistenten. Det är som bäddat för utbrott. Jag gör ett snabbt överslag och kommer fram till att enda utvägen är att ringa Kent. Jag vet att han har numret till någon i den övriga familjen hos assistenten. Via Kent får jag sen reda på att assistenten försovit sig och var på väg. Efter ytterligare en kvart ringer assistenten mig. Tydligen ville inte min och assistentens mobil ha kontakt med varann denna morgon. Han når inte mig och jag når inte honom - typiskt!
Men nu kunde jag iaf lugna Turbo och sen också konferera med taxichauffören om hur vi skulle göra. Han hann inte vänta in mig - som har tio minuter till skolan - utan han tog med sig Turbo på en extra runda på några mil. Tack underbara chaffis, som har kört Turbo under tio års tid!!
Sen fick assistenten lägga på ett extra kol för att få Turbo på fötter, men skicklig som han är så funkade det kanon. Och vi har inte märkt något här hemma på em eller kvällen så det var lugnt.
Att jag berättar detta beror inte på att jag vill hänga ut någon - absolut inte!! Att försova sig händer även den bäste, det tror jag ni alla förstår, så även vår superduktiga assistent. Men en sån "vanlig" sak som försovning, ja, där får man tänka några varv extra när det händer, för att lösa det så smidigt som möjligt när det gäller barn som mitt. Det är ju inte bara för chauffören att lämna av eleven vid skolan och åka därifrån.....
Nä, nu väntar bingen. Kram på er alla därute ♥
Nina undrade lite om hur Turbo känner i efterhand. Om han är glad över att ha klarat det svåra biobesöket?
Han tänker nog inte i de banorna, tror jag. I hans värld existerar varken problem eller lösningar på det sättet, utan han lever i sin egen lilla värld där han är nöjd och glad. Trots det så inser han numera sina begränsningar och avstår från saker han inte klarar. Men att han ser biobesöket som en seger - nej, det gör han inte även om han är glad över att vi gick alla tre. Och han pratar om det och tycker filmen var bra.
Igår efter skolan var assistent Kent här på eftermiddagen och tidiga kvällen. Jag var hemma och störde dem en stund och det märktes på Turbo att han blir orolig av att ha fler vuxna än en hemma. Men jag var tvungen att fixa en grej innan jag kunde lämna hemmet och jag vet att Kent kan hantera det bra. När jag åkte lägrade sig lugnet vad jag förstår.
I morse blev det lite oro i lägret. Turbo ringer hem från taxin när de står vid skolan och meddelar att assistenten inte kommit! Oj, vad orolig man blir!! Assistenten skulle aldrig utebli utan att ringa mig. Jag ringer honom ett par gånger utan att få svar. Tankarna börjar snurra.... tänk om han råkat ut för en olycka efter vägen i det hala väglaget - han har en lång bit att köra.
Vad gör jag?? Jag kan inte ringa Turbo och säga att jag inget vet, att jag inte får tag på assistenten. Det är som bäddat för utbrott. Jag gör ett snabbt överslag och kommer fram till att enda utvägen är att ringa Kent. Jag vet att han har numret till någon i den övriga familjen hos assistenten. Via Kent får jag sen reda på att assistenten försovit sig och var på väg. Efter ytterligare en kvart ringer assistenten mig. Tydligen ville inte min och assistentens mobil ha kontakt med varann denna morgon. Han når inte mig och jag når inte honom - typiskt!
Men nu kunde jag iaf lugna Turbo och sen också konferera med taxichauffören om hur vi skulle göra. Han hann inte vänta in mig - som har tio minuter till skolan - utan han tog med sig Turbo på en extra runda på några mil. Tack underbara chaffis, som har kört Turbo under tio års tid!!
Sen fick assistenten lägga på ett extra kol för att få Turbo på fötter, men skicklig som han är så funkade det kanon. Och vi har inte märkt något här hemma på em eller kvällen så det var lugnt.
Att jag berättar detta beror inte på att jag vill hänga ut någon - absolut inte!! Att försova sig händer även den bäste, det tror jag ni alla förstår, så även vår superduktiga assistent. Men en sån "vanlig" sak som försovning, ja, där får man tänka några varv extra när det händer, för att lösa det så smidigt som möjligt när det gäller barn som mitt. Det är ju inte bara för chauffören att lämna av eleven vid skolan och åka därifrån.....
Nä, nu väntar bingen. Kram på er alla därute ♥
söndag 18 januari 2015
Friskt vågat, hälften vunnet
En rapport från vår annorlunda gårdag kan väl vara på sin plats här! Ni är många som undrat vad vi skulle hitta på igår - något som vi inte gjort i vår familj på ca tio år! Jag ska ta dagen från början.
Förmiddagen var lugn. Turbo var trött och vilade en hel del. Inget oroväckande, utan det flöt på utan minsta tecken på oro eller dyl. Vi åt lite lunch mitt på dagen och gjorde oss sen i ordning för äventyr. Alla tre drog vi in till stan och vi började med lite teknikshoping till grabben!
Sen blev det dags för lite förfriskningar, men bara lite. En pommes eller liknande mängd, bara för att stilla den värsta hungern. Jag som är galet förtjust i Chili cheese kunde inte motstå dem, trots min veteallergi. Men det gick hur bra som helst att äta med sked och lämna skalet kvar! ☺ ☺ ☺ Jag bjöd på den konstigheten! ☺ Alla sätt är bra.... gäller bara att använda sin fantasi, eller hur?!?
Sen var det dags!! Vi skulle gå på bio alla tre i familjen. Det har vi inte gjort sen Turbo var liten, sen har det inte fungerat med en sån utflykt för oss. Att vara bland en massa folk så där med lite dötid innan filmen börjar, mycket barn som han inte har nån koll på m m - nej, det har varit dömt att misslyckas.
Men nu var det alltså dags att testa igen. Själv kände jag att det skulle gå bra - ända tills Turbo sa att han ville sitta I MITTEN av salongen!! Japp, mitt i och instängd! Ingen snabb väg ut om det skulle behövas.... Ja, ja, vi satsar! Och det gick bra! Men visst såg jag i hans ansikte att det var spänt stundtals. Men han tyckte det var kul och lyckat blev det! Vi njuter med Turbo!
Efter filmen hade vi planerat in ett pizzeriabesök. Det var smockfullt därinne när vi kom och endast ett bord var ledigt till oss. Vi beställer det vi vill ha och sitter och väntar på maten. Då uttrycker Turbo att han har ont i magen och antagligen inte kan äta något. Jahapp!! Jag försöker vara pedagogisk och förklarar för Turbo att det gör inget om han inte äter något, vi plockar med oss hans pizza hem i en kartong så det är lugnt. Men jag ser i ansiktet på honom när minuterna går, hur han svartnar i ögonen och ansiktsuttrycket blir stelt. Sen kommer de där orden - "idiot", "bög" m m..... Jag och mannen tittar på varann och båda förstår vi att utbrott ligger på lur bakom hörnet, om det ens är så långt bort..... Det gäller att inte säga eller göra fel saker i det här läget. Lugnet måste finnas där och utstrålas till Turbo.
Att Turbo känner att han har ont i magen gör att han kan få utbrott. Något är inte som det ska och han har svårt att hantera de annorlunda känslorna. Utbrott har alltid varit enda utvägen för honom i såna lägen. Men det vill vi inte uppleva på en fullsatt pizzeria av en två-metare!!
När vi får in maten så äter jag och mannen snabbare än snabbt. Humöret stegras hos Turbo och vi försöker släta över och lugna. Mannen kastar i sig pizzan och sen går han och Turbo iväg mot bilen. Oroligt efter vägen dit och ett tag i bilen. Jag fortsätter att kasta i mig min mat, packar ner Turbos pizza i en kartong, betalar och går raskt till bilen. Pjuh!!
Det där var ett gränsfall. Vi behövde verkligen använda vår fingertoppskänsla så långt ut vi bara kunde, för att utröna om vi öht kunde sitta kvar och äta något. Tankarna for runt i huvet på mig - hur gör man i sämsta fall?? Betalar och lämnar all mat/tar med i en doggiebag?? Ja, nöden har ingen lag och anpassning måste gå i första hand! Nu fixade det sig ju ganska så bra ändå, även om det inte blev som vi tänkt.
Hem kom vi iaf och Turbo lugnade sig i bilen. Han gillar att åka bil och jag tror det är avslappnande för honom.
Resten av helgen har varit bra, även om vi naturligtvis får anpassa och ta Turbos behov först innan vi tänker på något annat.
Ha en fortsatt fin söndagskväll allesammans! Kram, kram ♥
Förmiddagen var lugn. Turbo var trött och vilade en hel del. Inget oroväckande, utan det flöt på utan minsta tecken på oro eller dyl. Vi åt lite lunch mitt på dagen och gjorde oss sen i ordning för äventyr. Alla tre drog vi in till stan och vi började med lite teknikshoping till grabben!
Sen blev det dags för lite förfriskningar, men bara lite. En pommes eller liknande mängd, bara för att stilla den värsta hungern. Jag som är galet förtjust i Chili cheese kunde inte motstå dem, trots min veteallergi. Men det gick hur bra som helst att äta med sked och lämna skalet kvar! ☺ ☺ ☺ Jag bjöd på den konstigheten! ☺ Alla sätt är bra.... gäller bara att använda sin fantasi, eller hur?!?
Sen var det dags!! Vi skulle gå på bio alla tre i familjen. Det har vi inte gjort sen Turbo var liten, sen har det inte fungerat med en sån utflykt för oss. Att vara bland en massa folk så där med lite dötid innan filmen börjar, mycket barn som han inte har nån koll på m m - nej, det har varit dömt att misslyckas.
Men nu var det alltså dags att testa igen. Själv kände jag att det skulle gå bra - ända tills Turbo sa att han ville sitta I MITTEN av salongen!! Japp, mitt i och instängd! Ingen snabb väg ut om det skulle behövas.... Ja, ja, vi satsar! Och det gick bra! Men visst såg jag i hans ansikte att det var spänt stundtals. Men han tyckte det var kul och lyckat blev det! Vi njuter med Turbo!
Efter filmen hade vi planerat in ett pizzeriabesök. Det var smockfullt därinne när vi kom och endast ett bord var ledigt till oss. Vi beställer det vi vill ha och sitter och väntar på maten. Då uttrycker Turbo att han har ont i magen och antagligen inte kan äta något. Jahapp!! Jag försöker vara pedagogisk och förklarar för Turbo att det gör inget om han inte äter något, vi plockar med oss hans pizza hem i en kartong så det är lugnt. Men jag ser i ansiktet på honom när minuterna går, hur han svartnar i ögonen och ansiktsuttrycket blir stelt. Sen kommer de där orden - "idiot", "bög" m m..... Jag och mannen tittar på varann och båda förstår vi att utbrott ligger på lur bakom hörnet, om det ens är så långt bort..... Det gäller att inte säga eller göra fel saker i det här läget. Lugnet måste finnas där och utstrålas till Turbo.
Att Turbo känner att han har ont i magen gör att han kan få utbrott. Något är inte som det ska och han har svårt att hantera de annorlunda känslorna. Utbrott har alltid varit enda utvägen för honom i såna lägen. Men det vill vi inte uppleva på en fullsatt pizzeria av en två-metare!!
När vi får in maten så äter jag och mannen snabbare än snabbt. Humöret stegras hos Turbo och vi försöker släta över och lugna. Mannen kastar i sig pizzan och sen går han och Turbo iväg mot bilen. Oroligt efter vägen dit och ett tag i bilen. Jag fortsätter att kasta i mig min mat, packar ner Turbos pizza i en kartong, betalar och går raskt till bilen. Pjuh!!
Det där var ett gränsfall. Vi behövde verkligen använda vår fingertoppskänsla så långt ut vi bara kunde, för att utröna om vi öht kunde sitta kvar och äta något. Tankarna for runt i huvet på mig - hur gör man i sämsta fall?? Betalar och lämnar all mat/tar med i en doggiebag?? Ja, nöden har ingen lag och anpassning måste gå i första hand! Nu fixade det sig ju ganska så bra ändå, även om det inte blev som vi tänkt.
Hem kom vi iaf och Turbo lugnade sig i bilen. Han gillar att åka bil och jag tror det är avslappnande för honom.
Resten av helgen har varit bra, även om vi naturligtvis får anpassa och ta Turbos behov först innan vi tänker på något annat.
Ha en fortsatt fin söndagskväll allesammans! Kram, kram ♥
fredag 16 januari 2015
Avslappnade för tillfället
Nu har fredagen också gått snart. Vi sitter alla tre och myser i soffan framför TV:n. Slappar lite, helt enkelt. Härligt och avkopplande, samtidigt som man förstås måste ha tentaklerna ute hela tiden med tanke på de behov som Turbo har. Helt plötsligt kan allt vända och då måste vi vara beredda. Men för nu så njuter vi och är avslappnade.
Idag var det en ovanlig fredag för Turbo. I stället för att pappa i huset var hemma och tog emot efter skolan, så var assistent Kent här och mötte upp. Vad jag förstår har allt gått bra, även om Turbo uppvisade några tecken på oro. Mannen tog över sen när det var dags för Kent att gå av sitt pass. När jag kom hem från jobbet senare på kvällen var allt lugnt.
Nu laddar vi inför morgondagen då en grej står på schemat som inte inträffat sen Turbo var liten. Det ni....
Fredagskramen kommer här till er alla
torsdag 15 januari 2015
Onödig tid
Vilken energi jag fått tillbaka! Känns riktigt gott att komma upp ur en svacka och det tack vare lite pepptalk som jag tydligen behövde. Nu satsar jag, som sagt, min energi på att organisera mer runt Turbo och tar tag i duschningen. Tack för er respons på inlägget angående detta! Jag kommer att meddela hur det lyckas - eller inte lyckas!
Samtidigt måste jag nog förtydliga varför han inte vill duscha. Många med dessa diagnoser som Turbo har, tycker att vattenstrålarna (heter det så??) gör ont när de träffar kroppen. Vi har gått igenom det med Turbo och försökt reda ut vad orsaken är. Det vi får fram är att han INTE tycker det gör ont. Däremot tar det onödig tid från roligare saker. Där har vi det! Duschen är alltid något som avbryter något annat han håller på med och vilken tid vi än tar det på, så inkräktar det på tid då han kunnat göra annat som han tycker är roligare. Att byta från ett moment till ett annat är alltid svårt. Men nu jobbar vi på det och ser vad det ger.
I samband med det här så kan jag tänka mig att det ser märkligt ut för den oinvigde att vi använder oss av stora tydliga bilder, sociala berättelser m m. Detta är ju egentligen en helskärpt kille på 16 år med ganska högt IQ, så man kan lätt förvillas av det och tro att han inte behöver detta stöd. Han borde förstå ändå eftersom han är så smart, kan man tycka. Men det har inte med det att göra. Det sitter inte där utan det sitter i diagnoserna. Därför ska man i alla sammanhang ta detta i beaktande och bara för att han svarar rätt, inte tro att han har förstått och att allt har "gått in". Man ska aldrig undervärdera betydelsen av bilder och sociala berättelser. Vi föräldrar har fått nöta in bilder, bilder, bilder - använd ALLTID bilder! Då fungerar allt så mycket bättre.
Annars är Turbo rätt lugn igen och vi jobbar vidare utifrån det. Lite omläggning med schemat i skolan kommer det att bli fr o m nästa vecka. Allt för att det ska fungera bättre med Turbo - hoppas vi iaf. Vi måste pusha honom lite extra om han ska nå sina betyg som han behöver, men vi kommer att vara observanta och lyhörda så han inte dippar av det. Det viktigaste är att han mår bra, annars når vi ändå ingenstans.
Idag har vi planerat för helgen här i familjen. Vi har en hemmahelg och lite står på schemat. Jag kan avslöja redan nu att Turbo sätter mina nerver på prov. Nu vill han något igen och vi nekar inte utan hakar på. Vi får se vad det blir. Men först väntar en fredag som han också ser fram emot.
Kram och godnattens! ♥
Samtidigt måste jag nog förtydliga varför han inte vill duscha. Många med dessa diagnoser som Turbo har, tycker att vattenstrålarna (heter det så??) gör ont när de träffar kroppen. Vi har gått igenom det med Turbo och försökt reda ut vad orsaken är. Det vi får fram är att han INTE tycker det gör ont. Däremot tar det onödig tid från roligare saker. Där har vi det! Duschen är alltid något som avbryter något annat han håller på med och vilken tid vi än tar det på, så inkräktar det på tid då han kunnat göra annat som han tycker är roligare. Att byta från ett moment till ett annat är alltid svårt. Men nu jobbar vi på det och ser vad det ger.
I samband med det här så kan jag tänka mig att det ser märkligt ut för den oinvigde att vi använder oss av stora tydliga bilder, sociala berättelser m m. Detta är ju egentligen en helskärpt kille på 16 år med ganska högt IQ, så man kan lätt förvillas av det och tro att han inte behöver detta stöd. Han borde förstå ändå eftersom han är så smart, kan man tycka. Men det har inte med det att göra. Det sitter inte där utan det sitter i diagnoserna. Därför ska man i alla sammanhang ta detta i beaktande och bara för att han svarar rätt, inte tro att han har förstått och att allt har "gått in". Man ska aldrig undervärdera betydelsen av bilder och sociala berättelser. Vi föräldrar har fått nöta in bilder, bilder, bilder - använd ALLTID bilder! Då fungerar allt så mycket bättre.
Annars är Turbo rätt lugn igen och vi jobbar vidare utifrån det. Lite omläggning med schemat i skolan kommer det att bli fr o m nästa vecka. Allt för att det ska fungera bättre med Turbo - hoppas vi iaf. Vi måste pusha honom lite extra om han ska nå sina betyg som han behöver, men vi kommer att vara observanta och lyhörda så han inte dippar av det. Det viktigaste är att han mår bra, annars når vi ändå ingenstans.
Idag har vi planerat för helgen här i familjen. Vi har en hemmahelg och lite står på schemat. Jag kan avslöja redan nu att Turbo sätter mina nerver på prov. Nu vill han något igen och vi nekar inte utan hakar på. Vi får se vad det blir. Men först väntar en fredag som han också ser fram emot.
Kram och godnattens! ♥
tisdag 13 januari 2015
Satsar ork och tid
Efter min lilla svacka här i förra veckan känns det som jag fått tillbaka stinget, iaf för nu! Därmed har jag också lust och ork att ta tag i vissa saker som behövs med Turbo. Är det något som behöver åtgärdas med honom så är det ett måste att vi går in med 110% i det. Vi får inte slappna av för en sekund, för då spolieras det vi ev. har hunnit bygga upp och vi är genast tillbaka på ruta 0 igen. Nu får det bli duscheriet som prioriteras, för det känns som ett måste. Jag ska inte gå in på detaljer, men det är en supersvår bit.
Vi får läsa den sociala berättelsen "Loppan duschar" igen och med jämna mellanrum. Dessutom har jag skrivit ut extra stora duschbilder och laminerat, för det behövs förberedelse för Turbo om det öht ska fungera. (Samtidigt blev det utskrift av ny personal som ska in här om ett par veckor.)
Vi måste förbereda honom vid en tidpunkt då det passar honom och sen ligga i med det under många timmar.
Jag och Turbo satte oss ner ikväll och gick igenom veckans schema. Min tanke är att om han får vara delaktig i att placera ut duschlapparna jämnt fördelat över veckan där han tycker det är mest lämpligt, så kanske det blir lättare att genomföra. Vi provar iaf den metoden så får vi se vad det ger. Annars har jag en annan tanke om att förfina den sociala berättelsen och utveckla den mer personligt för honom - alltså inte bara lite allmänt skriven som den är nu. Jag har en ungefärlig skiss i huvet och det visar sig om jag måste sätta den på pränt.
Jag tycker egentligen sånt här är väldigt intressant och stimulerande för det ger såååå mycket tillbaka om och när man får gensvar på en metod. Men det krävs också att både mannen och jag har ork och tid till det. Nu känner jag att jag har det och då tänker jag ge järnet!
Glädjande ikväll var också att Turbo förde betygsjakten på tal! Helt självmant frågade han mig om det tänkta upplägget med ämnen framöver och vilka betyg vi tror att han har chans att få. Mmm.... hoppas vi rört om hos honom på ett positivt sätt! Sen ger det sig förstås hur allt flyter på i praktiken.... men vi hoppas på det bästa förstås!
Ha nu en go kväll allesammans! Här pysslar vi lite....
Kramen på er! ♥
Vi får läsa den sociala berättelsen "Loppan duschar" igen och med jämna mellanrum. Dessutom har jag skrivit ut extra stora duschbilder och laminerat, för det behövs förberedelse för Turbo om det öht ska fungera. (Samtidigt blev det utskrift av ny personal som ska in här om ett par veckor.)
Vi måste förbereda honom vid en tidpunkt då det passar honom och sen ligga i med det under många timmar.
Jag och Turbo satte oss ner ikväll och gick igenom veckans schema. Min tanke är att om han får vara delaktig i att placera ut duschlapparna jämnt fördelat över veckan där han tycker det är mest lämpligt, så kanske det blir lättare att genomföra. Vi provar iaf den metoden så får vi se vad det ger. Annars har jag en annan tanke om att förfina den sociala berättelsen och utveckla den mer personligt för honom - alltså inte bara lite allmänt skriven som den är nu. Jag har en ungefärlig skiss i huvet och det visar sig om jag måste sätta den på pränt.
Jag tycker egentligen sånt här är väldigt intressant och stimulerande för det ger såååå mycket tillbaka om och när man får gensvar på en metod. Men det krävs också att både mannen och jag har ork och tid till det. Nu känner jag att jag har det och då tänker jag ge järnet!
Glädjande ikväll var också att Turbo förde betygsjakten på tal! Helt självmant frågade han mig om det tänkta upplägget med ämnen framöver och vilka betyg vi tror att han har chans att få. Mmm.... hoppas vi rört om hos honom på ett positivt sätt! Sen ger det sig förstås hur allt flyter på i praktiken.... men vi hoppas på det bästa förstås!
Ha nu en go kväll allesammans! Här pysslar vi lite....
Kramen på er! ♥
måndag 12 januari 2015
Motivation och social berättelse
Måndag idag och skolan drog igång igen efter helgen. Lite skakigt har det nog varit i skolan med uppstart och träff av lärare igen. Jag hoppas att Turbos orossymptom lägger sig bara det gått ett par dagar så han blir "varm i kläderna".
Jakten på betyg sätter igång på allvar nu. Turbo har knaprat ihop knappt hälften av vad som behövs - så det räcker inte förstås. Resten är väl tänkt att de ska knapras in nu under vårterminen. Det gäller att vi inte stressar Turbo, men ändå försöker få honom att inse allvaret i det hela. Han måste ju ha ett visst antal betyg för att kunna söka in på gymnasiet. Här hemma försöker vi peppa honom så gott vi kan. Vi vet att om bara motivationen finns så har han kapacitet....
Ett litet utbrott fick Turbo här ikväll, tyvärr. Vi har ett stort problem på ett plan och det är tydligen ett mycket vanligt problem när det gäller barn/ungdomar med dessa diagnoser. Jag drillade honom en bit, och hade allt under kontroll, även om det låter konstigt när det blir utbrott av det. Men jag ville inte ge mig så jag tog det lugnt, metodiskt och coolt. Ändå fick jag ge mig till slut.... Det gäller att läsa av och se var gränsen går. Nu måste vi ta tag i detta och vi började ikväll med att läsa en social berättelse. Sen är det bara att jobba på det och försöka vara lugn, men ändå bestämd. Samtidigt måste vi naturligtvis backa när det behövs och driva det längre när det går. Hmm.... undrar om det går att få ordning på detta....??
I eftermiddag har assistent Nisse varit här och assisterat. Flöt nog på bra som vanligt och det är oerhört skönt det.
Jag har fått lite telefonsamtal från assistansbolaget också. De har fixat, trixat och donat (kanonbra jobbat!) så både mannen, jag och Nisse kommer loss på en två-dagars autismutbildning. Den första av dagarna är om ett par veckor. Det ska bli riktigt spännande och intressant så det ser vi fram emot!
Nu är det kvällsbestyr som pockar på min uppmärksamhet. Kram och go´nattens på er alla ♥
Jakten på betyg sätter igång på allvar nu. Turbo har knaprat ihop knappt hälften av vad som behövs - så det räcker inte förstås. Resten är väl tänkt att de ska knapras in nu under vårterminen. Det gäller att vi inte stressar Turbo, men ändå försöker få honom att inse allvaret i det hela. Han måste ju ha ett visst antal betyg för att kunna söka in på gymnasiet. Här hemma försöker vi peppa honom så gott vi kan. Vi vet att om bara motivationen finns så har han kapacitet....
Ett litet utbrott fick Turbo här ikväll, tyvärr. Vi har ett stort problem på ett plan och det är tydligen ett mycket vanligt problem när det gäller barn/ungdomar med dessa diagnoser. Jag drillade honom en bit, och hade allt under kontroll, även om det låter konstigt när det blir utbrott av det. Men jag ville inte ge mig så jag tog det lugnt, metodiskt och coolt. Ändå fick jag ge mig till slut.... Det gäller att läsa av och se var gränsen går. Nu måste vi ta tag i detta och vi började ikväll med att läsa en social berättelse. Sen är det bara att jobba på det och försöka vara lugn, men ändå bestämd. Samtidigt måste vi naturligtvis backa när det behövs och driva det längre när det går. Hmm.... undrar om det går att få ordning på detta....??
I eftermiddag har assistent Nisse varit här och assisterat. Flöt nog på bra som vanligt och det är oerhört skönt det.
Jag har fått lite telefonsamtal från assistansbolaget också. De har fixat, trixat och donat (kanonbra jobbat!) så både mannen, jag och Nisse kommer loss på en två-dagars autismutbildning. Den första av dagarna är om ett par veckor. Det ska bli riktigt spännande och intressant så det ser vi fram emot!
Nu är det kvällsbestyr som pockar på min uppmärksamhet. Kram och go´nattens på er alla ♥
söndag 11 januari 2015
Bortskämd
Nu måste jag ta tag i skrivandet igen och därför gjorde jag en mjukstart igår med korta och snabba inlägg för att försöka komma igång.
Alla mina funderingar kan jag inte skriva ut här på bloggen, så denna veckan har jag ventilerat tankarna på annat håll, därav lite fåordigt här. Ett stort TACK till dig som så snällt varit min extra stora slasktratt den här veckan! ♥ Skönt att kunna hjälpas åt att peppa varandra när det behövs!
Jag kan väl bl a säga så här att man slöar till och blir lite bortskämd när det varit lov och det har funkat bra. Vi har alla kopplat bort skolan och slappnat av från den biten. Men nu känns det lite tungt när det sätter igång igen. Det gäller inte själva skolan som det är just nu, men vi har ändå många grejer vi måste reda ut och många frågetecken vi måste få uträtade från högre instans. Det går inte att skjuta upp det längre. Men orka ta tag i det.....!?! Det är bara att spotta i nävarna och ta sats, för det är ingen annan som gör det åt oss och vi kommer aldrig att sluta kämpa för Turbos bästa!
Vartefter det sker saker kommer jag att skriva av mig här, men vi tar det när det är dags. Vi får se i vilken ände vi ska börja..... Men, men, allt löser sig säkert på ett eller annat sätt.
Turbo började skolan igen i torsdags efter lovet. Men direkt efter skolan så åkte han till korttids och var kvar där tills i eftermiddag. Lite dålig tajming att åka direkt till korttids efter första skoldagen, men vi ändrade inget i schemat utan körde på det. Det fick bära eller brista, kändes det som. Nu har jag hämtat honom och vi har tagit en rejäl omväg hem med bilen. Han känns något spänd så vi får se hur kvällen avlöper. Det är inte konstigt om det kommer ut något, för det finns flera orsaker till oro i hans kropp om jag förstått korttidspersonalen rätt.... Bra jobbat av alla tre killarna där, för det är inte lätt när det finns oroande moment runt Turbo.
Jag och mannen hade en härlig dag igår iaf, och jag tror gästerna på kvällen var nöjda. Jag har en otroligt duktig "kock" till man ♥ som skämmer bort mig med sitt kockande. Gårdagens meny blev kanonbra, tycker jag. Här är slutet av menyn:
Här satt vi i godan ro medan stormen Egon drog in över oss. Värst var det förstås i natt och sömnen för mig var inte den bästa. Men sömnen ska jag försöka ta igen inatt i stället. ;)
Nu ska jag avlösa mannen och valla Turbo lite och lotsa honom lite lagom igenom resten av kvällen. Hoppas jag lyckas!
Kramen till er alla ♥
Alla mina funderingar kan jag inte skriva ut här på bloggen, så denna veckan har jag ventilerat tankarna på annat håll, därav lite fåordigt här. Ett stort TACK till dig som så snällt varit min extra stora slasktratt den här veckan! ♥ Skönt att kunna hjälpas åt att peppa varandra när det behövs!
Jag kan väl bl a säga så här att man slöar till och blir lite bortskämd när det varit lov och det har funkat bra. Vi har alla kopplat bort skolan och slappnat av från den biten. Men nu känns det lite tungt när det sätter igång igen. Det gäller inte själva skolan som det är just nu, men vi har ändå många grejer vi måste reda ut och många frågetecken vi måste få uträtade från högre instans. Det går inte att skjuta upp det längre. Men orka ta tag i det.....!?! Det är bara att spotta i nävarna och ta sats, för det är ingen annan som gör det åt oss och vi kommer aldrig att sluta kämpa för Turbos bästa!
Vartefter det sker saker kommer jag att skriva av mig här, men vi tar det när det är dags. Vi får se i vilken ände vi ska börja..... Men, men, allt löser sig säkert på ett eller annat sätt.
Turbo började skolan igen i torsdags efter lovet. Men direkt efter skolan så åkte han till korttids och var kvar där tills i eftermiddag. Lite dålig tajming att åka direkt till korttids efter första skoldagen, men vi ändrade inget i schemat utan körde på det. Det fick bära eller brista, kändes det som. Nu har jag hämtat honom och vi har tagit en rejäl omväg hem med bilen. Han känns något spänd så vi får se hur kvällen avlöper. Det är inte konstigt om det kommer ut något, för det finns flera orsaker till oro i hans kropp om jag förstått korttidspersonalen rätt.... Bra jobbat av alla tre killarna där, för det är inte lätt när det finns oroande moment runt Turbo.
Jag och mannen hade en härlig dag igår iaf, och jag tror gästerna på kvällen var nöjda. Jag har en otroligt duktig "kock" till man ♥ som skämmer bort mig med sitt kockande. Gårdagens meny blev kanonbra, tycker jag. Här är slutet av menyn:
Här satt vi i godan ro medan stormen Egon drog in över oss. Värst var det förstås i natt och sömnen för mig var inte den bästa. Men sömnen ska jag försöka ta igen inatt i stället. ;)
Nu ska jag avlösa mannen och valla Turbo lite och lotsa honom lite lagom igenom resten av kvällen. Hoppas jag lyckas!
Kramen till er alla ♥
lördag 10 januari 2015
Nu är det klart....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)